Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Två skott i bröstet. Två skott i huvudet.

Foto: Anette Nantell

Veckans spaningar i Stockholms skärgård har satt fokus på vårt förhållande till försvaret. Vad gör vi när någon träder över en gräns och vill ha det som är mitt? Hur långt är vi beredda att gå? För många finns svaret i handling, inte i ord.

I dag berättar författaren Bengt Ohlsson om en livsomvälvande resa – från intellektuell i vimlet på Bokmässan till soldat på grundutbildning i hemvärnet.

Nils Pernes text är rätt genial.

Redan i första raden får vi veta att min fästman han var modelejon, dandy, charmör. Inte bara ett, utan tre fladdrighetsepitet efter varandra. Berättarjaget är förlovad med en man vars liv hittills mest bestått av en fixering vid yta, utseende och tillfälliga kurtiser. Men sen hände något.

Nu är den tiden för längesen förbi/jag såg på hans fotografi/hans skor är för stora och hans mössa för trång/hans byxor för smala och hans rock är för lång/Men det gör detsamma för han är min soldat/någonstans i Sverige.

Av detta kan vi utläsa att den här spegelapan är klädd på ett sätt som i vanliga fall skulle få honom att skämma ögonen ur sig. Vartenda plagg är för stort eller för litet.

Det unga förälskade paret har det inte lätt. Bröllopet har fått skjutas på framtiden, eftersom han skriver att den är gans­ka knapp, den lönen vi får. Hon vet inte ens var han befinner sig. Bara någonstans i Sverige. Men det är ett stort land vi bor i. Ett av de största i Europa. Hon måste känna sig ensam. När han kommer hem på permission bokar de bord på Cecil, en het krog på Biblioteksgatan, men han sa inte mycket, nej han nicka’ och sov.

Ändå sviktar hon inte. Det gör detsamma, för han är min soldat, någonstans i Sverige.

Ju längre man dröjer vid textraderna, desto mer faller den sentimentala lökigheten bort, och det träder fram en berättelse om ett ungt par som hittills har kunnat uppehålla sig vid den egna lyckan; välskurna kläder, ett maffigt bröllop, en fin middag på en restaurang med vita dukar och blanka bestick, och kanske får de syn på nöjeskungen Hasse Ekman under kristallkronorna.

Men sen bryter omvärlden in. Tyskland rustar upp, Hitler morrar om sitt ”Lebensraum” och börjar tugga i sig av grannländerna medan Chamberlain flänger runt och viftar triumferande med sina dokument medan de tyska generalerna flinar bakom hans rygg. Till slut håller det inte längre. Världskriget bryter ut. Och det unga paret i Stockholm har fått större och viktigare saker att tänka på.

Det handlar om att stå upp för, och slå vakt om, allt som gör det lilla livet möjligt. Att de ska kunna snurra runt i en swing utan att få höra att det är urartad negermusik. Att de ska få gifta sig utan att någon ska ta sig rätten att anlägga synpunkter på deras renrasighet.

Själva fundamentet för deras lilla liv är hotat, och då inser både han och hon att de måste försvara det, och att de måste hjälpas åt. Han genom att skickas ut ”någonstans i Sverige”, och hon genom att låta honom få göra det utan att förpesta hans tillvaro med anmärkningar om hans klädsel, eller tår­stänkande uppträden när han beter sig drumligt under permissionen.

Det är ganska vackert.

Och så otidsenligt att man blir lite fnissig.

Stå upp för, slå vakt om? Vad är det för pinsamt högstämda begrepp?

Det är en fredag i slutet av september.

Jag har haft en intensiv vecka. En kulturförening vid Järntorget, ett bibliotek i Ulricehamn, och så bokmässan på det. Jag bor på Park Aveny, ett rum med strykbräda och minibar. Så fort man går ut i lobbyn väntar kolleger och branschfolk, kramar och småprat, och ibland hätska blickar och ett snip över mungiporna.

Jag har en skräddarsydd manchesterkostym från Camilla Thulins ateljé, och en uppsättning nystrukna skjortor som hänger i hotellgarderoben och väntar på att tas i bruk under seminarier och framträdanden i Bonniers monter där jag presenteras som en av Sveriges främsta berättare och när jag sitter där med micken i handen måste jag se ut som om det är sant.

På kvällen bjuder Svenska Akademien och Göteborgs stad på buffé på Valands, Peter Englund står högst upp i trappan och hälsar välkommen i sin frack, och sen en rad göteborgska dignitärer i puder och långklänning.

Inne i de glittriga lokalerna väntar ostron och champagne och anrättningar med räkor och lax. En kvinna kommer fram och säger att hon gillar mina krönikor och berättar att hon är lärare och att hon skrivit en bok om att läxor borde avskaffas. Vi pratar om läxor och Fridolin medan vi skedar i oss av pannacottan och sen har en timme gått och man är mätt och lite slirig och kan gå hem till sitt hotellrum och sparka av sig skorna och gå omkring i kalsongerna och sätta Killing Jokes ”Love like blood” på repeat medan man begrundar frukostbeställningen som man ska hänga på dörrhandtaget, ty man är beredd att betala en hel del för att slippa tomta omkring i frukostmatsalen nästa morgon och hamna vid något bord där man måste sparka i gång trevlighetsmaskineriet innan man ens hunnit sleva i sig lite yoghurt.

Så ser mitt liv ut den fredagen.

Nystrukna skjortor, hej hej med Peter Englund, dallriga ostron och skopor av bekräftelse från oväntade håll.

Nästa morgon efter frukostbrickan packar jag in skjortorna i bilen och åker norrut. Nittio mil. Jag kör förbi outgrundliga skogar och gistna avfolkningsbygder. Fäbodar, lador, tungt sovande verkstäder.

