Så här avslutades "Gentlemen":

Plötsligt sträckte Maud ut sig på sängen och rättade till kjolen. Jag blev mycket överraskad, kröp upp i fönsternischen och tände min absolut sista Camel utan filter, skrynklade ihop det knastrande paketet och slängde det i papperskorgen med brittiska jaktmotiv.
"Det är snart midsommar…" sa Maud apropå ingenting. "Kan jag stanna här ett tag?"
Jag höll på att rasa ut ur nischen och klamrade mig fast förtvivlat.
"Om du har lust", sa jag. "Fast det här är nog inget vidare bra gömställe."
"Det spelar ingen roll", sa Maud. "Jag ska berätta allt jag vet för dig, även om det skulle betyda döden."
"Ar den där mannen beredd att göra vad som helst bara för att få bli minister i en rutten regering?"
Maud nickade.
"Det gäller mer än så", sa hon. "Jag har börjat hata honom… Han har tagit hela mitt liv."
Jag teg och rökte och gled ut ur nischen.
"Det är nog slut med mig nu", sa Maud, helt utan att låta patetisk. "Ta av dig den där skjortan, det är hans från början, jag känner igen den. Det handlar om dig nu. Du är så ung. Du måste i alla fall komma ur det här med livet i behåll. Ge mig ett bloss på din cigarrett. Du visste väl inte vad du gav dig in på?"
"Nej", sa jag och satte mig bredvid Maud på sängkanten, förvånad över mitt eget mod. "Jag hade inte en aning om vad jag gav mig in på."
"Vad är det där?" sa hon och snuddade med ett finger vid min kind där spasmerna ryckte som värst.
"Yrkesskada", sa jag.

...och så här börjar "Gangsters":

En rad omständigheter har gjort det möjligt att återkomma till vad som inträffade för tjugofem år sedan, när jag gick omkring bakom fördragna draperier i en lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, misshandlad och ljusskygg, insnärjd i ett sammanhang som jag varken förstod eller kunde överblicka och som just därför verkade nödvändigt att ägna en skildring. Att berätta om det var ett sätt att överleva, att fördriva en dag med att tänka på en annan, inte bara för att få tiden att gå utan för att bokstavligen se den gå. Det var ett sätt att bevara förståndet, att göra fiktiva men ändå fria val i en situation som annars präglades av tvång.
Det blev en historia som handlade om fiendskap. När den publicerades ett år senare blev den läst som en roman om vänskap. Berättelsen hade förändrats, berörda hade lagt sig i, framfört anklagelser och ursäkter, allt för att rädda sina anseenden. Företrädare för samhällets översta skikt, som blivit direkt utpekade, hade gett sig tillkänna genom ombud på ett sätt som gjort skandal och en "affär" i sig försåvitt det hade kommit till allmänhetens kännedom. Men det gjorde det aldrig. I stället hamnade det gamängartade i förgrunden, det blev uppskattat och boken kom så småningom att leva sitt eget liv. Den kan än idag påträffas till exempel i fönstret till en frisersalong i kvarteret Rosendal större. Den som blir klippt där kan få veta att handlingen tilldrar sig just precis i det huset. Bättre vetande kunder har påpekat det oriktiga i påståendet, men frisören framhärdar, varför jag blivit ombedd att själv gå dit för att tala mannen tillrätta. En uppmaning som aldrig hörsammats. Det skulle vara uttryck för knappologisk småaktighet. Om en kreativ barberare har en sak att prata med kunderna om så finns ingen anledning att i någon sorts nitälskan gå dit och ta ifrån honom den. Däremot hade jag länge för avsikt att gå dit för att få veta varför det inte blev någon fortsättning på boken, varför denna historia fick något ofärdigt och oavslutat över sig, eftersom mannen anser sig veta också detta.
Han kan ju ha fått reda på någonting som undgått mig. Spekulationer har förekommit och nått även mina öron, rykten har förklarat denna tystnad med att beskriva en författare med så dåliga vanor att inget mer är att vänta därifrån. Aven detta var ett missförstånd som borde ha rättats till. Men jag har varit förhindrad, förbjuden att vidgå saken offentligt. Hänsyn, löften och till råd förklädda hot har avhållit mig. Saker och ting har emellertid förändrats, konsekvenserna, de ofrånkomliga följderna, förefaller idag att vara rimliga. Man får skit på sig vad man än gör. Nya förhållanden råder, en annan ordning har upprättats i det här landet. Hänsyn väger mindre, löftesbrott begås med lätthet och hotbilden har bleknat. Den parentes på ett kvarts sekel som därmed är till ända täcker mer än väl preskriptionstiden för en del brott som blivit begångna. Dessutom en kärleksaffär, i hela dess förlopp, från första ögonkastet, över de förvecklingar som livet hade i beredskap för att omöjliggöra den, fram till det slut och avsked som i sig var en förutsättning för att den här berättelsen blev skriven. Allt detta utgör omständigheter som i det följande ska behandlas.
Den roman som då blev skriven slutade på en sängkant. Så det faller sig naturligt att börja där, på kanten av en säng där en kvinna lagt sig tillrätta, behagfullt, på ett sätt som i ett annat sammanhang kunde verka berättigat men som i det här fallet var förhastat. Det skedde i ett sovrum mot gården, med gula rosor i en tapet som bleknat och blivit nästan genomskinlig, en persisk matta på golvet, en kakelugn i ett hörn, ett par kopparstick på väggarna som beskrev scener ur Shakespearepjäser - "The day is ours, the bloody dog is dead…" - och en säng med höga gavlar och knoppar i valnöt. Den kallades av någon anledning för Görings gamla säng. Varför visste jag inte. Den ende som kunde förklara det var försvunnen.

Copyright Klas Östergren/Albert Bonniers Förlag