På öppet hav, utanför territorialvattengränsen, hejdades fartyget av marinen. Det stormades av kommandosoldater. Hundratals människor på däck gjorde motstånd och soldaterna tog till våld. Vissa passagerare dödades, många skadades. Fartyget fördes i hamn och passagerarna tvingades av med våld. Hela världen såg dem gå längs kajen, män och kvinnor, yngre och äldre, alla utmattade, var och en ledd av två soldater …
Fartyget hette ”Exodus 1947”. Det lämnade Frankrike i hopp om att kunna bryta den brittiska blockad som upprättats för att hindra skepp lastade med överlevande från Förintelsen från att nå Palestinas kust. Om det tillåtits nå fram hade de illegala immigranterna gått i land och britterna hade sänt dem till interneringsläger på Cypern, som de gjort tidigare. Ingen skulle ha brytt sig om saken i mer än två dagar.
Men den högste ansvarige var Ernest Bevin, ledare för Labourpartiet, en arrogant, grov och maktberusad brittisk minister. Han tänkte inte låta ett gäng judar diktera vad han skulle göra. Han beslöt att lära dem en läxa inför hela världen. ”Det här är en provokation!” utropade han, och naturligtvis hade han rätt. Den främsta avsikten var att iscensätta en provokation för att fästa världens uppmärksamhet på den brittiska blockaden.
Det som följde är välkänt: Episoden drog ut på tiden, den ena dumheten ledde till den andra och hela världen fattade sympati för passagerarna. Men britterna gav inte efter och fick betala priset. Ett högt pris.
Många anser att ”Exodus 1947”-incidenten var vändpunkten i kampen för att skapa staten Israel. Storbritannien kollapsade under tyngden av internationella fördömanden och beslöt ge upp mandatet över Palestina. Naturligtvis fanns många andra och viktigare skäl, men ”Exodus 1947” blev strået som knäckte kamelryggen.
Jag är inte den enda som förra veckan erinrade mig den här händelsen. Det var faktiskt omöjligt att inte göra det, särskilt för oss som bodde i Palestina på den tiden.
Det finns naturligtvis viktiga skillnader. Passagerarna då var Förintelseöverlevare, den här gången var det fredsaktivister från hela världen. Men både då och nu såg världen väl beväpnade soldater brutalt attackera obeväpnade passagerare som gör motstånd med vad de har, påkar och bara händer. Då som nu inträffade det på öppet vatten – 40 km från land den gången, 65 km i dag.
I ett perspektiv verkar det brittiska uppträdandet ofattbart korkat. Men Bevin var inget dumhuvud, och de brittiska officerare som ledde operationen var inga idioter. De hade trots allt just vunnit ett världskrig. Om de betedde sig dåraktigt var det snarast resultatet av arrogans, okänslighet och gränslöst förakt för världsopinionen.
Ehud Barak är Israels Bevin. Han är inte heller något dumhuvud, det är ingen av våra höjdare. Men de bär ansvaret för en kedja av dumheter och katastrofala ingripanden.
Förberedelserna för hjälpsändningen pågick i över ett år. Hundratals e-postmeddelanden sändes fram och tillbaka. Jag fick själv dussintals. Det fanns inga hemligheter. Våra politiska och militära institutioner hade gott om tid att förbereda hur fartygen skulle hanteras. Politikerna rådgjorde. Soldaterna tränade. Diplomaterna rapporterade. Underrättelsefolket gjorde sitt jobb.
Inget hjälpte. Alla beslut blev fel från första ögonblicket till innevarande ögonblick. Och än har vi inte sett slutet.
Idén med en flotta som medel att bryta blockaden är snudd på genial. Det ställde den israeliska regeringen inför ett svårt dilemma – valet mellan en rad dåliga alternativ. En situation varje general vill försätta sin motståndare i.
Alternativen var:
Att låta flottan nå Gaza utan hinder. Kabinettssekreteraren stödde den linjen. Det skulle ha lett till ett slut på blockaden, eftersom fler och större flottor skulle följa på den första.
Att stoppa fartygen inne på nationellt vatten, inspektera lasten, se till att de inte förde med sig vapen eller ”terrorister” och sedan låta dem fortsätta. Det skulle ha väckt en del vaga protester i världen men uppehållit blockaden som princip.
Att uppbringa fartygen på öppet hav och föra dem till Ashdod, med risk att det uppstår en strid med aktivister ombord.
Och precis som våra regeringar alltid gjort när de ställts inför valet mellan flera dåliga alternativ valde Netanyahus regering det värsta. Alla som följde förberedelserna i medierna kunde ha förutsett att det skulle leda till dödade och skadade. Man stormar inte ett turkiskt fartyg och väntar sig att hälsas välkommen av söta småflickor med blommor.
De order som gavs till styrkorna innehöll de tre ödesdigra orden: ”till varje pris”. Varje soldat vet vad dessa tre förfärliga ord betyder. På listan över operationens målsättningar kom omsorgen om passagerarna dessutom först på tredje plats, efter soldaternas säkerhet och själva uppdraget.