Nio på kvällen kommer jag fram till Åre. Omgivningarna är förmodligen vackra men det är mörkt som en säck. Jag har hyrt ett rum genom Airbnb. Kvinnan bjuder på te, berättar om sitt kretsloppshus och olika projekt som bygden driver för att hjälpa romer i Rumänien.

På morgonen kör jag den sista halvtimmen till Ånn, där jag under två veckor ska genomföra den så kallade guffen, vilket står för Grundläggande soldatutbildning för frivilliga.

Guffen är obligatorisk om man vill gå in i hemvärnet. Den riktar sig till människor som saknar militär grundutbildning sen tidigare.

Och nog saknar jag militär grundutbildning. Men det var nära en gång.

Det var när åttiotalet var ungt och vi hade allmän värnplikt, vilket svävade som ett grått orosmoln över alla killar. Just när gymnasiet var avklarat och livet stod och väntade med rusande motor på gårdsplanen skulle man ”mönstra” och mätas och vägas och utfrågas av psykolog och göra tester, och sen blev man utplacerad någonstans. Hade man otur blev det tio månader i Boden, hade man tur blev det något som antingen var totalslappt eller gav en knuff i en yrkesriktning, att man kom hem med ett körkort för lastbil, eller färdigheter i dykning eller ryska.

Det var som med alla andra stora statliga kolosser som vi numera minns som så trygga och jämlika: det fanns en gråzon där man kunde tricksa sig fram om man hade kontakter eller social intelligens och förstod vilka trådar man skulle rycka i.

Jag åkte till mönstringen med en övertygelse om att jag skulle få en placering på tidningen Värnpliktsnytt, vilket var synnerligen karriärbefrämjande. Anledningen till min självsäkerhet var att jag redan hade kommit i gång med frilansjournalistiken, visserligen mest på lokaltidningsnivå, men jag var trots allt bara arton.

Så jag gjorde mina tester, och när jag satt hos psykologen sa jag varken att jag kissade i sängen eller hade homosexuella böjelser, vilket brukade göra susen om man ville få frisedel, alltså slippa ifrån hela militärtjänstgöringen och vandra ut i livet som en fri yngling.

Det kom som en kalldusch när jag sen fick veta att jag hade gjort så bra ifrån mig på telegrafiprovet att jag hade placerats som radiotelegrafist på pansarregementet i Strängnäs.

Här frontalkrockade två synsätt, det civila och det militära; det som såg till den enskildes bästa och det som såg till det allmännas bästa. Militärerna behövde radiotelegrafister, och då sket de fullständigt i vad som gagnade mina egna yrkesplaner.

Jag ryckte in med någon vag förhoppning om att det ändå skulle bli uthärdligt. Vem vet, det kanske var kul att vara tele­grafist. Dessutom låg Strängnäs nära Stockholm. Det hade kunnat vara värre.

Men mina två veckor i lumpen blev en mardröm.

Kalldusch nummer två var insikten om att detta var allvar; att jag var omringad av murar och taggtråd och att det inte spelade någon roll hur mycket jag vantrivdes. Om jag försökte ta mig härifrån skulle det betraktas som ett lagbrott och jag skulle hamna i fängelse.

Jag minns en fänrik som skulle lära oss göra marschanträde, det vill säga det första steget när man förflyttar sig från stilla­stående till marsch. Det skulle vara ett distinkt anslag med vänsterfoten i marken, med hela fotbladet. Han uppmanade oss att träna fritt en stund. Och där stod vi, ett gäng tonårskillar och dunkade vänster fotblad i gruset för oss själva.

Jag minns en promenad från förläggningen till matsalen, en förflyttning på ett femtiotal meter, och hur ett befäl uppmanade mig att ta på mig mössan. Och det berodde inte på några omsorger om att jag kunde börja frysa om huvudet. Det var militärens bestämmelser, mössa på utomhus, och de förväntade sig att jag skulle lyda.

Efter några dagar gick jag till regementets psykolog och sa att jag inte stod ut.

Han sa att det kändes svårt för alla i början, men att jag snart skulle vänja mig.

I mina öron var det som att säga: Var bara lugn, snart är du lika hjärntvättad som alla andra.

En insikt började ta form:

Om jag ska komma härifrån måste jag bryta samman.

Efter några dagar var ögonblicket inne. Vi satt i en lektionssal och plockade med våra kpistar. Fänrik Wallin pratade om vapnet, på vilket avstånd det var ”effektivt”. Jag klamrade mig fast vid ordet. ”Effektivt.” Jag satt alltså där för att lära mig skjuta ihjäl medmänniskor som inte hade begått något värre brott än att de – precis som jag – hade kallats in, klätts i uniform och skickats ut för att försvara sitt fosterland. Unga män som bara ville lämnas i fred med sitt skrivande och sina framtidsdrömmar...

Det började sjuda lovande där inne.

Och då dök Chaplins tal i ”Diktatorn” upp i minnet, som på beställning.

Soldiers! Don’t give yourselves to brutes! Men who despise you, enslave you, who regiment your lives, tell you what to do, what to think and what to feel... You are not machines! You are not cattle! You are men! You have the love of humanity in your hearts!

Jag sköt ifrån mig kpisten och lämnade lektionssalen.

Det hade börjat som en manipulation. Ett teaterstycke jag skulle uppföra för att få lämna Strängnäs och aldrig komma tillbaka. Men när jag väl hade kommit över tröskeln blev det på riktigt. Den förtvivlan och olust som vällde fram var min egen.

Fänrik Wallin kom ut och frågade hur det stod till.

– Jag klarar inte det här, sa jag.

– Okej, sa han.

Samma eftermiddag satt jag på tåget hem.

