Min lokala dagstidning låter meddela att ”normaltid införts i natt”. Det låter fint, tycker jag, som om människan återbördas till någon sorts ursprungligt tillstånd, till det naturliga, genom att justera klockan. (En timme bakåt i tiden finner vi oss själva?) Jag funderade på det när jag var ute med hunden i morse. Vi tog den vanliga rundan, om Västanbäck, och stannade som vanligt till hos korna. Minns du diskussionen om kor och tid för några år sedan? Bönderna var starka motståndare till införandet av vintertid/sommartid eftersom de menade att kornas naturliga rytm stördes. Vi betraktade i alla fall korna extra noga i dag, hunden och jag, men jag kunde inte notera någon större skillnad. De tycktes lika obekymrade som vanligt där de stod, ryckte lite lojt i det vissnande gräset, såg på oss med milda bruna ögon medan de lät käkarna arbeta.
Det är klart, korna i Västanbäck lever på alla sätt ett avundsvärt koliv. De äter när de är hungriga, dricker när de är törstiga, vilar när mörkret kommer och vaknar långsamt i takt med soluppgången. Tid i betydelsen timmar, minuter, sekunder och klockslag är oväsentligt för dem. Nu är det ju inte så många kor som lever så. De flesta kor lever på människans villkor – mat sju, mjölkning nio, mat tolv, eller hur det nu ser ut – och människan lever i allmänhet underkastad klockans tickande.
Om man tänker sig att ”normal” är synonymt med ”naturligt” – och det tycks man ju göra när man talar om ”normaltid” – så kan man ju fråga sig hur normalt/naturligt det är att leva som många gör i dag, i någon sorts kamp med tiden (inte med klockan, utan med just tiden)? Visst låter jag lite romantisk? Jag hamnar ofta i det här ”tillbakatillnaturentillståndet” när jag är i mitt hus på landet mer än två dagar, längtar efter att baka bröd och odla grönsaker, sitter i gungstolen framför kaminen och läser, tänker att man borde sova mer och göra av med mindre pengar, tänka långsammare och förflytta sig mindre. Sen tänker jag att det vore verkligen onormalt att bete sig på det viset – liksom dra sig undan, släppa taget, hoppa av ... man gör inte så, eller hur?, bryter mot den där normen att lönearbeta, slåss och klättra.
Det där begreppet, normal/normalt, gör ju större anspråk än att beskriva hur saker och ting är. Det vill ju också, ofta, föreskriva och värdera. Det normala är bra och det onormala dåligt, enkelt uttryckt. Som du vet förbereder jag just nu en kurs om döden och snubblade i det sammanhanget över en text av Jean Améry, ”How natural is death?”. Han funderar kring det där påståendet att ”döden är onaturlig” – det är ett omdöme som tämligen ofta fälls då människor dör unga eller i trafikolyckor eller vad det nu kan vara. Det där påståendet handlar ju mindre om att döden är i strid med naturen – finns det något naturligare än att dö? – och mer om att döden under vissa omständigheter betraktas som onormal. Som om det faktiskt finns ett normalt livsförlopp, en normal livslängd (runt åttio för kvinnor, eller hur?), ett normalt sätt att dö på! Vad som är normalt i förhållande till döden måste ju ha förändrats enormt mycket det senaste århundradet – när blev döden onormal? Är inte påståendet om den onaturliga eller onormala döden mest av allt ett utslag av människans hybris? Kanske handlar det om kontroll? Sådär fungerar ju ofta begreppet normal – den som bedömer företeelser som normala/onormala gör ju samtidigt också anspråk på att veta något om hur saker och ting ligger till ... (om tiden? döden? om det möjliga? det rätta? det goda?)
