Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Underskattning kantade vägen mot avgrunden

I München tog Adolf Hitler och nazisterna de första stegen mot folkmordet på sex miljoner judar. Björn Wiman ser en ny utställning om nationalsocialismens rötter – som ger isande insikter också om vår egen tid.

NS-Dokumentationszentrum München

Münchens dokumentationscentrum över nationalsocialismens historia

 

Det var här allt började.

Redan 1926 skrev Thomas Mann: ”München är Hitlers stad, de tyska fascisternas ledare; det är hakkorsets stad, denna symbol för folkligt trots och för en etnisk aristokrati vars uppförande är allt annat än aristokratiskt.”

Författaren hade bott i München sedan 1894 och här skrivit flera av sina mest betydande romaner. I februari 1933, i omedelbar anslutning till att nazisterna tog makten i Tyskland, reste han utomlands på en föreläsningsturné för att aldrig mer återvända till staden. Den nytillträdda regeringen stämplade Thomas Mann som landsförrädare, konfiskerade hans hus och fråntog honom hans tyska medborgarskap.

I samband med maktövertagandet 1933 lät Adolf Hitler även sätta upp en skylt vid stadsgränsen: ”München, Hauptstadt der Bewegung” – ”München, rörelsens huvudstad”. När amerikanska trupper intog staden den 30 april 1945 användes vägmärket till prickskytte och visades upp som trofé. Bilden på skylten och de jublande amerikanska soldaterna har nu en framträdande plats på det nya museet NS-Dokumentationszentrum, som öppnade förra våren – exakt 70 år efter nazismens slutliga sammanbrott – på samma plats i staden där rörelsens högkvarter en gång låg, det så kallade Bruna huset. På så sätt påminner det nybyggda museihusets placering om Topographie des Terrors i Berlin, som ju uppförts på den plats där Gestapo och SS hade sina fruktade högkvarter och tortyrkammare. I München rymmer den kubliknande, vita byggnaden en magnifik och skakande utställning – kreativ och levande dokumentationskonst när den är som allra bäst. Man bör avsätta minst en halv dag för att ta in allt. Insikterna är mörka och svindlande och skär rätt in i vår tid.

Foto:  Konst, bilder och propaganda var bärande beståndsdelar i nazismen.

Münchens roll som nazismens födelseort var i flera avseenden central – ”det nazistiska monstrets vagga” som den amerikanske överbefälhavaren Dwight D Eisenhower skrev. Omedelbart efter första världskrigets slut gjorde sig tidens starka politiska turbulens gällande i den bayerska huvudstaden, där konservativa krafter sökte profilera staden som kontrast mot det mer radikala och kosmopolitiska Berlin. I denna våldsamt uppskruvade retorik hade antisemitismen tidigt en framträdande plats och de politiska motsättningarna tog ofta formen av regelrätta gatustrider.

Det är väl känt hur Adolf Hitler steg mot toppen i det nystartade nationalsocialistiska partiet, NSDAP, under början av 1920-talet. Som populistisk agitator hetsade han massorna på stadens väldiga ölhallar, medan de brutala ”stormtrupperna” visade musklerna på gatorna. En mindre känd – men för dagens förhållanden avgörande – insikt är att nyckeln till hans och nazisternas snabba framgång var stödet från stadens förmögna och välutbildade sociala elit. Hitler gavs tidigt tillträde till den väletablerade Münchensocieteten, där han både fick sanktion för sina hatfyllda politiska idéer och stora mängder pengar att förfoga över.

Foto:
Vakter vid Karlsplatz 8 1933 och tabell över symboler burna av fångar i Dachau.

Denna såväl ideologiska som finansiella förankring var helt avgörande för nazismens framgång – det var bland annat med detta understöd som partiet mot slutet av 1920-talet, lite i skymundan av en tillfällig liberalisering av samhällsklimatet, kunde skaffa både ett eget bokförlag och sin första egna tidning, Völkischer Beobachter. I denna acceptans finns också en del av förklaringen till att Hitler och hans medarbetare klarade sig relativt lindrigt efter den så kallade ölkällarkuppen 1923, då rätten hjälpte Hitler att inte bara komma undan med ett kortare straff utan också tillät honom att utnyttja domstolen som plattform för sin propaganda. Samma mönster finns i dagens samhälle: den kraft som frigörs när en extremistisk rörelse lyckas tvätta bort sin skamstämpel och göra sina åsikter rumsrena är livsfarlig.

