Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Tranströmer om Tranströmer

Ett halvår före stroken, i april 1990, gjorde Björn Wallén en intervju inför publik med Tomas Tranströmer på Stiftsgården Lärkkulla i Karis i Finland. Här publiceras en samling lätt redigerade citat från deras samtal.

Om rum:

– Jag tror att det är ganska typiskt att det finns många byggnader i dikterna, ofta byggnader som jag ser utifrån, som jag går förbi. Jag vet inte om det finns någon inne i dem eller inte. Ibland är det en historisk byggnad där väggarna talar på något sätt. Mycket vanligt numera är att jag befinner mig på ett hotellrum ... Hotellrum kan vara inspirerande för att man är på en gång hemma och på ett främmande ställe. Det är ur paradoxen som all dikt växer fram.

Om barndomsdrömmar:

– Det rådde krig i världen och Sverige var isolerat. Vad gjorde jag då? Jo, jag satt och läste om Stanley och Livingstone i Afrika, och om polarexpeditionerna med stor förtjusning. Drömmen när jag var i tioårsåldern var naturligtvis att bli upptäcktsresande. Jag gick till och med så långt att jag promenerade genom Afrika för mig själv. Jag ritade en stor karta och markerade sedan varje vecka hur långt jag gick ... På det sättet marscherade jag genom stora delar av Centralafrika i fantasin.

Om metaforer:

– Jag är ängsligt noga med att kolla att metaforer stämmer ... Det finns en dikt om Grieg där jag talar om att hans arbetsstuga är liten, flygeln hade det lika skavande trångt som svalan under tegelpannorna. Så kom jag till Griegs arbetsstuga och det var inte alls någon flygel där, utan ett upprätt piano. Då tyckte jag att hela dikten var förstörd på något vis och jag hade ljugit om denna väsentliga detalj. Ett piano kan ju inte likna en svala, det kan bara en flygel göra.

Om myter:

– När det gäller de tidiga dikterna är det mycket mytologi i den tidens anda. Det var inte alls genomtänkt från min sida. Jag högg tag i de gudar som fanns tillgängliga. Det är sånt som unga poeter gör, de hittar intressanta föremål och stoppar dem på sig. Senare blir jag mer allvarlig och kan åtminstone för mig själv motivera varför jag väljer dessa motiv. I senaste boken har jag med Persefone-myten. Den ger en bild av livet som är mycket sann, som man kan försjunka i och utveckla vidare. Kanske skulle man tala om mytaforer.

Om språk och ord:

– Jag blir ofta väldigt trött på ord. Jag kan känna en väldig förtvivlan över ordens mängd och ordens tråkighet, dessa textmassor som vältrar över oss ständigt och jämt. Inte minst på mitt arbete där jag varje dag får en massa trycksaker, rundskrivelser från verket som jag måste läsa ... Man blir helt enkelt förtvivlad över orden och hur de används. För lite andlighet. Jag kan också känna så inför vad jag själv skriver, att orden liksom är döda för mig. Så kommer en period när det är precis raka motsatsen, när de verkligen är inspirerande, verkligen fulla av liv. Ord är både underbara och fruktansvärt döda.    

Om läsaren:

– Det gäller att värma en iskall läsare – han är ju inte beredd, all värme måste finnas i texten ... Många unga författare utgår felaktigt ifrån att även läsaren är inspirerad, men den känslan har inte läsaren. Man får inte ta något för givet.

Om döden:

– Livet är ett flyttlass vi bär med oss hela tiden. Ett flyttlass på väg mot döden. Döden är målet, körkarlen finns där. Mina återkommande ämnen är död och resa.