Under en historisk rundresa i Anatoliens lågland och turkiska Kurdistan slogs jag av den sällsynta öppenhet med vilken människor diskuterade politik inför parlamentsvalet på söndag. På caféer, barer, hos barberare, skomakare, i parker, taxin, toalettköer. Ett val som även engagerat ovanligt många intellektuella, vilka tidigare föredrog tystnad framför kritik av ett system vars element varit blodsutgjutelse.
Det får mig att minnas hur de årliga resorna från Skövde till min födelseby fyllde mig med lika delar förväntan och skräck. Lyckan över att träffa barndomsvänner och släkt kunde raskt pendla över i förskräckelse för att jag talade ofördelaktigt om diktaturen. Under den första resan till hembyn 1981 minns jag hur far vid gränsen mellan Bulgarien och Turkiet vände sig om till oss barn i vår Ford Transit minibuss och viskade förmenande:
- Inte ett kurdiskt ord får passera era munnar förrän vi kommer "hem" till byn.
Året innan hade hundratusentals människor fängslats av de militära kuppmakarna. I staden Elazig, 100 kilometer härifrån, finns ett beryktat fängelse där devisen på stenväggarna löd: "Ingen hör era skrik, profeten är död och Gud är på semester." Trots att civila styren kom att ersatte generalerna levde människorna vidare i en andlig terror där syskon knappt vågade tala politik sinsemellan.
Fram tills nu.
Varje utomstående som vill orientera sig i Turkiets politiska landskap bör känna till att det alltid utgår från ett centrum. En död man: Kemal Atatürk, grundare av republiken och föremål för en tillbedjan bortom gudar, sans och förnuft. Den kemalistiska sekularismen är uppbyggd kring en ultranationalism, där det civila samhället alltid ska stå under den starka statens kontroll. Garant för denna platonska doktrin: militären.
Så när AKP, Rättvise- och utvecklingspartiet, vann valet 2002 varnade "den djupa staten" - militärer, byråkrater, domstolar och extremsekulära politiker - för att Atatürks 80-åriga nationsbygge skulle rasa samman.
Kritikerna fick rätt. AKP har utmanat alla mäktiga institutioner: Militären, domstolarna, universiteten och statliga förvaltningar. Resultatet: den sittande premiärministern Recep Tayyip Erdogan har moderniserat och reformerat landet mer än någon tidigare regim. Därför leder AKP stort i alla opinionsmätningar, kring 40 procent.
Därför vädjar utmanarna, de förment socialdemokratiska CHP, och ultranationalisterna, MHP, envist till den enfaldiga tron att varje röst på Erdogan kommer bidra till att dränka Turkiets sekulära principer i islamismens repressiva brunn.
Därför ser CHP och MHP hellre militärer på gatorna än en presidenthustru med sjal.
Därför utmålar de varje debattör som strävar efter vägar ut ur kemalismens gråa avgrund till "fosterlandsförrädare".
Därför vill CHP att skolbarnen under grundskolans två första år ska indoktrineras i hur en "sann" turk bör bete sig.
Därför stämplar oppositionen Erdogan som PKK-sympatisör, han är den förste ledaren i Turkiets historia som på allvar försöker diskutera den "kurdiska frågan".
Alltså: på ena sidan ett progressivt muslimskt parti som inte vill avskaffa den sekulära staten, men väl människorättsvidriga lagar, stärka medborgarkulturen, minska militärens makt och närma sig EU. På den andra en reaktionär falang av promilitära socialdemokrater och högerextremister med ett patologiskt EU-motstånd. Som motsätter sig regeringens sociala reformer och vill bevara ett centralistiskt styre där byråkratin står över individen.
Min bagare Yasar, som varit gästarbetare i Tyskland och är inbiten turkisk ateist, tänker rösta på AKP i ren trots.
- Det smärtar mig att säga det, men Erdogan har visat att det går att föra en islamdemokratisk, modern politik, förklarar han.
Därför är det viktigt att Europa stödjer AKP, resonerar Yasar vidare. För om ledare som Sarkozy inte vill ha in Turkiet i EU säger man rakt ut till - inte bara Europas 20 miljoner muslimer- utan även till flera hundra miljoner muslimer att de är andra klassens människor.
- Den fientliga mur som restes mot öst med korsriddarna på 1100-talet och stärktes efter den 11 september skulle äntligen raseras. Därför är valet i morgon ett ödesval för Turkiet, men även för Europa och Mellanöstern.