Om Benjamin Netanyahu, Ehud Barak, stabschefen och flottans befälhavare inte förstod att det skulle leda till att människor dödades och sårades, då måste slutsatsen bli – även bland bedömare som ogärna velat gå så långt – att de är djupt inkompetenta. Man borde med Oliver Cromwells odödliga ord till parlamentet säga dem: ”Ni har suttit för länge för det goda ni kan ha gjort … Ge er i väg, säger jag, och låt oss slippa er. Gå, för Guds skull!”
Händelsen pekar också mot en av de allvarligaste sidorna i situationen: vi lever i en bubbla, i ett slags mentalt getto som skär av oss och hindrar oss från att uppfatta en annan verklighet, den som resten av världen ser. En psykiater skulle möjligen bedöma det som ett symtom på ett allvarligt mentalt problem.
Armén och regeringens propaganda berättar en enkel historia: våra heroiska soldater, beslutsamma och lyhörda, eliternas elit, nedsteg på fartyget för att ”samtala” och överfölls av en vild och våldsam folkmassa. Officiella talesmän upprepade gång på gång ordet ”lynchning”.
Första dagen accepterades bilden av nästan alla israeliska medier. Alla vet ju redan att vi, judarna, är offren. Alltid. Det gäller också judiska soldater. Visserligen stormar vi ett utländskt fartyg mitt ute på havet, men vi förvandlas då genast till offer som inte har något annat val än att försvara oss gentemot våldsamma och upphetsade antisemiter.
Det är omöjligt att inte erinra sig den berömda judiska historien om den judiska modern i Ryssland, som tar avsked av sin son som inkallats i tsarens tjänst i kriget mot Turkiet.
– Överansträng dig inte! förmanar hon honom. Döda en turk och vila. Döda en turk till och vila igen...
– Men mamma, avbryter sonen. Tänk om turken dödar mig?
– Dig? utropar mamman. Men varför det? Vad har du gjort honom?
För varje normal människa kan det här låta vansinnigt. Tungt beväpnade soldater från ett elitkommando bordar ett skepp på öppet hav mitt i natten, från sjön och från luften – och det är de som är offren?
Men det finns ett korn av sanning i det: de är offer för arroganta och inkompetenta ledare, oansvariga politiker och de medier som matas av dem. Och, rentav, för den israeliska allmänheten, eftersom en majoritet av befolkningen röstade för den här regeringen eller för oppositionen, som är föga bättre.
”Exodus 1947”-affären upprepades, men med ny rollbesättning. Nu är det vi som är britterna. Någonstans sitter en ny Leon Uris och planerar sin nästa bok, ”Exodus 2010”. En ny Otto Preminger planerar filmen som kommer att bli en storsuccé. En ny Paul Newman kommer att göra huvudrollen – det råder knappast någon brist på begåvade turkiska skådespelare.
För över 200 år sedan förklarade Thomas Jefferson att att varje nation måste handla utifrån en ”tillbörlig respekt för mänsklighetens uppfattningar”. De israeliska ledarna har aldrig erkänt visdomen i den sentensen. De håller sig till David Ben-Gurions yttrande: ”Det spelar ingen roll vad de andra säger, det viktiga är vad judarna gör.” Kanske förutsatte han att judarna inte skulle kunna handla dåraktigt.
Att göra sig till turkarnas fiende är mer än dåraktigt. I decennier har Turkiet varit vår närmaste allierade i regionen, betydligt närmare än de flesta vet. I framtiden skulle Turkiet kunna spela en viktig roll som medlare mellan Israel och den arabisk-muslimska världen, mellan Israel och Syrien, och, ja, till och med mellan Israel och Iran. Kanske har vi nu lyckats ena det turkiska folket emot oss – det finns de som säger att det här är den enda fråga turkarna i dag kan enas om.
Det här är kapitel två i operation ”Gjutet bly”, invasionen i Gaza. Den gången drog vi på oss vrede från de flesta av världens länder, chockade våra få vänner och gladde våra fiender. Nu har vi gjort det igen, och kanske med än större framgång. Nu vänder sig världsopinionen emot oss.
Det är en långsam process. Det liknar ansamlingen av vatten i en damm. Vattnet stiger tyst och sakta, och förändringen är knappt märkbar. Men när det når en kritisk nivå brister dammen och katastrofen är över oss. Vi närmar oss stadigt den punkten.
– Döda en turk och vila, säger mamman i historien.
Vår regering vilar inte ens. Det verkar som om den inte tänker sluta förrän den gjort våra sista vänner till fiender.
Uri Avnery, 86, är journalist, författare och känd fredsaktivist. Han har suttit i det israeliska parlamentet som ledare för ett eget parti. 2001 tilldelades han Right Livelihood Award.
(c) Gush Shalom 2010
Översättning från engelska: Lars Linder.