Hälsningar (i normaltid),
Ann
Från: karin.johannisson@idehist.uu.se
Till: ann.heberlein@teol.lu.se
Skickat: Sö, 2010-11-07, 18:22
Ann,
Jag undrar hur normaltiden ser ut – verkligen ser ut – hos dig? Jag menar när den lägger sig över de där överpittoreska gatorna i Lund. Här rörde sig min mamma under några år, en främling, bokstavligen avskuren från det normala av ett världskrig. Jag vet att hon frös. Men breven hem till föräldrarna är konstigt normala, som om kriget inte hände, pojkvänner inte stupade och bomber inte gjorde grus av hennes barndomshem. Kan normalitet vara ett självbedrägeri, ett skydd, en utopi?
Lövtäcket tjocknar där ute, jag klipper några blekta rosor som darrar sig kvar bland allt som faller och faller av. Också Obama faller, på bilderna är hans läppar hårt hopknipna.
Några ser mörkret som ett hot, andra som en tillåtelse att cocoona. Jag antar att bägge varianter är lika normala.
Vad är det som angår oss så starkt med normalitet? Ett motsägelsefullt begrepp. Det står för ett statistiskt genomsnitt, men också för en norm och ett ideal. Ingen vill vara genomsnittlig, men alla vill vara normala. Men inte mer normal än att kunna vara lite galen ibland. Å andra sidan inte mer galen än att inte fortfarande räknas som normal. Jag tror det är Johan Cullberg som talat om den stora och den lilla dårskapen.
Du har förstås rätt i att man kan tänka sig ”normalt” som synonymt med ”naturligt”. Det låter bra, men är lika halkigt och ger ingen vidare vägledning. Mycket av det vi uppfattar som naturligt visar sig vara kulturligt. Det stora problemet med normal-ordet är ju att det är föreskrivande. Och själva ordet kan ha väldigt olika klang. En är varm och tröstande: ”det är helt normalt” (om spädbarns sovvanor, olika sorters oro eller udda sexuella preferenser). En är akademiskt grå: normalkurva, normalfallet, normalfördelning. En är kallt avvisande och tycks peka på något ont eller patologiskt: ”det är inte normalt”. Onormalt är bland det värsta vi kan säga om något/någon (även om det i dag finns ett lite kokett rop på rätten att vara onormal).
Jag undrar om vår egen kultur är särskilt svag för normalitet (eller går jag på en kliché?). Folkhemmet tycktes normalfixerat. Det var inpassning, anpassning som gällde. Idealmänniskan var definitivt inte den udda och egensinniga, knappast ens geniet eller konstnären. Utan en normalindivid av normalformat, normalbegåvad och med normala drömmar. Kanske är jag orättvis, jag måste tänka.
Vi hörs,
Karin
Från: ann.heberlein@teol.lu.se
Till: karin.johannisson@idehist.uu.se
Skickat: On, 2010-11-17, 10:54
Karin,
Människan har en förunderlig förmåga att anpassa sig, att betrakta också undantagstillstånd som normala. Det är en gåva, en förutsättning för att överleva, men också farligt tror jag. Den där anpassningen blir så lätt till ett accepterande av sakernas tillstånd.
Jag tänkte på det i fredags, när jag besökte Park hotell i Arlöv, ett nedgånget ställe som används som transitboende för asylsökande. Där möter man hela världen (och får en aning om världens tillstånd). I fredags ritade jag prinsessor med en bosnisk flicka, hjälpte en kvinna från Tjetjenien att finna ett par skor i rätt storlek bland högen av skor som andra kasserat och skänkt, talade med en man från Somalia som bott på gatorna i Neapel i månader, ett ungt brödrapar som suttit häktade i Grekland, en kurdisk familj som tappat bort sina äldsta söner någonstans mellan Istanbul och Malmö.
Det är nya människor varje gång jag kommer dit, nya berättelser, mer elände, så mycket sorg och saknad och längtan och rädsla. Ändå finns vardagen också på Park hotell. Barn som skrattar och leker, män som spelar kort och dricker kaffe, kvinnor som snyter småbarn, sätter på sig läppstift, läser böcker. Jag tror att det handlar om värdighet. Att upprätthålla någon form av normalitet är också att fortsätta hoppas – hoppas på att livet faktiskt inte bara är obarmhärtigt. Ändå är det i allra högsta grad onormalt att tvingas fly, att skiljas från sina kära, att leva i ständig oro ... (vilken sorts galenskap är det som är orsaken till det?)