Sen följde en rörig tid. Jag pratade med en psykolog i Stockholm. Mitt ärende skulle utredas. Efter något som kändes som en evighet kom beskedet om frisedeln, och mitt liv kunde börja.

Men under flera år vaknade jag efter mardrömmar som hade samma innebörd: att frisedeln inte var slutgiltig, utan att jag måste in ytterligare ett par veckor, dra på mig uniformen, träna marschanträde på en grusgård och lära mig på vilket avstånd som min kpist var ”effektiv”.

Det kan låta som om jag var pacifist. Men jag tyckte att vi behövde ett försvar, och att det fanns tillfällen när vi måste kunna freda oss mot angripare med vapen i hand.

Det var bara det att just jag inte klarade av att ingå i det starka försvaret. Det fick andra sköta om.

Med den inställningen har jag stapplat mig fram genom livet. Det har varit som en liten sten i skon. Jag har lärt mig att leva med den.

Men åren går. Man lär sig ett jobb. Man får barn.

För tio år sen var jag på Röda korsets fik i Slite. Det hängde en lapp på anslagstavlan. ”Vill du bli hemvärnssjukvårdare?” Det väckte mitt intresse. Inte så mycket hemvärnsdelen som sjukvårdardelen. Jag visste ingenting om tryckförband eller framstupa sidoläge. Jag hade tre barn som jag ville kunna hjälpa om olyckan var framme. Eller för all del om någon främling sjönk ihop på trottoaren.

Det var en impuls bland andra, som när man får för sig att man ska lära sig spela piano, eller prata italienska. Jag ringde några samtal, fick några kursdatum, insåg att det skulle krocka med ditten eller datten, och åren gick, barnen blev större och lärde sig ta hand om sina egna sår. Till slut hade jag skjutit upp hemvärnssjukvårdarkursen så länge att Röda korset hade upphört sitt samarbete med hemvärnet, och kursen hade blivit en renodlad hemvärnshistoria.

Men nyfikenheten hade börjat sträcka på sig. Vad skulle hända om jag som femtioettåring sökte upp det igen? Uniformen, marschanträdet, vapen som är ”effektiva” på ett visst avstånd?

Ånn ligger i Jämtland, tre mil från norska gränsen. Byn har sextiotvå invånare.

Där ligger en kursgård som ägs av Svenska försvarsutbildningsförbundet. Några röda längor.

Vi samlas i lektionssalen. En glasögonprydd norrlänning i uniform hälsar oss välkomna. Han presenterar sig som kapten Rönn. Han säger att han i likhet med de flesta militärer är förtjust i sin egen röst och att vi inte ska dra oss för att avbryta honom om vi känner att ögonlocken börjar bli tunga.

Vi är elva kursdeltagare. Vi reser oss upp och berättar vad vi heter, var vi kommer ifrån och vilken befattning inom hemvärnet som vi siktar mot.

Vi är nio män och två kvinnor. De flesta är mellan tjugofem och trettiofem. De kommer från landets alla hörn. I det civila meckar de med bilar, kör taxi, plåstrar ihop folk i något slamrigt akutintag. En ung kille pluggar till civilekonom. Att jag är författare väcker visst intresse. Men ingen har läst något jag har skrivit eller hört talas om mina böcker. De undrar vilken sorts böcker jag skriver. Romaner mest, svarar jag. Och sen får det vara.

Kapten Rönn delar ut pennor och anteckningsblock och börjar berätta om försvarets ”värdegrund”.

I försvaret ska ingen behöva känna sig obekväm på grund av sitt kön, sin härkomst eller sin sexuella läggning.

Han drar några exempel. Rasistiska kommentarer. Sexistiska skämt. Skärmsläckare med ”olämpliga” motiv.

Det här är stenhårt, säger han. Det finns två saker som kan få dem att skicka hem folk från ”guffen”, utan varningar eller åthutningar. Det ena är om man slarvar med säkerheten när man hanterar vapen. Och det andra är om man bryter mot värdegrunden. Då är det bara ajöss.

– Frågor på det?

Någon undrar hur hårt reglerna tillämpas. Får man inte skoja med varandra hur som helst?

– Tänk efter själva, säger kapten Rönn. Vad är den vanligaste undanflykten när man sagt något kränkande till en kollega? Jo, att man bara skojade. Det duger inte. Man får hitta något annat sätt att skoja på.

En annan elev frågar om värdegrunden fortfarande gäller om man har en dag ledigt och sitter i civila kläder och flamsar med några kompisar på ett fik.

– Javisst, säger kapten Rönn. Det finns en anledning till att det kallas ”värdegrund”. Om man håller sig med en viss uppsättning av värderingar i civila kläder har jag svårt att tro att man lämnar dem bakom sig bara för att man drar på sig uniformen.

Sen äter vi lunch. Matsalen är ett öde hav av stolar. I bortre hörnet sitter befälen vid ett bord. Vi elever klämmer oss ner vid ett annat.

Vi hämtar ut våra uniformer i en plastsäck. Sen står vi utanför våra rum med säckarna vid våra fötter medan kapten Rönn går igenom grej efter grej. Byxorna och uniformsjackan. Kängorna och hjälmen. Det buckliga lilla spritköket.

Det mesta fungerar efter någon sorts schweizisk fickknivsprincip, och går att vända ut och in och bli något annat. Som doket till hjälmen. Knäpp upp några knappar och du kan rulla ner ett par öronlappar. Kräng doket ut och in, och det grönbruna kamouflagemönstret blir gråvitt, för snöiga omgivningar. Och nätet av elastiska band sitter inte där för skojs skull, utan är där ska du kunna sticka in grankvistar om du vill bättra på kamoufleringen.

