Übermobbning på nätet

Tycker du att hat är en fantastisk känsla? Vill du tillhöra en utvald skara människor som anser sig vara fysiskt och mentalt överlägsna alla andra? Vill du ha rätten att förlöjliga, håna och jaga underlägsna människor? Blir du upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor? Och, när du väl kommit in i den exklusiva skaran - är du beredd att hänga ut, skada och förstöra livet för den som läcker till utom­stående?

Då borde du tillhöra sändlistan Elit, som funnits i drygt 15 år och som styrs enväldigt av artisten och debattören Alexander Bard. Det må låta som ett smaklöst skämt, och hade varit det om inte listan hade omfattats av människor som rör sig hemtamt i den offentliga sfären, människor med ett brett kontaktnät och makt över opinionen. De är författare, journalister, politiker, chefredaktörer, skivbolagschefer, vd:ar, forskare, psykologer, sexrådgivare och chefer på statliga institut.

En av medlemmarna i den elektroniska familjen Elit, Jan Söderqvist, Svenska Dagbladets filmrecensent och författare, skrev i första numret av det liberala idémagasinet NEO för ett tag sedan om den intellektuella och politiska borgerligheten. Ledarskribenten Hanne Kjöller kommenterar Söderqvists artikel i en signerad kolumn i DN (18/1): "& om borgerliga mäns exempel på kvinnors intellektualitet stavas (Linda) Skugge och (Natalia) Kazmierska, är det inte så konstigt om många kvinnor väljer att rösta på det röda laget."

I ett par mejl på Elitlistan möter Söderqvist Kjöllers kritik genom att anmärka på hennes vikt, något som för övrigt får Expressens sexrådgivare Katerina Janouch att genast undra om ledarskribenten inte är photo­shoppad i sin bildbyline. Söderqvist tror att Kjöller är bitter för att hon inte fick skriva eller intervjuas i NEO. Han talar om hennes "majestätiska fläskighet", att hon är "en dum jävla tjockis". Om Kjöllers kommande bok om övervikt skriver han: "Skratta åt den i stället. Jan S, trött på dumma tjockisar för tillfället."

Alexander Bard får veta att Söderqvists mejl om Hanne Kjöller läcker ut och blir rasande. Han kräver "storrensning" på listan, att "vi ska vara extra stalinistiskt jävliga denna gång!" Bard vill att läckan - "ett sociopatiskt svin", "en förrädare", "vår gemensamma fiende" - ska "bli så skadad och uthängd som det bara går". "Den här jäveln ska vi hitta, hänga ut, sabba karriären för, jävlas med allt vi bara kan&"

Han är så ivrig i omsorgen om sitt skötebarn Elit att han ropar ut: "Angiveri är inte bara en god handling, utan en NÖDVÄNDIG handling för att rädda förtroligheten mellan oss alla."

Så långt kan historien tyckas osnygg, och man kan avfärda Bard som högmodighetens osannolika pajas. Men när den stalinistiska piskan viner sluts leden på Elit. Bards retorik, tillskyndarnas hejarop och klappjakten på läckan är som tagen ur en diktaturs abc i konsten att kräva lojalitet mot gruppen. Elits ordningsregler tillåter inte medlemmarna att ha den kanske viktigaste humanistiska egenskapen: förmågan att tvivla - på gruppens lagar.

På Elit finns namn som författaren och journalisten Calle Norlén, Fredrik Virtanen på Aftonbladet, programledaren Adam Alsing, och Quetzala Blanco på Expressen, Per Sinding-Larsen på SVT, Svenska Dagbladets musikkritiker Stefan Malmqvist, Anna Björkman, Jonna Bergh, chefredaktör på Cosmopolitan, Daniel Björk som är redaktionschef på tidningen Rodeo, Nöjesguidens chefredaktör Daniel Sparr, Madelaine Levy, redaktionschef på Bon och skriver även för samhällsmagasinet Fokus, klubbprofilen Gustav Gelin, grundaren av Flashback Jan Axelsson, vd:n för Great Works David Sundin, krögaren Erik Videgård, frilansjournalisten Jessica Gedin, Maria Hörnfeldt, Erik Hörnfeldt, chef för Mediatjänster 3 och krönikör på Journalisten. Mikael Tornving, komiker och programledare, var till exempel med i "Parlamentet" och ledde Melodifestivalen, Eva Wisten, författare och journalist, skriver krönikor för Dagens Media, David Erixon, marknadskommunikationschef på Vodafone, Rio Cederlund, psykolog och ordförande för Sveriges doktorander, Svante Nygren, författare och journalist, Jon Karlung, vd på bredbandsföretaget Bahnhof, där Elit ligger. Andreas Norman, styrelseordförande i KN Telecom och Oscar Swartz, skribent, ekonom och IT-entreprenör. Radioprataren Kjell Alinge och Expressens Natalia Kazmierska är nyligen utrensade från listan.