Jag tänker att det är viktigt att upprätthålla distinktionen mellan vad som är (normalt) – att människor befinner sig på flykt – och vad som bör vara. Det som är normalt är inte alltid normerande. Det finns naturligtvis något förföriskt i detta, hävdandet av det normala som norm. Det är bara det att vår uppfattning om vad som är normalt ständigt skiftar.
Åh – jag skrattade när jag läste det där om ”normala drömmar”. Är inte det på något sätt en paradox? Kan en dröm vara normal? Handlar inte drömmar om att utmana och överskrida gränser för vad som är möjligt – och någonstans anar jag en koppling mellan det möjliga och det normala ...(för övrigt så stötte jag häromdagen på en undersökning som hävdade att det är destruktivt att dagdrömma. Dagdrömmar gör oss olyckliga – gäller det normala dagdrömmar också? undrar jag).
Jag tänkte på din mamma när jag talade med min egen mamma häromdagen. Vi pratade om morfar, Herbert Heberlein. Han kom till Sverige i början av trettiotalet och har egentligen aldrig berättat varför. Nu är han död sedan länge, han dog långt innan jag föddes, och den där tystnaden som var normal under mammas barndom känns alltmer hotande. Vad var det som hände? Varför flydde han? Vad är det som måste döljas? Det finns ett hål i min familjehistoria som inte kan fyllas. Den ende som kunde berätta är borta.
Kanske finns sådant som är så svårt att det inte går att säga, skriva, minnas, uttala. Kanske blir idén om normalitet den illusion som låter människan överleva – din mamma i exil, min morfar på flykt från något diffust, familjerna på Park hotell som förlorat nästan allt?
Varma hälsningar,
Ann
PS. Förlåt min senfärdighet. Håller på att drunkna i pappersarbete på universitetet (jag ville aldrig bli administratör ...)
Från: karin.johannisson@idehist.uu.se
Till: ann.heberlein@teol.lu.se
Skickat: Må, 2010-11-22, 08:48
Ann,
Ja! Drömmen om normalitet, det där alldeles vanliga, kan tveklöst hålla människan vid liv. Å andra sidan behövs dagdrömmarna, flykten från samma vanliga. Ibland tror jag att dagdrömmandet säger mer om vårt hemliga jag än nattdrömmandet.
Det är intressant att din mamma inte vet varför hennes pappa kom till Sverige. Varför är familjehemligheter så ångestladdade och varför går vi med på att inte veta? Tror du det finns familjehemligheter som inte är mörka utan ljusa? Man ska kunna vara hemlighetsfull också med sina goda sidor, sa en gammal kultursociolog jag gillar.
Har varit några dagar på internat; formen är verkligen speciell: gruppens symboliska avstängning från yttervärlden, blandningen av överdådiga måltider, lätt uppsluppen stämning och, som nu, djupt allvarliga frågor om livets gränser, science fiction-artad medicinsk teknik och vad som händer med den normala variationen när vi kan välja (och välja bort) vilket barn vi vill ha.
Jag undrar varför vi talar så mycket om normalitet just nu (och talar om varför vi talar så mycket om normalitet). Står det för något ängsligt eller revolutionärt? I morse läste jag till exempel om skådespelaren Eric Donell med diagnosen Tourettes syndrom och hans föreställning ”Jag vill vara normal”. Bland annat vänder han sig till dem som har en liknande diagnos ”kanske utan att veta om det” (det onormala kan alltså bo oupptäckt inuti det normala).