Vi stuvar ner saker i vår ”stridssäck”. Ett ombyte torra kläder, spritkök, bestick, regnkläder, termos och lite annat. Med stridssäcken ska vi kunna sitta och trycka i ett skyttevärn i flera dygn, och det ska inte gå någon nöd på oss.

Vi gör i ordning vår stridsväst. I bältet sätter man fast fältflaskan, ammunitionsfickor, fodral för hörselkåpa och skyddsglasögon, och man kan häkta fast skyddsmasken – eller gasmasken, på civilspråk – som vi senare ska lära oss att slita upp, kränga över skallen, dra åt och kolla tätningen, och det ska gå på mindre än sex sekunder, annars blir vi underkända.

När uniformen är på plats och vi tilldelats allt som vi ska tilldelas är vi elva vandrande sjukhus och dödsmaskiner, beroende på vad vi väljer.

Vi lär oss att snabbt som satan tryckförbinda våra kamrater, hålla luftvägarna öppna, prata lugnande, bädda in dem i bårtäcke och upprätta protokoll som vi sen kan överlämna till mer kvalificerade sjukvårdare som förhoppningsvis dyker upp med transport till med kvalificerade vårdinrättningar.

Med våra fiender är det en annan sak.

Fem av oss utbildas till sjukvårdare, och vi beväpnas med pistoler, en Glock 17 som vi bär i ett hölster på stridsvästen. De andra beväpnas med en AK4, alltså en automatkarbin med tjugo skott i magasinet. AK4:orna är stora och tunga och man får aldrig lägga dem ifrån sig.

Under de sista två dagarna gör vi en så kallad tillämpningsövning. Då ska vi tränas i allt som vi har lärt oss. Om man vill vara spydig kan man säga att vi leker krig. På samma sätt som man kan säga att ett fotbollslag ”leker match” under ett träning.

Samtalstonen mellan befälen och kursdeltagarna brukar vara saklig och respektfull. Men under tillämpningsövningen beklagar sig en kille över hur tungt det är att släpa på AK4:an och han undrar, givetvis på skämt, om man inte kan få lämna in den någonstans.

Sjukvårdsläraren Beatrice ser på honom, och hennes vanliga leende försvinner.

– Jovisst, säger hon, jag kan befria dig från vapnet permanent. Det är bara att säga till. Så åker vi tillbaka till Ånn.

Killen viker undan med blicken.

– Hur vill du ha det? frågar Beatrice.

Vi är ute i skogen för att, som övningsbeskrivningen lyder, markera vår närvaro mot fientliga norska grupper som börjat ta sig över gränsen och ställa till med sattyg. Deras mål är att införliva Jämtland med Norge. Det finns indikationer på att de förfogar över hemmagjorda kemiska stridsmedel.

Det låter som ett skämt, men ingen drar på munnen när vi står med våra stridssäckar på ryggen och duggregnet trummar över våra grågröna regnkläder och kapten Rönn förklarar situationen för oss.

Och så ser det ut i skogen, berättar Beatrice för killen som stönade över att tvingas ha AK4:an med sig överallt, bredvid sig i tältet på natten, vid sina fötter när han sitter på fälttoaletten, över bröstet när han sjunker ner på granriset i skyttevärnet och öppnar pulverpåsen med frystorkad thaikyckling och häller ner två deciliter varmvatten från termosen och väntar på att det ska förvandlas till en god geggig lunch.

Utan ditt vapen är du inte till någon nytta, säger Beatrice. Du kan varken försvara dig själv, dina kamrater eller Sverige. Och då kan du lika gärna åka hem.

Under guf-kursen lär vi oss sjukvård och CBRN, alltså om kemiska och biologiska vapen, och vi lär oss hantera våra pistoler och AK4:or. Teori varvas med praktik. Sittfläskiga pass i lektionssalen om folkrätten och försvarets uppbyggnad, från den minsta enheten, två soldater, ”stridsparet”, vidare upp till pluton, kompani, bataljon och brigad.

En guf-dag börjar sju på morgonen. Då serveras frukosten. Men innan dess ska man ha fått på sig uniformen, och man ska ha hunnit ta en sväng förbi skoputshörnan och gå över kängorna så att de inte är fläckiga under uppställningen.

Och sen i väg till frukost.

Promenaden från huset där vi sover till matsalen är inte lång, men precis som i Strängnäs ska mössan vara på under promenaden, och alla blixtlås i uniformen stängda.

Jag skulle kunna ägna en fundering åt varför jag som artonåring tyckte att det kändes så ovärdigt att underordna mig de här reglerna, och varför jag nu med en axelryckning underkastar mig dem.

Som artonåring odlade jag konspiratoriska föreställningar om att ”de” ville ta ifrån mig all initiativförmåga och förvandla mig till en robot. Att det var därför de plottrade med sina meningslösa små bestämmelser.

Trettiotre år senare är det uppenbart för mig att plottrigheten hör ihop med militärens våldsmonopol, och all död och förödelse den rymmer. Att det är därför de i varje detalj vill inskärpa att det här inte är vilken verksamhet som helst. Och att de inte för en sekund låter oss glömma det.

När tillämpningsövningen är över och vi stapplar tillbaka till kursgården ska AK-skyttarna vårda och olja sina vapen, och vi pistolskyttar sätts på att plocka ur all utrustning.

Vi är trötta och smutsiga. Jag har en förhoppning om att vi bara ska kånka grejorna ur lastbilen och äntligen få stappla in i en dusch.

