Reportern som ­hittade på

När den 23-årige Jayson Blair anställdes på New York Times redaktion i november 1999 var det flera saker som skilde honom från den typiske Timesjournalisten: han var ung, han var svart och han var inte särskilt välutbildad.
Unge Jayson hade en fabulös energi och fick som få andra reportrar intervju­personerna att öppna sig.

Det var bara ett problem: flera av hans artiklar var antingen bluff och båg eller rena plagiat. Våren 2003, när bubblan sprack, valde New York Times att gå igenom Blairs produktion under det senaste året. Det visade sig att han fabricerat ihop minst 36 av sina texter.

Jayson Blair fick omedelbart sparken och tidningen rättade hans artiklar på första­sidan. Skandalen blottlade flera inre oklarheter i tidningens organisation och konsekvensen blev att såväl chefredaktören Howell Raines som redaktionschefen Gerald Boyd fick lämna tidningen.

Blair skrev en bok om sitt fall, ”Burning Down my Master’s House” där han skyllde sitt beteende på bipolär sjukdom och kokainmissbruk. Han är i dag rehabiliterad och verksam som livsstilscoach i McLean utan­för Washington.

Skogspartiet i tidningens mitt

När ledningen för New York Times kort efter 11 september-attackerna, i december 2001, presenterade planerna på en ny skyskrapa på Åttonde avenyn hyllades företaget för sin optimistiska tro på staden New Yorks framtid.

Byggnaden – 319 meter hög är den en av Manhattans högsta – bär spår av det tidiga 2000-talets ekonomiska boom, där inga utsmyckningar kunde bli för spektakulära. Arktitekten Renzo Piano föreslog att en inglasad innergård skulle byggas in i skrapan och att ett skogsparti skulle anläggas där, för att ”skapa en seren lunga i ett av stadens mest tättbebyggda områden”. Beställarna köpte idén utan att blinka.

Därför står i dag sju björkar på mossmark mitt i byggnaden, rätt trötta och slokande så här i sensommarhettan. Arrangemanget har givit upphov till ett skämt bland New York Times reportrar: ”Tidigare brukade vi fråga oss: Hur många träd har dött för den här storyn? Men när vi passerar björkarna lyder frågan: Hur många stories har dött för de där träden?”

Chefen som glömde ringa

Arthur Hays Sulzberger var publisher på New York Times mellan 1963 och 1992. Han föddes in i tidningsdynastin men hade klena förutsättningar för yrket. Han led nämligen av dyslexi och den så kallade nyhetsnäsan var inte särskilt utvecklad.

En ofta återberättad historia är när ”Punch”, som han kallas inom familjen, i mitten av 1950-talet praktiserade på tidningens redaktioner i London och Paris. Under vistelsen i Paris tog han sig ledigt för att följa det klassiska 24-timmarsloppet på bilbanan i Le Mans. Mitt under loppet vobblade en av bilarna in bland publiken och dödade över 80 åskådare. Sulzberger torde ha varit den ende journalisten på plats som inte ringde sin tidning – i stället för en ögonvittnesskildring fick New York Times ta in ett telegram.

”Punch” Sulzberger insåg att han passade bättre vid skrivbordet än ute på fältet och fick så småningom revansch. Numera är han ihågkommen som den som utvecklade New York Times till den globala auktoritet tidningen är i dag.