Det är som om de psykiska gränstillstånden utövar ett nytt sug. Det har funnits sådana perioder tidigare, ofta kopplat till experimenterande med droger. Nu dyker psykoser, Asperger och dysfunktionalism upp överallt på scen och film. På Youtube hittar jag suggestiva och rätt estetiserade videor om borderline. Om några dagar är det premiär i Göteborg på ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Jag vet inte vad du tänker och känner inför det – att din ”onormalitet” (diagnos) exponeras, eller, bättre, att det onormala blir normalt, en del av det mänskliga?
Ute snöar det, mitt nya badrum glänser i turkos och vitt kakel (men kroppsminnet trevar ännu efter handduk och tandborsthållare på sina normala platser på den bortslitna våtrumstapeten). Strax ska jag sätta mig på tåget till Göteborg, läsa Siri Hustvedts ”The shaking woman”. Hennes slutsats är fin: att hennes skakningar inte nödvändigtvis är något onormalt, utan helt enkelt en del av henne. Ja.
Hälsning, ser redan fram emot att höra från dig,
Karin
Från: ann.heberlein@teol.lu.se
Till: karin.johannisson@idehist.uu.se
Skickat: Må, 2010-11-29, 16:11
Hej!
Har också precis läst Hustvedt – och tycker mycket om den. Jag gillar hennes liksom torra, distanserade sätt att närma sig ett tabubelagt ord, den där hysterin (och att hon, liksom i förbigående, konstaterar att hon nog är hysterisk!). Sen kan man ju fundera över det mottagande hennes bok fick här – ett antal kritiker fann den skakande kvinnan alltför saklig, resonerande, liksom blodfattig. Det tycks som om det finns en massa tämligen könsstereotypa förväntningar här: kvinnor som känslovarelser snarare än som förnuftsstyrda, mer kropp än huvud, så att säga.
Kanske kan man läsa Hustvedt som en del i diskussionen om det psykiskt normala/abnorma, om friskt/sjukt, men också, tänker jag, som ett prövande av vad som är tillåtet (att säga, tänka, skriva). För visst är det som du skriver att det finns en upptagenhet just av psykiska gränstillstånd i kulturen just nu. Psykosen lockar ... för att den upphäver gränsen mellan fantasi och verklighet? För att den är en så smärtsamt tydlig bild av den postmoderna människans existentiella ensamhet? Driver man kontextens betydelse fullt ut så återstår till sist bara ensamhet – ett tillstånd där ingen kan förstå mig just eftersom jag är ensam om att vara jag. Visst är det sorgligt, om bejakandet av det unika hos var och en också måste leda till att människor, aldrig någonsin, kan förstå ens lite om vad det innebär att vara den andre?
Jag är inte så säker på att acceptansen för psykisk ohälsa är större nu bara för att den diskuteras och gestaltas. Jag är i själva verket ganska tveksam till det. Tycker att det finns drag av exotisering kring olika diagnoser. Dramatiseringen av min förra bok (självmordsboken) tycks ha tagit fasta just på det exotiska, på mig som person, snarare än på det som jag menar är allmängiltigt i min erfarenhet – maktlöshet, vilsenhet, behovet av och bristen på kontroll över det egna livet (den där liberala människosynens krav som jag tycker att Nina Björk beskrev så bra i sin bok om Victoria Benedictsson, ”Fria själar”, tror jag att den heter). Det gör mig ledsen (se där, kvinnlig känslosamhet!). Det är oerhört märkligt att flera kritiker liksom kritiserar mig, Ann Heberlein, och inte föreställningen. Det är ju inte jag som står där på scenen, det är inte mitt liv det handlar om.
Visst, jag har en diagnos (ärligt talat funderar jag ofta över om inte jag är mer psykiskt frisk än de flesta jag möter – jag menar, är det friskt att aldrig någonsin fråga sig om man vill fortsätta leva? Vad som är meningen? Jag bara undrar), men det är ju inte den jag är. Jag är inte ”bipolär”. Min sjukdom definierar inte mig – inte mer än min gudstro, min utbildning, min klassbakgrund, böcker jag läst och människor jag mött, min erfarenhet av våld. Jag tror inte att en människa är summan av sina omständigheter eller erfarenheter eller relationer. Hon är alltid mer.