Men icke. Allt ska sorteras och rengöras. Tältduken ska sopas ren. Kamouflagenätet ska knytas loss från tältet och hängas på tork. Det tar aldrig slut. Men vi utför våra sysslor på samma sätt som vanligt, snabbt och noggrant. Beatrice berättar vad vi ska göra. Hon pekar på de fyra spadarna och säger att de ska diskas, torkas och oljas in. Jag kånkar dem till tvättstället och skrubbar dem med en diskborste. Det är första gången jag diskar en spade. När jag torkat dem och oljat in dem tar hon upp en spade och synar den. Hon pekar på ett ställe vid skaftet, det finns en minimal rest av jord där, och hon säger åt mig att göra om det, lite noggrannare.

När jag var arton hade jag tyckt att det var höjden av förnedring.

Trettiotre år senare tycker jag att det finns något storslaget i det. Spadarna är vår gemensamma egendom. De ska hålla länge. Vi måste ta hand om dem.

Jag lyder order.

Jaha, skulle artonåringen muttra, och vad gör du om du får order att skjuta mot strejkande arbetare?

Jag möter lugnt den finnige ynglingens blick och svarar: Jag skulle givetvis vägra.

Jag lyder order. Men jag kan aldrig bli fri från mitt personliga ansvar.

När jag går för att äta frukost sitter mössan på skallen och blixtlåsen är uppdragna.

I det andra livet bodde jag på lyxhotell i Göteborg och led så svårt av att äta frukost med främlingar att jag hellre hostade upp en femtiolapp för att få upp frukostbrickan på rummet.

I det nya militära livet sitter jag och slevar i mig havregrynsgröt vid ett bord som är så tätt packat med grönkläder att man måste hålla armarna tätt intill kroppen.

Frukosten avverkas snabbt. Som alla måltider. Snart väntar något nytt som behöver förberedas. Man ska vara på plats i god tid och man ska ha med sig alla rätta grejor.

Dagens första punkt är uppställningen vid flaggstången. Prick fem i åtta kommer kapten Rönn ut med makliga kliv över gruset och stannar framför den av oss som är så kallad dagelev och ansvarig för gruppen. Kapten Rönn gör honnör för dageleven, som ska besvara honnören, och sen säger han ”lämna av” och då ska dageleven säga ”ja, kapten” och göra vänster om och spänna ögonen i oss och säga ”guf-elever, givakt!” varvid alla går upp i enskild ställning, rak rygg, händerna i sidan, hälarna ihop, och sen vänder sig dageleven mot kapten Rönn igen och säger ”kapten, guf-gruppen, elva närvarande, två kommenderade”.

”Två kommenderade” syftar på de två elever som står vid flaggstången, en med flaggan i famnen, en med linan i händerna.

Den här proceduren låter kanske inte som partikelfysik, men det är alltid något som går fel. Dageleven glömmer att besvara honnören, vänder sig åt höger i stället för vänster, eller stakar sig på något sätt. Och kaptenen står med handen i honnör och korrigerar dageleven med tonlösa teaterviskningar.

– Kapten... elva...

– Guf-gruppen...

– Kapten! Guf-gruppen... närvarande...

– Elva närvarande.

– Elva närvarande!

Morgon efter morgon. Sen ser vi flaggan gå till väders.

När flagglinan är fäst ställer kamraterna in sig i ledet och kaptenen kommenderar ”manöver”, varvid vi flyttar ut foten några decimeter och lägger händerna på ryggen.

Kaptenen berättar om vilket väder som väntar under dagen och vad vi ska ägna oss åt, sen överlämnar han gruppen åt dageleven som ska leda dagens ”brak”, vilket står för buk, rygg, armar, knän, alltså morgongymnastik, och under några minuter gör vi armhävningar och bålrullningar och lite av varje. Dageleven får utforma ”braken” efter eget huvud, en av killarna har tränat mycket karate och lär oss utdragna, drömska armrörelser.

Efter ”braken” en snabb vända upp på rummet och hämta det som behöver hämtas. Ibland är det samling i lektionssalen, ibland möts vi utanför vapenkasunen. Förr i tiden gick kasunerna att lirka upp med en hårnål, och det fanns rånarligor som gjorde det. Numera är kasunerna byggda för att stå emot ett luftangrepp och de öppnas enligt ett rigoröst schema som jag inte tänker redogöra för här.

Själv tillhör jag pistolgruppen.

– Säkrat och oladdat, säger kapten Rönn när han sträcker ut plastasken med Glocken och tre tomma magasin.

– Säkrat och oladdat, upprepar jag, tar emot asken och ställer in mig i ledet.

Vi sitter i lektionssalen och lär oss att plocka isär och sätta ihop pistolen. Vi lär oss om vapenvett och vapenfett. Vi kliver in i instruktörernas minibuss och åker iväg till skjutbanan. Vi sätter upp pappfigurer med gröna soldater som ser hatiska ut och sen petar vi ner det antal kulor i magasinen som instruktörerna säger att vi ska peta ner och sen ställer vi upp oss på linje, och ”magasin i” ropar instruktören, ”magasin i” upprepar vi och tjoffar in ett magasin, ”färdigställning” ­ropar instruktören, ”färdigställning” upprepar vi och ställer oss bredbent med pistolen pekande mot en punkt någon meter framför fötterna, och pekfingret ovanför varbygeln.

Nästa kommando är ”eld” och då siktar vi och skjuter.

Vi lär oss att skjuta gående, liggande och på huk. På kort och långt håll.

Efter varje serie kommenderas det ”eld upphör” och ”patron ur” och då ska vi trycka ut magasinet och göra en mantel­rörelse så att kulan i loppet hoppar ur, och sen ska vi kolla med lillfingertoppen att loppet är tomt, sen ska vi klicka fram slutstycket och som en sista säkerhetsåtgärd köra upp tummen i den tomma kolven och göra en blindavfyrning mot skjutvallen och då ska det säga klick, och inte PANG.

Instruktörerna är på oss som hökar.

– Du glömde tummen i kolven. Låt mig inte se det en gång till.

