– Ja, som en ung man, säger han, inte utan en viss förtjusning.
Hans nya roman, den 545 sidor tjocka ”Begravningsplatsen i Prag”, handlar om en fiktiv person, Simone Simonini, som lever ett dubbelliv. Han är antikhandlare i Paris vid 1800-talets slut men också spion och förfalskare av dokument. Eco gör honom även till författare av den ökända anti-semitiska skriften ”Sions vises protokoll”, vari judarna anklagas för en världskonspiration, och som fick en central roll inom nazismen.
– Jag har varit tvångsmässigt intresserad av Protokollet som jag också skrev om i min roman ”Foucaults pendel”, säger han. Protokollet var en förfalskning, alla vet det, men den var annorlunda än alla andra avslöjade förfalskningar. Efter att Protokollet avslöjades som en förfalskning 1921 har folk i stället trott på det mer och mer!
– Tänk bara i arabvärlden, men också i europeiska länder tror de på Protokollet. Och i vissa boklådor säljer de ”The holy grail”, en äldre version av ”Da Vinci-koden”, skrockar han nöjd med sin formulering. Men du hittar också Protokollet där. Om du läser det så finner du att det verkligen är dumt och motsägelsefullt.
Fascinationen av Protokollets ”överlevnad” är ett av skälen till att Umberto Eco skrivit en roman i ämnet. En essä hade inte nått ut på samma sätt, menar han. Ett annat skäl är att han i över trettio år varit intresserad av förfalskningar och lögner.
– Jag är fascinerad av lögner, vilket språk som helst kan användas till att ljuga. Även en hund har förmågan att avslöja en lögn, säger han och sniffar över en imaginär skål rutten mat i luften och rynkar på nosen.
– Men vi människor kan också hitta på saker som inte finns. Jag kan säga dig att det var en orkan i Kuala Lumpur i går – det är inte sant men du kan tro det.
Simone Simonini, huvudperson i ”Begravningsplatsen i Prag” är förutom en professionell lögnare en man som hatar allt och alla, god mat undantaget.
– Mat är hans substitut för sex.
Många är också beskrivningar av mat i berättelsen. Jag frågar om de är med som tidsmarkörer eller om Eco helt enkelt är road av mat. Han slår ifrån sig.
– Nej, jag gillar mat på samma sätt som jag gillar höga berg men jag är ingen alpinist för det. I själva verket ville jag att läsarna skulle känna avsmak, ja äckel, för maten i berättelsen, men speciellt i Frankrike har man sagt: Åhh, vilken underbar mat!
Han skrattar så den stickade tröjan han har under kavajen rör sig. Men så blir han allvarlig.
– Redan från början förstod jag att jag måste skapa en motbjudande huvudperson, en som kunde säga och tänka alla de där sakerna. Simone Simonini är en eländig karaktär men det som gör honom intressant är att han är en person som finns omkring oss nu, i dag.
Just detta, att se upp, att vara vaksam på vad som sägs vara sanning, är, säger han, huvudbudskapet i boken. Men själv blandar han friskt sanning och lögn. I berättelsen förkommer verkliga personer, som Sigmund Freud och Frédéric Chopin, och vad de säger och gör bedyrar Eco är sant. De har sagt si eller gjort så.
Men hur går det ihop med att vi ska vara misstänksamma mot det som sägs vara sanning? Varför ska läsaren tro på dig?
– Det är uppenbart att det Simonini gör är lögn, men att han möter Freud i berättelsen kunde vara sant. Det där oroar mig inte.
Inte? Du ger två budskap här.
– När någon säger till mig att i en värld full av lögner finns ingen sanning, så är det dumt. För att kunna säga att någonting är falskt så måste du ha en idé om vad som är sant.
Jag inser att min fråga håller på att glida ut i ett generellt filosofiskt resonemang som kan hamna i ett konstaterande att utan dag ingen natt, utan mörker inget ljus.
Jag byter spår och frågar varför han tror att lögner är så seglivade.
– Hat är en grundläggande mänsklig lidelse, svarar Umberto Eco. Bibeln startar med Kains mord på Abel. Millenniet är fullt av krig, vilket betyder att människor gillar att hata andra människor. Jag beklagar det men så är det. Det räckte inte att predika om att människorna måste älska varandra.
Han hämtar andan en kort stund och fortsätter:
– Det handlar om människor som inte har någon stark identitet. Då behöver hon en fiende och med en sådan kan du säga till dig själv: ”Det är inte mitt fel utan fiendens. Jag är oskyldig.” Det är därför diktatorer alltid skapar fiender. Vi har också en nationell tendens att misstro människor som är lite annorlunda än oss själva.
Några kritiker har hävdat att Umberto Eco tar en stor risk när han i sin roman ger röst åt en antisemit (Simone Simonini). Att det skulle kunna användas som sanning av just antisemitiska krafter.
– Mitt elvaåriga barnbarn kan gå ut på nätet och med ett klick få fram alla de här argumenten och som presenteras som sanning, men där jag visar i min bok att de är falska. Som jag brukar säga: Det finns människor som kan bli kriminella genom att läsa Bibeln. Vi kan inte kontrollera de galna läsarna.
Judarna framställs i Umberto Ecos roman i en kanonad av invektiv, uppfinningsrikedomen är skrämmande. Men det gäller också porträtten av jesuiter, tyskar och fransmän. Men, frågar jag honom, var är svenskarna?
Han ursäktar sig.
– Du förstår, jag kunde inte göra stereotyper av alla folk.
Men hur skulle Simonini beskriva svenskarna tror du?
– Ahh... jag står på god fot med svenskarna. Den första artikeln jag skrev som studerande handlade om Sverige, det var 1952, minns han.
Religionen har alltid funnits med i Umberto Ecos berättelser, som i ”Rosens namn” som utspelar sig i ett kloster bland munkar. Själv fick han också en katolsk uppfostran men lämnade kyrkan i 20-årsåldern.
– Det är antagligen både av personliga och globala skäl som religionen finns med i mina böcker. Jag är fortfarande fascinerad av kyrkans riter och jag hyser respekt för kyrkan även om jag också kritiserar den.
– Och i dag, fortsätter han, när människor spränger sig i luften i religionens namn... det betyder att religiositet kan vara ett lika viktigt gift som sex. Det måste tas på allvar.
Labyrinter av sammansvärjningar och identitetsbyten – klassiska spioningredienser – finns också ofta med i Umberto Ecos romaner.
– Den typiska strukturen i deckare, från Sherlock Holmes till Stieg Larsson, är metafysisk: Vem är den skyldige? Det är samma fråga som man ställer inom teologin och filosofin även om det där handlar om universum.
Vår intervjutid går mot sitt slut. Andra journalister väntar i hotell-entrén. På väg ut frågar jag honom om han läst något av vår nyblivne Nobelpristagare Tomas Tranströmer.
– Ja, nu de senaste dagarna, jag har fått tag på en italiensk översättning som jag inte visste fanns. Jag gillar poesi, läste mycket i min ungdom men mer sparsamt nu.
Är det tiden som inte räcker till?
– Jag vet inte, mer kanske hur jag ser på livet.