Det gläder mig att "Dokument inifråns" redaktion har tagit kontakt med Kripos i Oslo, synd att det inte skedde inför programmet "Könskriget". För om det faktum hade framgått att Bellas vänner hade tillbringat en stor del av sin så kallade flykt till Norge med att vittna där hade tittarna fått en väldigt annorlunda bild av situationen. Jag märker också att "Dokument inifrån" än en gång är intresserat av att diskutera sina källor, vilka de är, vad de har sagt och vad de inte har sagt. Till mig har dessa personer sagt exakt vad jag har redogjort för i mina tidigare artiklar, varken mer eller mindre.
För det mest anmärkningsvärda med "Könskriget" är inte vad som redovisas i bild (de spektakulära brinnande pentagrammen, bilderna på medeltida satanister, de snygga nattbilderna på vansinnesfärder genom regnvåta stadsmiljöer) utan vad som inte sägs. Och vilka källor som inte citeras.
Hela den sensationella berättelsen i programmet byggs på utsagor från två personer, Tove Smaadal och en instabil ung flicka. Övriga inblandade, till exempel de som nu sitter på de anklagades bänk som kidnappare, kommer över huvud taget inte till tals, inte ens för att säga att de inte vill ställa upp i tv. Enligt programmets producent ska detta ha berott på att de under hela det år som researchen sägs ha pågått inte var anträffbara.
Många frågar sig nu när SVT:s granskande program upphör att vara journalistik och blir ren underhållning - och vad det i så fall får för konsekvens för allmänhetens syn på journalister. Är det -public services uppgift att hetsa olika samhällsgrupper mot varand-ra, invandrare mot svenskar, extrem-feminister mot antifeminister, arbetande mot arbetslösa?
Eileen Rönnlund Holmgren inom socialtjänsten, som för länge sen kom i kontakt med "Könskrigets" producent, skriver så här:
"Evin Rubar gjorde en tre timmar lång intervju i mitt hem. Frågade och upprepade frågorna. Hon fick inte de svar som hon hade trott att jag skulle ge henne. Varför bröt jag inte? Varför körde jag inte ut henne ur mitt hem? Telefonsamtalen -fortsatte. Hon kom med påståenden om invandrare och bidrag som jag inte höll med henne om. Hade jag gjort det hade hon säkerligen klippt in det i programmet, för att förstärka den negativa bilden av mig.
Hur länge tänker SVT tillåta denna form av journalistik? Om det fortsätter så kommer vi att tystna av rädsla. Vilken journalist vill ha ett tyst samhälle, vilken medborgare vill ha ett samhälle som tystnat?"
"Dokument inifrån" hävdar att några av mina påståenden är felaktiga. Den enkla sanningen är att olika källor ger motstridiga uppgifter om det förlopp som skildras i "Könskriget". Det är ett vanligt dilemma för journalister.
Det ovanliga med "Könskriget" är att producenten valt att basera sin verklighetsskildring endast på de uppgifter som styrker hennes egen förutfattade mening. Allt som hade kunnat nyansera och ifrågasätta hennes berättelse har hon struntat i. Hon har inte heller bekymrat sig om att förse tv-publiken med det helhetssammanhang som fordras för att man ska kunna tolka hennes uppgifter.
Resultatet är ett grovt vinklat -reportage som allvarligt bryter mot de principer för allsidighet och vederhäftighet som bör styra SVT:s journalistik. Jag skrev bluff, men kunde ha uttryckt det starkare: verklighets-förfalskning.