Det blev något av en predikan, såhär i adventstider. Hur är det med Gud, då? Jag har en känsla av att en del av de psykiatriker jag mött betraktat min gudstro som ett symtom: som något onormalt.
Varma hälsningar från ett alldeles vitt och fantastiskt vackert Lund,
Ann
Från: karin.johannisson@idehist.uu.se
Till: ann.heberlei@teol.lu.se
Skickat: Ti, 2010-11-30, 22:58
Ann,
Jag vet att varken du (som ju just skickat i väg ett inspirerat inlägg) eller Björn Wiman (som övervakar det hela) vill att jag ska svara genast. Men jag har flera skäl.
För det första: min dator flämtar som om den är på väg att svika mig. På den kolsvarta (vanligtvis himmelsblå) skärmen står ett hotfullt meddelande: ”This copy of windows is not genuine”. Det är bäst att skynda.
För det andra: just i dag, när jag kom hem från jobbet satte jag mig i min Ikeafåtölj för att läsa Lars (Gustafsson) och Görans (Greider) korrespondens publicerad här i DN i höstas. Rätt rolig. Inte lika pretentiös som jag hade trott, visserligen fylld av manlig intellektualism, upphöjd defaitism inför det politiska dagsläget, mycket Lukács, vänskapligt ryggdunkande. Och så språket! Så där lagom späckat med lagoma svordomar. Aldrig vulgärt. Kamratligt, trots en politisk avgrund mellan dem. Vad blir våra kvinnostereotypa kännetecken? Vi kan välja mellan ett antal, exempelvis den arga (men utan överdrifter och feministiska utfall); den kloka; den akademiska (hävda oss med terminologiska orgier); den känslosamma (som du är inne på); den existentiellt inkännande (två kvinnor intresserade av vad det är att vara människa).
För det tredje: ditt brev är inspirerande, ja verkligen. Det du skriver om ensamheten i-att-vara-sig. Om gudstro som sjukdomstecken. Och att man angående din förra bok (självmordsboken) förhäxat och lystet stirrar på din person och inte på en allmängiltig erfarenhet. Det är modigt, viktigt och livsbejakande att du beskriver meningslöshetskänslan – vad den innebär in på kroppen. Det är många som upplever den – åtminstone ibland och utan en diagnos. Jag har själv upplevt perioder av melankoli, min tröst har varit att skriva mig ut, ur, upp, bort. En av mina tidiga böcker (”Den mörka kontinenten”) kom delvis till just så.
Plötsligt ser jag (pseudo)normalitet som nyckeln till en dyster kulturdiagnos. Häromkvällen såg jag en dokumentär om etnisk plastikkirurgi. Det som pågår tycks rena skräckvisionen: allt fler som vill göra om sig med den vita kroppen som ideal. Alltså av-etnifiering som vitifiering och på-normalitet. Och samtidigt skönifiering med ett konstlat Barbieideal för ögonen (den kvinnliga kroppen ska helst göras lik Victoria Beckhams). Vad är detta om inte rasbiologins hierarki spöklikt återvänd? Individualitet, etnisk identitet och självrespekt underordnas ett slags plast-estetik i illusionen att vara fritt vald. För små asiatiska bröst och för stora afrikanska, indisk småväxthet, kinesiska ögon, orientaliska näsor och mörk hy justeras för att passa in i den vita kroppens mall. Michael Jacksons dröm att göra sig vit är bara det mest kända exemplet. Vet du att hans nya näsa bokstavligen ramlade av? Det får mig nästan att gråta.
Det konstiga är att i en hyperindividualiserad tid så uppfattas detta trixande med kroppen som normalisering. Mycket som ansågs konstigt i går är naturligt i dag, säger plastikkirurgerna, som vore de naturlighetens apostlar. Jag vet att det finns de som försvarar den kosmetiska kirurgin med rätt sofistikerade argument. Sander Gilman (”Creating beauty to cure the soul”) menar att det är normalt att bli olycklig om den egna kroppen inte stämmer med samhällets utseendenorm. Att korrigera den är alltså att göra sig både normal och lycklig. Utsidan bestämmer insidan (hur jag mår), förr var det tvärtom.