Nazisternas ideologiska mål var tidigt tydliga, för att inte säga övertydliga. Mot bakgrund av omgivningens underskattning arbetade Adolf Hitler systematiskt vidare på sin image under 1920-talet. Utgivningen av boken ”Mein Kampf” var ett led i detta politiska varumärkesbygge, en annan viktig del hade bilden. Det var i München som Hitlers ”hovfotograf” Heinrich Hoffmann inledde det högst medvetna visuella skapandet av Hitler som ”Führern” – framför Hoffmanns kamera kunde Hitler träna in effektfulla poser till talarstolen och fotoböcker med titlar som ”Den okände Hitler” blev storsäljare redan före maktövertagandet.

Kulturpolitikens stora betydelse i Tredje riket är väl känd – det var i konsten som nazismens dröm om renhet, harmoni och en ny människa skulle gestaltas och det var i München det skulle ske först. Grogrunden var därvidlag god. Redan tidigt under Weimarrepubliken hade antimodernismen fått fäste i det som Hitler nu utnämnde till ”Den tyska kulturens huvudstad”.

Plötsligt kommer en karismatisk karaktär som gapar och skriker i talarstolen. Den första reaktionen från omgivningen: En clown! Sedan: Vilken festlig figur! Och slutligen: En handlingens man!

I München gestaltades detta bland annat i flera stora museiutställningar, vilkas syfte var att elda på förbittring och hat samt svärta ner de ”fiender” nazisterna hade utsett åt det tyska folket. Den första, ”Den stora antibolsjevikiska utställningen”, öppnade i november 1936 på Deutsches Museum; året efter kom ”Den evige juden”, som beredde vägen för de våldsamma förföljelserna av judar som släpptes lösa under Novemberpogromen den 9 november 1938 – vars order utgick från München. 1937 invigdes också ”Grosse Deutsche Kunstausstellung” – ”Den stora tyska konstutställningen” – i det nybyggda Haus der Deutschen Kunst i München. Tanken var att utställningens traditionella, heroiserande motiv och monumentala proportioner skulle ”höja” betraktaren psykologiskt och ge publiken en hisnande känsla av potentialen i nazismens folkgemenskap.

Men det konsthistoriskt mest kända av nazisternas kulturarrangemang blev ändå den så kallade motutställningen ”Entartete Kunst” på närliggande Hofgarten, som ihop med bokbålen 1933 är den mest epokgörande tilldragelsen i Tredje rikets kulturpolitik. Här visades ”urartad konst” med verk av judiska och modernistiska konstnärer, som under fulast möjliga former hängdes ut till allmänt hån och bespottan. Utställningen, skickligt orkestrerad av Joseph Goebbels propagandaministerium, blev en publik braksuccé och sändes på turné över hela Tyskland. Av lärdomarna från denna utställning borde världen ha blivit för evigt vaccinerad mot alla till synes oskyldiga politiska angrepp på kultur och konst som ”obegriplig” eller ”svårartad”.

Foto:
”München – rörelsens huvudstad” – amerikanska soldater satte kulhål i den berömda vägskylten 1945.

Varför München? Var det Hitler som skapade München eller München som skapade Hitler? Sanningen är förstås både och – ”München är staden där nazistpartiet grundades och där Thomas Mann skrev ’Bergtagen’”, som den berömde litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki uttryckt saken. Men faktum kvarstår att staden blev ett både reellt och symboliskt kraftcentrum, från vilket nazisterna kunde agera ut sina första fantasier och senare stabilisera den regim som i sin tur berövade det omgivande tyska samhället dess motståndskraft.

Detta gällde förstås även nazismens mest avgörande ideologiska beståndsdel, hatet mot judarna. På NS-Dokumentationszentrum visas den berömda bilden av den skymfade och svårt misshandlade judiske advokaten Michael Siegel, som blev världsberömd efter att Washington Times publicerat den 1933 – Siegel hade protesterat mot behandlingen av en klient och tvingades därefter av SA att marschera genom Münchens gator i avklippta byxor och med ett förnedrande plakat på bröstet.

