31 av USA:s 56 delstater skär i sina kulturbudgetar inför nästa budgetår, som tar vid i oktober. Totalt försvinner 5,8 procent av de delstatliga medlen.
Amerikanskt kulturliv finansieras i mycket hög grad av privata medel genom stiftelser, företag, organisationer och donationer. Endast mellan två och fem procent av kulturstöden är offentliga, enligt beräkningar av lobbyorganisationen Americans for the Arts. Men de små, offentliga medlen är centrala: ofta ses ett bidrag, statligt eller delstatligt, som en kvalitetsstämpel och banar väg för ytterligare finansiering.
I tider av kris hamnar kulturen långt ned på priolistorna, och betraktas som en tillvarons guldkant man inte längre har råd med. En förvaltningschef i Wisconsin sa i förra veckan till tidningen New York Times att det för honom skulle vara obegripligt att satsa 5,4 miljoner kronor på en skulptur samtidigt som folk blev arbetslösa.
I en tradition med starkt privat inslag som i USA är kultursektorn än sämre positionerad i budgetarbetet. Men besparingarna har i flertalet fall kommit successivt, och är inte en direkt effekt av den akuta kris som USA hamnat i den senaste veckan, med stressade lånetaksförhandlingar, sänkt kreditbetyg och börsras som hal rutschbana utför.
I Kansas har man helt sonika tagit bort kulturbudgeten. Rubbet. På samma gång lades det delstatliga kulturrådet ned och de anställda fick gå. I stället har den republikanske guvernören Sam Brownback instiftat en fond för privata donationer som han hoppas ska kunna ersätta stödet. Brownback är en politiker med starkt konservativ profil, och tycker inte att kultur över huvud taget är något som bör finansieras kollektivt, men har fått skarp och syrlig kritik för sina beslut.
För kulturlivet blir effekten av uteblivna bidrag dubbel, då det federala stödet förutsätter det delstatliga. Utan regionala pengar, inga statliga. Konsekvenserna blir för många enskilda aktörer – teatergrupper, museer, institutioner och scener för konst och musik – dramatiska.
Kansas må vara ett extremt exempel, men det skärs över lag med vass kniv. Wisconsin har tagit bort två tredjedelar av kulturpengarna; Texas hälften, Georgia, New Hampshire och New Jersey runt en fjärdedel var. I flera stater inlemmas samtidigt kulturenheterna i andra, större, administrativa avdelningar som ekonomi och turism, och tappar eget fäste, förespråkare och budget.
De största amerikanska flaggskeppen inom teater och opera, konserter och konst, kommer troligen inte att hårdast känna av besparingarna; det spås mindre och mellanstora aktörer göra.
Även National Endowment for the Arts, USA:s största och viktigaste kulturorganisation, som delar ut stora summor till kulturlivet, har drabbats hårt av besparingar och fått sin budget sänkt med 135,5 miljoner kronor, motsvarande 13 procent, den kraftigaste sänkningen sedan i mitten av 1990-talet. Organisationen har räknat på kultursektorn och visat att den också är en näring som år 2009 omsatte enorma 1 900 miljarder kronor och gav arbetstillfällen åt många tusen personer.
Men vad som händer i USA just nu är en del av en utveckling som har pågått länge: enligt en sammanställning av National Assembly of State Arts Agencies har det delstatliga kulturstödet sjunkit med 42 procent på tio år – från 3 000 till 1 755 miljoner kronor. Och med tanke på de senaste dagarnas utveckling är det troligt att de aviserade nedskärningarna följs av fler – och hur stora konsekvenserna blir för kulturutbudet är förstås ännu omöjligt att säga.
Urgröpta kulturstöd är heller ingenting som är unikt för USA, där den privata sektorn finansierar en i sammanhanget exceptionellt stor del av kulturen. Motsvarande nedskärningar pågår även i Europa, som DN tidigare har skrivit om, med drastiska besparingar i många länder. I Italien har man slaktat kulturstödet; i Storbritannien skurit bort 30 procent; i Belgien och Nederländerna kapat uppemot 40 procent. Förändringarna har på flera håll orsakat stora demonstrationer.
Men även på andra sidan staketet mellan det privata och det offentliga är krisen i USA högst märkbar. Amerikanska företag, organisationer och privata givare ser inte sällan sponsorpengar som lyxpengar som går att undvara. Även om många förmögna donatorer och fonder har långsiktiga, stabila åtaganden finns en rad mindre finansiärer som är mindre pålitliga.
Börsnoterade storbolag inom de stora nöjes-, medie- och filmsektorerna drabbas både direkt och indirekt av börsfallen. Mediejätten CBS föll med tio procent på måndagen; bolag som Time Warner, News Corporation (redan hårt drabbat efter avlyssningsskandalerna) och Disney följde med nedåt. Samtidigt är detta bolag som är sårbara genom sitt starka beroende av annonsörer – som i sin tur börjar hålla hårt i marknadsföringspengarna när kassan är hotad.
Sätts hela branschen i gungning får detta följder för sysselsättning och produktioner inom bland annat film och tv, men också för tålamod och möjligt risktagande vid våghalsiga eller kostsamma projekt.