Vi skjuter på papptavlor som glider fram och tillbaka på en räls. Vi lär oss att hantera pistolen med vänster hand, om vi skulle bli skjutna i högerarmen alltså, och vi krånglar upp pistolen ur hölstret och drar tillbaka slutstycket mot kängans klack och skjuter med vänster hand mot den blängande pappfiguren.

Så vad hände med artonåringen som inte stod ut med tanken på att hans vapen var ”effektivt” på ett visst avstånd?

Jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte.

Under tillämpningsövningen går vi ut i skogen för att ”markera vår närvaro” mot de fientliga norska styrkorna. Vi rör oss tungt med våra stridspackningar på ryggen, och våra västar med vattenflaskor och skyddsmasker, och våra pistoler och AK4:or, vi klafsar fram i leran, vi kommer fram till en plats där en lastbil står och väntar, och kaptenen säger att vi ska slå läger.

Vi ser ut en plats för tjugomannatältet och vi går i en cirkel med en mätkedja för att kolla att det inte finns några sänkor eller stenbumlingar på platsen, och vi kånkar fram tältduken och vecklar ut den och petar in ett kaminrör i järnringen i tälttaket och vi baxar vedkaminen på plats och sparkar ner tältpinnarna i jorden och sen reser vi tältet och under tiden går några och repar granris som ska isolera längs tältkanterna och någon annan hugger ved och någon tredje gräver en pissgrop utanför tältet, två steg ut och två steg till vänster, för man ska hitta den även när det är beckmörkt ute, och någon fjärde placerar ut dasshinken med sittring på och märker ut platsen med en vimpel, och någon femte placerar ut diskställ och tvättfat och dunkar med färskvatten.

Vi jobbar tyst och sammanbitet. Vi stannar ofta upp och dricker vatten ur fältflaskorna eftersom vi blivit uppmanade att göra det. Vi har blivit indelade i ”stridspar”, alltså en enhet på två soldater, och från vår stridskamrat får vi inte avvika längre än tre meter. Inte ens när vi ska gå på dass. Stridskamraten är vår livförsäkring.

Befälet upprättar en lista över eldvakter och en lista över vaktposter i skyttevärnet under natten.

När kapten Rönn ger vaktposterna instruktioner säger han att om de ser eller hör något misstänkt ska de dra i en lina som löper in i tältet och är fäst vid ett vedträ. De ska dra långsamt om de vill att befälet ska komma ut. Drar de snabbt och ­ryckigt betyder det: allihopa, på med kläderna, grip era ­vapen och spring ut till era skyttevärn.

Sen vänder han sig till AK-skyttarna.

– Ni vet vad som gäller om ni ser en fiende. Två skott i bröstet för att hejda honom. Och sen två i huvudet för att stoppa honom.

Naturligtvis har vi lösa skott. Naturligtvis är det en övning. Naturligtvis finns det inga norska separatister som börjat göra räder i Jämtland. Men kaptenen vill att vi ska veta vad som gäller. För nästa gång kan det vara allvar.

Två skott i bröstet. Sen två i huvudet.

Jag fick provskjuta med AK4:an en gång. Det var på skjutbanan, i slutet av vapenutbildningen.

Men först fikade vi. Skjutinstruktörerna var lite egna. Några gubbar, sextio plus, som kommit åkande från Östersund. Rått skämtande. Enligt AK-skyttarna kallade instruktörerna dem för ”guldfiskgruppen” eftersom de hade så svårt att lägga saker på minnet.

Vi samlades runt fikakorgen. Plastmuggar och termos. I en burk låg några chokladbollar.

– Passa på och ta en kakaokula, sa en av instruktörerna småleende.

Eleverna såg brydda ut. Vadå kakaokula?

– Ni vet väl att man inte får säga ”negerboll” längre, sa instruktören.

Jaha, tänkte jag, nu kommer den trallen.

Han tog en tugga av sin kakaokula. Smackade och svalde.

– Och egentligen är det inget konstigt med det, fortsatte han. Det är klart att man blir illa berörd av ett sånt ord om man är mörkhyad.

Ingen sa någonting.

– En annan sak, sa instruktören. Har ni tänkt på det. Att den mesta skit som finns här i världen, vilka är det som ligger bakom den? Vilka är det som startar krig? Det är vi män.

Han berättar om sina barn. Han har en son och en dotter. När de var yngre åkte han med dem när de deltog i olika idrottstävlingar.

– I pojkarnas tävlingar var det alltid fina priser. Elektronik, dyra grejer. Men i flickornas tävlingar kunde de vinna något djävla hårbalsam, sånt som kostade femtio spänn. Redan där fick de veta att de var lite mindre värda.

Solen sken över skjutbanan. Vi sörplade på vårt kaffe.

Sen fick pistolskyttarna byta vapen med AK-skyttarna. Mest som en kul grej. Jag fick ladda ett magasin med fem skott. Patronerna är nästan decimeterlånga. Den kopparmantlade kulan är lätt spetsig.

Instruktören visade. Dra i en spak, tjoffa in magasinet, släpp ner spaken igen. Sen var den redo att avfyra. Jag höjde den till axeln. Tittade i siktet. Den röda pricken. Det var svårt att hålla vapnet stadigt eftersom det var så tungt.

Och PANG.

Kulan flyger bortemot en halvmil. Den går igenom en bilplåt som om det vore kartong.

Två skott i bröstet. Och två i huvudet.

Det är det här det handlar om.

Försvaret är en icke-fråga. Försvaret är det där som bara ska finnas, utan att man ska behöva prata om det, hur det ska se ut och vilka som ska ingå i det. I den mån man pratar om försvaret avfärdar man det som något förlegat och meningslöst.

