På ett förortstorg i Uppsala fanns en gång en fontän med en skulptur av Arne Jones. Under några år gick jag förbi den och såg den i ögonvrån. Skulpturen, "Rosa Fontana", var en cylinder av tunna metallblad som sprättats upp så att den plötsligt slog ut i vad som såg ut som en öppnad bok. Ur boksidorna sköt en vattenstråle ut.
I samma stadsdel låg ett bibliotek som då, under förra vändan av moderat kulturpolitik i nittiotalets början, var nedläggningshotat. Jag var med och arrangerade ett opinionsmöte med flera författare, där vi ville peka på att detta var ett levande lokalbibliotek. Det finns kvar, i dag utbyggt och sammanslaget med ett skolbibliotek.
Jones skulptur står dock inte kvar. En dag var den ersatt med vad som såg ut som ett duschmunstycke. Fontänskulpturen uttryckte, mycket medvetet, en central tanke för all offentlig kultur: den öppnade boken, strömmen av levande vatten. Jag saknar den. Men utvecklingen är helt i linje med de senaste årens kulturpolitik: saker och ting försvinner. Från öppen bok och porlande vatten till duschtratt.
Nästan all sentida debatt om kulturpolitik störs av en fördummande generalisering. Skall kulturen finansieras av "marknaden" eller av "staten"? (Mellan varven brukar någon komma dragande med Michelangelo och påven.) Alla är överens om att nyskapande kultur sällan eller aldrig finansierar sig själv och att "mångfald" är något otvetydigt gott. Men hur hanterar man då detta i verkligheten?
I en ny avhandling i idéhistoria, "Kulturen och arbetarrörelsen", försöker Per Sundgren reda ut begreppen. Sundgren inventerar stora delar av den kulturpolitiska debatten från 1880-talet och fram till 1950-talet. Och plötsligt framstår de tankefigurer som på senare år använts så slappt och plikskyldigt som tydliga och provocerande. Vi lever ännu i samma idéstrid om "kulturens mening" som den som fördes på 1880-talet.
Sundgren, som även är politiskt verksam i vänsterpartiet, börjar i en klassisk vänsterfråga: finns det en "folkets kultur" som står i konflikt mot ett mer borgerligt bildningsideal? Intressant nog blir svaret på frågan ett tveksamt nej. Med tiden blir det allt svårare att hitta en verklig konflikt mellan "borgerligt bildningsideal" och folkrörelsernas strävanden att göra kulturen tillgänglig för folkflertalet.
Sundgren uppehåller sig länge vid den av svensk höger bortglömda bibliotekspionjären Valfrid Palmgren, konservativ bildningsivrare. Det var hennes utredning från år 1911 som lade grunden för det avgiftsfria svenska "folkbibliotek" som hennes eget parti i dag betraktar med smala ögon. Vad som vid nittonhundratalets början förenade kulturpolitiker till höger och vänster var en tanke vi i dag har svårt för, men inte kommer undan: det som man då kallade för "bildningens förädlande inverkan på sinnelaget" eller, med ett mindre föråldrat uttryck, "eftertankens weckande". Vad är det för egendomlig idé, detta, att läsning av romaner och betraktande av konst skulle ha en "förädlande verkan"?
Om man skulle ta det tidiga nittonhundratalets idéer om kulturens betydelse i samhällslivet på allvar och försöka klä den i moderna ord skulle det se ut så här. Den mer sammansatta ("krävande") delen av kulturutbudet har den egenskapen att den utsätter människor för perspektiv de inte nödvändigtvis möter i sin vardag - andras erfarenheter, andras liv, andras uppfattning av skönhet. Erfarenheter som drastiskt skiljer sig från de egna uppfattas ofta som en provokation ("fult", "obegripligt", "stötande"). Inte sällan retar en ny, offentligt finansierad skulptur i rondellen upp en del som ser den överhetsspråk, något konstigt som "tvingas på en" och som får somliga att ge sig ut med traktorer och vajrar under mörka nätter.
Men sedan man kritiserat det tidiga nittonhundratalets entusiaster för oblyga idéer om kulturens "danande inverkan" återstår ändå det där andra, som vi inte kommer undan: "eftertankens weckande". Smaka på den tanken: är det så att komplexitet, tillgången till sammansatta perspektiv, intimt hör samman med tolerans? Och hur många sammansatta, ifrågasättande och inte omedelbart tillgängliga konstverk skapas enbart på "marknadens" villkor?
Sundgren uppehåller sig länge vid det stora kulturpolitiska program som socialdemokratin tog fram till sin kongress 1954, "Människan i nutiden", där "kulturen" ges rollen av en sorts lindring i ett samhälle där moderniseringen gått alltför snabbt. (Nyckelordet var "trivsel".) Men under Tage Erlander beslutar man att inte anta sitt eget kulturprogram. Man utgår i stället från ett synsätt där kulturens innehåll inte är politikens sak, däremot är det ett politiskt uppdrag att göra kulturen tillgänglig för fler. Det var säkert ett riktigt beslut. Honnörsorden blev "mångfald" och "tillgänglighet", vilket är gott nog - men bara om man fyller de orden med något vägande innehåll.
Den enda möjligheten till mångfald, av oberoende kulturskapande, är en situation där konstnärer av olika slag inte är hänvisade till stat eller marknad, utan där det finns ett spelrum mellan olika
finansieringsmöjligheter.
Det intressantaste inslaget i 1974 års utredning var att den inte såg "högt" och "brett" som motsatser. Tvärtom såg man dynamiken mellan nyskapande konst och populärkultur. Det bästa i det avantgardistiska och "konstiga" sår nya idéer som snart kommer allt fler till del. (Som när Polarpristagaren Steve Reichs minimalistiska musikslingor efter trettio år inspirerat technolåtar på varje dansgolv.) Det sambandet var självklart för trettio år sedan, i dag är det bortglömt.
I direktiven till den nya kulturpolitiska utredning som tillsattes i veckan sägs det rakt på sak att man vill riva upp 1974 års kulturpolitik. Tiden har förvisso gått, landskapet har förändrats. Men vilka idéer skall då sättas i dess ställe?
Hittills har alliansens kulturpolitik handlat om att döda de statliga insatser som syftat till att öppna kulturen för fler: bort med gratis inträde på museer. Lägg ned En bok för alla. Man fortsätter här på den inslagna linjen. Bortom honnörsord som "delaktighet" hittar man följande:
Man avstår helt från att utreda det faktum att konstnärer av olika slag står utanför sjukförsäkring, pension och a-kassa. Det är ett medvetet politiskt val som kommer att få fler professionella kulturskapare att försvinna.
Man talar ofta om "frivillighet", "ideella krafter" och ökad sponsring - liksom om hur de befintliga stödformerna för kultur bör "förändras eller utmönstras". Andelen "enskild finansiering av kulturlivet bör öka". Detta ser i mycket ut som en nedläggnings- och privatiseringskommitté. Andra idéer är svåra att urskilja.