För ett år sedan gav Berny Pålsson ut en självbiografisk roman, "Vingklippt ängel". Hon var bara 19 år och berättade med imponerande saklighet om hur psykosen tog makten över hennes liv. Hur demonerna tog fysisk gestalt i rummet och befallde henne att skära sig i armarna. Hur hon hade provat sex, sprit och knark för att döva smärtan.
Nu har Berny Pålsson fått fans. Inte främst på grund av sitt sätt att skriva utan mest för sin befriande gränslöshet, sin kompromisslösa destruktivitet. Hon får hundratusentals mejl till sin webbplats på nätet och Berny Pålsson-kopior står på kö för att träffa sin idol under de författarbesök hon gör runt om i landet, skriver Sydsvenska Dagbladet i ett reportage. Hennes pojkvän får desperata mejl från flickor som vill bli precis som hon.
Varför det? Hon är känd, cool och snygg, men traskar dagligen genom sitt eget privata lilla helvete. Är det helvetet ett pris som är värt att betala för att slippa vara "normal" - kontrollerad, duktig, attraktiv och vän? Det verkar som om många flickor tycker det.
Samtidigt hyllas andra psykiskt sjuka tjejer, fiktiva och verkliga, på tonårsforum på nätet: Nancy Spungen som blev mördad av sin pojkvän Sid Vicious, Juliette Lewis som psykopatisk massmördare i "Natural born killers", Elizabeth Wurtzel som skrev "Prozac - min generations tröst", Courtney Love - trasiga och djupt självdestruktiva kvinnor som ändå blir till något slags förebilder.
Vad som är så skrämmande är att det kanske är den enda kvinnoroll som återstår att inta. När ramarna för vad en riktig kvinna får vara blir så snäva ställer sig en vanlig, deppig, lite småstrulig tonåring hellre utanför.
Så är vi tillbaka till en situation som liknar de borgerliga kretsarnas Wien för hundra år sedan, då sexuellt frustrerade hemmafruar massdiagnosticerades som "hysteriska" - och fick lov att leva ut alla möjliga förbjudna känslor.
Ändå finns i dag frihet och möjligheter för kvinnor som det förra sekelskiftets borgarfruar knappast ens hade kunnat fantisera om. Det paradoxala är att alla dessa valmöjligheter tillsammans med den massiva utfläkningen av det intima ut i offentligheten, har fört med sig nya begränsningar i kvinnorollen.
I dag bör allt och alla kunna definieras och kategoriseras med några få ord. "Glad tjej" eller "busig rebell" - vi utsätts alla för en människosyn där varje individ bör putsa på sitt varumärke genom att inte bara skaffa sig de rätta attributen utan också en säljande personlighet.
Ovanpå det läggs det komplicerade spelet om tonårsflickors sexualitet. Hela bimbo-, dokusåpa-, utvikstrenden schaktar bort marken under unga flickors fötter, lämnar bara en smal remsa kvar att försiktigt balansera på. För när blir den sexiga en hora? Den självständiga en häxa? Och samma djupa urringning som kan ge en plats i rampljuset eller bara lite uppskattning från skolans killar kan vara det som gör att man enligt rättsväsendet får skylla sig själv om man utsätts för våldtäkt.
Sexualitet och unga flickor framstår som en livsfarlig kombination. Kvällstidningarna frossar gärna i indignationsreportage om tonårstjejers sexvanor. Unga kvinnor överöses med budskapet att deras kroppar och sexualitet mer än något annat är problematiska. Och mitt i allt står tonårsflickan själv med en nyuppväckt lust i förvirrad krock mot kroppskomplex och osäkerhet.
Samtidigt har kriget mellan det etablerade samhället och ungarna som bryter normen blivit hårdare. Narkotikalagstiftningen har skärpts, att knarka har blivit en karaktärsbrist som ska bestraffas, inte ett uttryck för desperation som bör behandlas.
Redan i högstadiet förväntas man börja fila på sin framtida karriärplan. Konkurrensen om de bra jobben är stenhård, det vet alla och barn i 13-årsåldern väljer fritidsaktiviteter utifrån hur bra det ser ut på ett cv. Den duktiga flickan är duktigare än någonsin.
Det finns liksom inget utrymme kvar för vanlig avighet och standardstrulig tonårsångest.
Det är lättare och farligare än någonsin att halka utanför.
Parallellt med den inre lockelse som kan finnas i ett så tydligt och utlevande utanförskap som psykisk labilitet finns också en yttre. En kittlande bild av den gränslösa, sexuellt aktiva kvinnan som gör så härligt knasiga saker målas upp av manliga filmskapare. Den utlevande kvinnan som alltid visar sig vara galen och nästan alltid måste dö på slutet. Som Angelina Jolies rollfigur i filmen "Stulna år" - sexig, bitsk och allvarligt psykiskt sjuk. "Betty blue" där kvinnan först har hämningslös sex för att sedan bli psykotisk och slita ut ögat på sig själv. Eller "Virgin suicides", där de blondaste och vackraste flickorna i hela high school begår kollektivt självmord efter att ha börjat leva ut sin sexualitet.
Som alternativ kan det kanske te sig lockande. I stället för att le vänt med plutande silikonläppar och vänta på prinsen kan man få skrika och skratta högt och dansa vilt och dessutom ha en massa sex. Även om det valet slutar med elchocker, psykofarmaka och i värsta fall döden, så kan det kanske vara värt det.
Galenskap har alltid varit ett alternativ för kvinnor, en möjlig position att inta när den kvinnliga normaliteten blir outhärdligt snäv. Som den amerikanska psykologen Phyllis Chesler konstaterade på 1970-talet: lidandet är den reaktion som kvinnor är socialiserade att inta när konflikterna blir för stora. Depressioner, ångest och ätstörningar är betydligt vanligare bland kvinnor än män.
Karin Johannisson skriver i "Den mörka kontinenten":
"Sjukdomen har förblivit en strategi för att hantera en kluven verklighet, en möjlighet att formulera ett språk för den sårbara relationen mellan kroppen, jaget och samhället."
Och skillnaden mellan "normalt" kvinnligt lidande och neurosen är främst kvantitativ, inte kvalitativ. Att bli kvinna, enligt samhällets normer, innebär även i "normala" fall ett visst mått av självstympning som leder till självförakt och ängslighet. Symtom som betraktas som typiskt kvinnliga egenskaper och kan bli ämne för fnissiga igenkännings-berättelser som "Bridget Jones dagbok".
Så blir den mer högljudda destruktiviteten en reaktion mot normalitetens neuros.
Tonårsflickor väljer den protest som ligger närmast till hands för en blivande kvinna - den som vänder sig inåt. Och därmed lyfter de också ansvaret för den omöjliga valsituation som de ställs inför från kollektivet och gör den till en individuell angelägenhet. Ett problem som berör flickan själv, hennes föräldrar och kanske, i extrema fall, hennes lärare.
Det politiska blir privat. Igen.