Vänsterpartisterna mumlar om det militärindustriella komplexet, och antyder att alla som värnar om ett starkt försvar gått på en massiv blåsning och tassar i kapitalets ledband. Som vanligt då. Och när Feministiskt initiativ fick frågor om sin försvarspolitik sa de något överseende om att den här sortens konfliktlösning är en (manlig) återvändsgränd, och att det finns andra, underförstått modernare och mer effektiva sätt att lösa dem på.

Om man svävar fritt över partibeteckningarna kan man komma undan genom att säga något syrligt om att man knappast tror att fienden kommer att dra in med några landstigningsfartyg, som på fyrtiotalet, och därmed antar jag att man vill ha sagt att dagens krig utkämpas medelst laptoppar i någon obestämd högre verklighet, missiler som flyger och far, elnät som slås ut.

Men krigen i Ukraina och Syrien utkämpas inte i någon högre verklighet. De utkämpas med två skott i bröstet och två i huvudet, hur gärna vi än skulle vilja att det var på något annat sätt.

Och i en av alla sina paneler säger Göran Greider i ett hö-hö-tonfall att han är ”pacifist” och inte vill ha något försvar över huvud taget. Och ingen frågar honom vad han menar.

Men alla är pacifister – tills det inte längre är möjligt att vara det.

Alla vill leva i en värld där vi är snälla mot varandra, och pratar om saken när vi blir oense om något. Men så länge vi har kunnat välja mellan ont och gott har det funnits människor som stövlat över gränsen och sagt: jag vill ha det som är ditt. Jag tycker inte om att ni låter skäggiga damer tävla i Melodifestivaler, eller att ni brer ut er på de här kullarna när vi själva får tränga ihop oss i dalgångarna. Så nu tänker jag spränga din radiostation, jag tänker bränna din bögklubb och jag tänker våldta din fru, mest för att jag inte har något annat för mig.

Vad gör vi då? Bloggar ihjäl dem? Avhyser dem med en spetsig tweet?

Vad hjälper det mig om jag konstaterar att den fientliga soldaten trummats full med propaganda, precis som jag, och att om jag fick sitta ner med honom en stund eller lira fotboll med honom i ingenmansland skulle jag komma fram till att han är en hygglig prick som garvar åt samma Louis CK-klipp som jag?

Ingen ifrågasätter att vi låser våra ytterdörrar. Ingen skulle säga att vi därigenom bidrar till rädslan och osäkerheten. Vi låser våra dörrar eftersom vi vet att det finns människor som vill ta det som är vårt. Hur gärna vi än skulle vilja att alla var snälla mot varandra.

Ingen skulle säga att det är dumt att teckna en brandförsäkring eftersom risken är obefintlig att vi skulle glömma stänga av strykjärnet.

Men att säga att militära konfliktlösningar är förlegade låter tjusigt. Då är man den nya tidens människa.

Allt det syftar till är att snacka sig bort från det där ögonblicket.

Två skott i bröstet, två i huvudet.

Försvaret är den där sysslan som måste utföras, men som ingen vill utföra.

Det är som mötet i dagiskooperativet eller bostadsrättsföreningen när ordföranden frågar om någon vill föra protokoll. Ingen vill göra det. Det blir isande tyst. Men förr eller senare är det någon stackars sate som säger att jag kan väl göra det. Och vi andas ut.

Skillnaden är att vi känner en vag tacksamhet mot den som åtar sig att föra protokoll. Men den som kväver en suck och säger okej, jag kan kränga på mig de gröna kläderna och sitta på granriset i skyttevärnet och speja ut över den grådaskiga ängen, med en hand på AK4:an, den människan föraktar vi.

Vi är ju fridens människor. Vill ingen något ont. Vi är humanister och demokrater och vi är emot dödsstraff och blodspillan. De som åtar sig att kränga på sig de gröna kläderna, kan det vara så att de innerst inne vill sänka någon med två skott i bröstet och två i huvudet?

Ibland när jag ser mig omkring, i tältet, i lektionssalen, över gröttallrikarna, slår det mig att alla kursdeltagare kommer från arbetarklassen.

Medel- och överklassen lyser med sin frånvaro. Vi sitter hemma i våra storstäder och sorterar våra sopor och kör våra miljöbilar eftersom vi känner ett ansvar för planeten. Och vi oroar oss över tiggarna i gathörnen och Sverigedemokraterna i riksdagen. Men om någon skulle fråga om vi känner något ansvar för Sverige och vårt självstyre skulle vi få något avvaktande i blicken.

– Självstyre... hur då menar du... det kan man väl slå vakt om på olika sätt...

Undertexten är ständigt densamma: du kan inte på allvar mena att jag ska avsätta fyra dagar om året till hemvärnet? Lämna min familj för att stå i uniform och vakta något elverk i Västerås?

Men någon måste göra det.

I hela mitt liv har jag undvikit att tänka på försvaret, och om jag har gjort det har jag utgått från att någon annan ska ta hand om det, underförstått: någon som inte är lika värdefull som jag. Jag är ju en intellektuell! Tänker sköna tankar. Kläcker snajdiga formuleringar.

Och eftersom jag är en fin människa som tror på allas lika värde så finns dessa värderingar i mina texter, och genom att skriva dem bidrar jag till att fostra min omgivning, påverka den lite i taget, ge den små och envetna injektioner med dessa sunda värderingar.

Det är där jag gör störst nytta.

Inte i ett skyttevärn, spejande efter fiktiva norska separatister som lyckats framställa fiktiva kemiska stridsmedel.

Några dagar efter hemkomsten får jag ett mejl från en av kursdeltagarna. Han heter Filip och är hissmontör i Sollefteå. Född -88, snart tvåbarnsfar. Han skriver att det känns konstigt att komma hem. Att vi lärde oss så mycket och under så kort tid att det nästan känns som en dröm.