Resonemanget är skumt. Dem som man underdånigt vill likna är de rika och vita ländernas kroppar. Det kostar pengar. Några tjänar grovt. Och vi blir knappast saliga av att kläckas fram som klonade skönhetsmissar i steril klinikmiljö à la Brave new world.
Nu blinkar ett utropstecken i gul triangel på skärmen. Meddelandet är plötsligt på svenska: ”Windows är inte äkta. Klicka här om du vill ha äkta programvara.” Jag är en skrivare i ett onormalt program. Slut alltså, och det här är redan för långt.
Ha det fint, skynda inte med att svara,
Karin
Från: ann.heberlein@teol.lu.se
Till: karin.johannisson@idehist.uu.se
Skickat: On, 2010-12-08, 21:12
Kära Karin,
Faktum är att jag funderade på en bukplastik: släta ut och platta till och bli den jag liksom föreställer mig att jag är. Som om jag skulle kunna bli mer mig själv med en pregraviditetsmage, omärkt av barnafödslar, ålder, livet. Jag besökte en mycket trevlig plastikkirurg som noga granskade min mage, klämde och tryckte och bedömde mina chanser till ett lyckat resultat (platt, slät mage med naveln på rätt ställe) som mycket goda. Det var en sällsam upplevelse: att vara så mycket kropp. När jag satt i det ljusa, smakfullt inredda väntrummet studerade jag i smyg de andra som väntade, funderade över vad de ville ändra, dölja, korrigera. De såg samtliga väldigt (ja, faktiskt) normala ut. Kanske var de på återbesök, vad vet jag.
Jag bokade i alla fall en tid och sparade ihop pengar. Dock plågades jag av en känsla av att inte riktigt kunna rättfärdiga att lägga så mycket pengar på en helt onödig operation. Tänk alla som svälter etc. (Och borde jag inte vara stolt över min mage, den som härbärgerat tre älskade barn?)Så jag avbokade operationen och åkte till New York med min familj i stället. Att resa betraktas ju som en försvarbar onödighet.
Just naturlighet, äktheten – att bli dig själv – framförs som försäljningsargument i skönhetsoperationsbranschen. Man kan operera sig till att bli den man känner att man är, forma, bygga, lägga till och dra ifrån och bli så nära perfekt som möjligt. Jag håller med dig om att det är dystert ... (och nu skulle jag kunna häva ur mig någon sorts försvar för det ofullkomliga, hylla olikheter och plädera för människans, särskilt kvinnans, rätt att vara ful och tjock men jag vet inte; jag tror inte riktigt på det just i kväll.) Dystert är det hur som helst, fixeringen vid ytan, föreställningen om att allt alltid måste förändras, förbättras. Det där projekttänkandet (kroppen, hemmet, barnen, sexet, semestern, julen).
Vad förmedlar denna text om vem jag vill framstå som (klok, arg, känslosam, kvinnlig, kritisk)? Kanske kan man tolka mitt resonemang som någon form av kritik mot utseendefixering (feminism) eller som en plädering för människans rätt att själv välja vem hon vill vara (liberalism) eller som en sorgsen reflektion över människans oförmåga att bryta sig ur normer och ideal (civilisationskritik?) eller som en bild av världens orättvisor (socialism) eller som ett uttryck för min enorma självupptagenhet (liberalism ...) Jag vet inte. Sanningen är nog att det inte finns någon strategi (vill jag tro, men på ett mindre medvetet plan finns möjligen en önskan om att framstå som det ena eller det andra.) Jag minns att jag var väldigt tagen av Goffmans teori om livet som ett skådespel när jag läste sociologi för många år sedan, liksom av Butlers idé om performativitet: iklädandet av roller, attributens betydelse i manifesterandet av det egna jaget, identitet som något flytande, föränderligt snarare än som något konstant.