Olle Wästberg och Anna Kinberg Batra är de mest överraskande namnen på listan. Han har suttit i folkpartiets partistyrelse, varit chefredaktör på Expressen, generalkonsul i New York och är numera chef för Svenska institutet, som arbetar med att sprida en positiv bild av Sverige. Hon är vice ordförande i Stockholms tillståndsutskott, har suttit i riksdagen för moderaterna och kandiderar även i år till riksdagen.

Man kan fråga sig hur människor med deras ställning kan ingå i en hemlig lista där människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse uppmuntras. Eller hur de och andra tunga namn som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, författarna och journalisterna Torbjörn Elensky och Johanne Hildebrandt - vilka offentligt iklär sig humanismens skimrande kappa - kan sätta tystnadsplikten gentemot listan framför de demokratiska värden de säger sig vilja försvara?

De må tycka att demagogen Bard är löjeväckande, att det som skrivs på Elit genomsyras av svart ironi, men genom sin tystnad ger de sitt godkännande. Utan minsta reflektion över sina ideal och sin värdegrund. Olle Wästberg är själv inte sen med att skvallra. Apropå Peter Dalles påstående om kritiker som är berusade på föreställningar hänger Wästberg till och med ut en aktad kritiker som han varit chef för på Expressen.

Wästberg, Kinberg Batra och de andra kan inte ha missat välkomstmejlet som skickas till varje ny medlem på listan. Där står bland annat: "Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende."

Den enväldige maestron Alexander Bard är inte intresserad av "ödmjukhet eller godhet på Elit", kvaliteter han finner fåniga. Han tipsar om vad man ska skriva om: "Du får gärna prata skit om personer som inte är medlemmar på Elit. Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre människa än den som är med ... Världen är full av människor som aldrig kommer få en chans att vara med på Elit. Du har valt att urskilja dig från dessa människor genom att vara med på Elit & Du är jävligt speciell. Och bara Elit är ännu jävligare än du."

Alexander Bard "vill ha mer onds­ka, dört, skvaller, förtal". Han kräver att bli road, för den som inte levererar kallas "lurk" och slängs ut från listan. De utvalda roar varand­ra med bland annat hur man får tag på det bästa knarket. Vem som knullade vem, vem som snortade mest kokain - "skytteltrafik till toaletterna och pudret lade en vacker hinna över det schmutsbruna kak­let" - på kändisfesten. Om mycket kända och omtalade personers sexuella böjelser, om deras otroheter, om deras alkoholvanor och deras smutsigaste hemligheter. Läsa hatiska utfall mot styrelsemedlemmar i Noaks Ark. Höra om djupet på afrikanska, indiska och asiatiska kvinnors fittor och om kända tv-personligheter som knullat små barnflickor.

Hermann Dill, före detta marknadschef på det hyllade fotbollsmagasinet Offside, uppmanas att avslöja vem som är mest välhängd i landslaget och avslöjar "klassiska svenska fotbollskukar". Om storleken på Zlatan Ibrahimovics, Fredrik Ljungbergs, Torbjörn Nilssons, Martin Dahlins och Roland Nilssons "don". Någon skriver också att en ung kvällstidningskrönikör borde skjutas för att han är politiskt korrekt: "murder, murder, murder, KILL! KILL! KILL!"

När en tv-producent tycker att en mycket folkkär programledare är "det vidrigaste i människokropp" svarar Bard: "Han började karriären med barnprogram. Snälla snälla säg att han är pedofil..." Ingen på listan, varav flera med egna barn, reagerar. Som om ingen tänker: Att önska ännu en pedofil är att önska att ännu ett värnlöst barn ska kränkas. Ingen lämnar rummet i förakt.

Apropå kritikern Jan Söderqvist så känner han sig uttråkad och vill därför hata någon som det är "litet sport att hata". "Någon fin männi­s­ka?" Han ger själv ett exempel - författaren Kerstin Ekman.

Listmedlemmarnas behov av hat, förtal och snaskigt skvaller visar att de uppfattar hat/förtal/snaskighet som synonyma begrepp med storhet. Som om man inte förmår vara stor, sann och djup annat än på Elitiskt vis.

Överst i varje mejl står: "Detta e-post från Elit är givetvis ett konstverk. Utformningen, uttrycket samt skribenten är en del av konstverket."

Må så vara. Dock ett konstverk som dryper av arrogans och som uppmanar till personförföljelse, sekteristiska ordningsregler och fascistiska övermänniskoideal. Man kan fråga sig: Om något av stort allmänintresse dyker upp på listan, kan man vara säker på att Elitjournalisterna känner ansvar gentemot läsarna eller sätter de tystnadsplikten inom gruppen främst?

Hur kan kända och profilerade journalister sluta sig samman i hemliga rum och ingå lojalitetspakter med människor de är satta att grans­ka och inte med sina uppdragsgivare och sin publik? Hur ställer sig universitetsvärlden och sjukhusen till att etablerade psykologer och forskare medverkar till hat och hån när kärnan i deras verksamhet vilar på humanistiska ideal?

Elitisterna tillfredsställer Bards perversioner - men även sina egna.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut