Enligt en undersökning som Petra Ulmanen hänvisar till i sitt senaste bidrag i dagisdebatten (DN 21/11) mår kvinnor bäst om de arbetar trettioåtta timmar i veckan. Det vill säga det skiljer två timmar mellan maximal lycka och dagens norm om normal arbetstid. Finns det ett samband mellan att vi mår bra och att vi gör vad som förväntas av oss?
Om vi skulle fråga de kvinnor som opererat sina bröst om de mår bättre efteråt antar jag att många skulle vittna om ökat självförtroende och därmed ökat välmående. Betyder det att feminismen bör kämpa för gratis bröstförstoringar åt alla kvinnor? Nej, snarare att vi bör ändra idealet.
Det bör vara en kulturkritiks uppgift att gå utöver det här och nu givna. Därför min tanke om att den feministiska rörelsen åter borde känna en dragning åt de utopiska förväntningarna. Till exempel upprätta en dagordning där lönearbete på heltid inte är vad som förväntas av oss under de år då vi har små barn.