Det var också strax utanför München som nazisternas första koncentrationsläger Dachau uppfördes, bara veckorna efter maktövertagandet 1933. Dachau spelade en numerärt sett mindre roll i Förintelsen av Europas judar, men hade desto större betydelse som symboliskt ursprungscentrum för lägertankens industriella brutalitet. Dachau blev förebilden – det enda läger som var i bruk under hela nazisternas tolv år långa maktinnehav; den sarkastiska inskriptionen ”Arbeit macht frei” på lägrets grind togs av Rudolf Höss – som gjorde sina läroår i Dachau mellan 1934 och 1938 – vidare till Auschwitz. Dachaus gaskammare står kvar, liksom krematoriet och dokumentationen av de ohyggliga medicinska experiment som genomfördes i lägret.

Foto:
Hatet lever. En judisk minnessten skändad med hakkors i München 1982

Det har dröjt länge innan NS-Dokumentationszentrum kunnat öppna i München. Det är symtomatiskt – för utställningen slutar inte med nazisternas nederlag 1945. Tvärtom handlar en stor del av den om stadens efterkrigshistoria, där nazism och högerextremism visat sig ha en sällsynt överlevnadsförmåga. Med historiens fasor på nära håll är det groteskt att se bilder på nynazister som skanderar med höjda högerarmar vid nationalsocialisternas kultplats Feldherrnhalle och att ta del av bevisen på hur den våldsamma antisemitismen överlever i staden.

Utställningen avslutas med en lika genial som skrämmande bildskärm, som kontinuerligt uppdateras med aktuella nyhetstelegram från hela världen om rasism och främlingsfientlighet i dagens Tyskland – en digital installation som det senaste året fått akut giltighet i spänningsfältet mellan de flyktingfientliga rörelserna i landet och Angela Merkels bibehållna värdighet inför flyktingkatastrofen.

Och utställningen är förstås i sig ett bevis på det som den tyska skulduppgörelsen har handlat om: den grundliga övertygelsen om att man måste konfrontera det förflutna för att möta framtidens faror. Oavsett om det handlar om Ungern, Polen eller för den delen i USA ser extremnationalismens utvecklingsstadier ut på ett liknande sätt. Plötsligt kommer en karismatisk karaktär som gapar och skriker i talarstolen. Han hetsar mot medierna och vrålar ut sitt förakt för demokratin. Den första reaktionen från omgivningen: En clown! Sedan: Vilken festlig figur! Och slutligen: En handlingens man!

Så mycket förenar den förnuftsföraktande populismens framväxt nu och då – så lite skiljer civilisationen från avgrunden. Att följa exempelvis Donald Trumps uppmarsch i USA är att se det otänkbara blir tänkbart i realtid.

På så sätt blir slutsatsen av denna mäktiga utställning lika banal som betydelsefull: nazismens väg mot makten och den slutgiltiga katastrofen var inte oundviklig. Den var stensatt med onda föresatser – men kantad av det omgivande samhällets underskattning och tysta medgivande. Den skam som drabbade Thomas Mann när barbariet tog befälet över hans älskade stad kan återigen komma att drabba oss alla.

Läs mer. Förintelsen
  • Förintelsekonst visas i Berlin
    Berlin. De sammanlagt hundra konstverken skildrar Förintelsen inifrån, bara hälften av de medverkande konstnärerna överlevde de mörka åren. Utställningen ”Konst från Holocaust” invigdes på måndagskvällen i Berlin.
  • Tredje generationens överlevare för berättelserna vidare
    Föreningen Zikaron samlar tredje generationens överlevare efter Förintelsen för att föreläsa i skolor om sina släktingars historia. Nu får föreningen ett stipendium på 300.000 kronor för att expandera.
  • Hédi Fried är rädd att Europa ska glömma
    Hon fick sitt tidiga vuxenliv sönderslaget av
 Adolf Hitler och andra världskriget, genomled
 två koncentrationsläger, förlorade sina föräldrar och kom till Sverige som flykting 1945. Nu undrar Hédi Fried varför rasismen åter sprider sig i ett samhälle som är rikare än någonsin.