Annars sitter jag här i ett nedmonterat, nedpackat och orimligt smutsigt hem och tänker på Iris Murdoch. Murdoch betraktade sitt hem som en levande organism och vägrade därför att städa. Hon flyttade i stället, när huset grott igen helt. Lite som jag (det här är tionde flytten på tjugo år). Jag är inte heller så förtjust i att städa. ”Knappast något arbete är så förknippat med Sisyfos straff som hushållsarbete”, skrev Simone de Beauvoir. Det är något djupt meningslöst över att exempelvis damma. Det blir ju dammigt igen, meddetsamma.
Du – jag hoppas att din dator inte dog helt. Hotfullt det där med text på svenska. Då är det verkligen allvar!
Varma tankar,
Ann
Från: karin.johannisson@idehist.uu.se
Till: ann.heberlein@teol.lu.se
Skickat: Ti, 2010-12-09, 22:56
Ann,
Nej, den är återuppstånden till sitt normala jag, redo att lojalt ta in osorterade tankar om alltings komplexitet som det är mitt och ditt (humanistens och teologens) privilegium att förstå men inte förklara, strukturera men inte reducera. Naturvetenskapens dröm, sägs det, är att skala ner det komplexa till det enkla. Som också är det sköna. Men är det inte just mångfalden som är det sköna? Också den som inte är slät och insmickrande? Jag minns när jag för länge sedan läste om den kvinnas ansikte vars skönhet skulle vara ointressant om den inte störts av ett födelsemärke på ena kinden.
För övrigt är jag just upptagen, eller snarare uppsluppen, av historiens mångfald av namn på olika fobier och filier (besattheter). Vad sägs om pedofobi och scopofili; topofobi, nyktofili och pantofobi? Som en särskild kommentar till din städovillighet här en som du lyckligtvis inte tycks lida av (och definitivt inte Iris Murdoch): mysofobi (skräck för smuts). Bra i jultider som riskerar att bli prestationstider. Denna kväll ska jag tillbringa, inte med julförberedelser, utan med en avhandling om oknofiler (som är rädda för tomrum) och filobater (som älskar tomrum). Världen är full av de ovanliga.
Allt gott önskar dig innerligt,
Karin
Från: ann.heberlein@teol.lu.se
Till: karin.johannisson@idehist.uu.se
Skickat: Ti, 2010-12-14, 10:10
Kära Karin!
Har precis avslutat dagens andra kopp kaffe i vårt nya hem; fönsterna är putsade, adventstjärnorna på plats, hyacinter och amaryllis trängs i fönsterkarmarna, lussekatter bakade och snart uppätna (du ser – jag är ändå ganska huslig! Jag var liksom tvungen att påpeka det). Min lilla flicka och jag lussade för resten av familjen i går morse. Vår lånedotter från S:t Petersburg vaknade med panik i ögonen. ”Strange”, sade hon och skakade lätt på huvudet medan hon drack sin choklad i sängen. Det är spännande att se sig sitt eget, alldeles vanliga och normala liv, ur en främlings ögon. Arsalana har bott hos oss i snart fyra månader. Hon vandrar genom den svenska tillvaron med ständigt höjda ögonbryn.
Jo –- visst är det som du skriver: det sköna finns i mångfalden, i det unika. Det är det som är lite skevt, det som skaver som väcker frågor. Det är när vi älskar också det ofullkomliga i en människa som vi har förstått vad kärlek är. Det är det som inte riktigt blev som vi tänkt som vi minns – och som ibland också blir till våra allra finaste minnen. Det är värt att tänka på just precis nu, när vi befinner oss i någon sorts kollektiv strävan efter den perfekta julen. Det är nu vi vill vara lyckliganormalaunderbara familjen. Det kan vi ju vara också – med små variationer.
En välsignad jul önskar jag dig och din familj,
Ann