Jag känner likadant. Jag går på Södergatorna med min hund och vart jag än ser sjuder det av verksamheter som syftar till att vi ska få äta och dricka, spela och sjunga, ta hand om kroppen och själen, sinnrika yogaformer, rättvisemärkta kaffesorter, och när jag slår upp tidningen ägnas all uppmärksamhet åt folk som uttrycker sig på olika sätt, klubbar igenom beslut, gör säckvis med pengar på olika innovationer.

Försvaret, som ska göra allt detta möjligt, att låta oss göra det på det sätt som vi själva vill och röstat fram i demokratiska val, är och förblir en skuggverksamhet, något som sker i det fördolda, något som vi kan undslippa oss allt ansvar för.

Ibland tänker jag på hängivenheten som genomsyrade allt vi gjorde uppe i Ånn, gröten och braket på morgonen, hälsningsceremonierna framför flaggstången, exercisen på grusplanen, övningarna med gasmasken och Glocken och tryckförbandet, eldvakterna i tältet medan kamraterna vred sig av och an för att hitta en hyfsad sovställning på liggunderlaget. Hur vi var i gång från sju på morgonen till nio på kvällen, hur vi slet i duggregnet med våra tunga packningar och stridsbälten. Hur ska jag beskriva stämningen där uppe?

Alla som underkastat sig något tungt och otacksamt, alla som samlats snortidigt på morgonen för att demonstrera mot något otillständigt, eller klistra affischer för något projekt som ingen utanför gruppen bryr sig om men som vi inom gruppen tycker är viktigt, och som gör världen lite bättre, bara det att världen inte begripit det än, ja, alla som klivit in i ett sammanhang där man förenas i en övertygelse om att man gör något livsviktigt vet vad jag talar om.

Det fanns inga gränser för hur många golv vi kunde svabba eller hur mycket ved vi kunde hugga, och ibland associerade jag egendomligt nog till en teatergrupp, en uppsättning med någon prestigeregissör, en Stefan Larsson eller en Suzanne Osten, de skulle kunna räkna med samma blinda lydnad, samma övertygelse om att vi underkastar oss allt detta slit och alla dessa tidiga morgnar och all denna ljumma gröt i ett högre syfte, och att det är värt det. Och jag tänkte på en kompis som under en debatt om något av alla autofiktiva verk, det kan ha varit Lars Noréns dagböcker som var på tapeten, sa att för trehundra år sen var det Gud som ansågs vara värd alla uppoffringar, och för hundra år sen var det Fosterlandet, och i dag är det Konsten.

Hängivenheten inom teatergruppen syftar visserligen till Stor Konst, men det är också den egna framgången som tagit Gudens och Fosterlandets plats. Det är den vi dyrkar, och som får oss att gå upp snortidigt på morgonen och klistra våra affischer.

Den sista morgonen i Ånn tar kapten Rönn farväl av oss. Han ska köra till Sundsvall och hämta lite utrustning. Han säger något torrt humoristiskt och vagt uppskattande om våra insatser, och sen går han längs raden och skakar hand med männen. När han kommer till kvinnorna säger han, i ett tonfall som låter lika sakligt som hans kommandon:

– Stå upp.

De får en kram. Sen går han vidare och skakar hand. Ibland säger han något som jag har svårt att uppfatta, men jag svär på att det är:

– Sverige går först.

Vi får våra kursintyg. Vi går upp på våra rum och byter om till våra respektive träningsoveraller, jeans och kostymer. När vi träffas i matsalen för en sista fika känner vi nästan inte igen varandra.

Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.

 

Fakta. Bengt Ohlsson

Ålder: 51

Är: Författare och krönikör i Dagens Nyheter.

Bakgrund: Debuterade 1984 med romanen ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett flertal böcker, bland annat romanerna ”Se till mig som liten är” (2000) och ”Rekviem för John Cummings (2011) som handlar om punkgitarristen Johnny Ramone. För romanen Gregorius (2004) belönades han med Augustpriset. Han har även skrivit pjäser; exempelvis ”Kode”, ”Rendezvous i Rio” och ”Jag Bengt Ohlsson”. Bengt Ohlsson har också skrivit krönikor i Dagens Nyheter sedan 1988. Ett urval av dem finns ­samlade i ”Det måste vara något fel på mig” och ”benke@swipnet.se”.

Aktuell: Med romanen ”Swing” som kom i februari.

Fakta. Hemvärnet

Hemvärnet – ­nationella skyddsstyrkorna är en svensk organisation som utgör huvuddelen av Försvarsmaktens nationella skyddsstyrkor sedan de tidigare territorialförsvarsförbanden lades ner under 1990-talet.

Hemvärnet bildades 1940 under andra världskriget då Danmark och Norge fallit för den framryckande tyska krigsmakten. Hemvärnet skulle bestå dels av ungdomar som inte gjort värnplikten, dels av äldre som överstigit värnpliktsåldern. Man räknade med att Hemvärnet skulle omfatta cirka 50.000 man, men några veckor senare kunde man räkna in cirka 90.000 frivilliga män.

I dag omfattar hemvärnsförbanden cirka 22.000 män och ­kvinnor över hela landet.

Hemvärnet övar sina stridsuppgifter årligen och har även i fredstid en hög beredskap genom att militär personlig utrustning förvaras i hemvärnssoldatens bostad.

Deltagandet i hemvärnet har ökat med hundra procent på senare år. I samband med ubåtsjakten har intresset ökat ytterligare. För att gå med i Hemvärnet krävs att man är svensk medborgare, är myndig och att man inte är belastad i brottsregistret. Har man ingen militär bakgrund måste man skaffa sig det.