Det hela började med en fest i den lilla ateljé som Andreas Ribbung delade med Mattias Larson. Ett gäng kreativa människor samlades, med yrken från kirurg till konstnär och där emellan scenograf, formgivare och förlagsredaktör. När de stod där i den lilla lokalen som Andreas Ribbung och Mattias Larsson snart skulle bli av med slog det dem: Varför inte ta över den och göra något tillsammans?
- Sedan har det bara fortsatt och blivit mer och mer etablerat, säger Tess Oweson.
Denna stekheta sommardag är bara fyra av Candylands tio medlemmar på plats för att glufsa melon och prata konstvisioner. Det är viktigt att det framgår att Candyland är ett kollektiv.
- Det handlar om att komma bort från den där prestigen, att alla sitter på sina kammare och håller på sina idéer, säger Johanna Ringertz.
Under det senaste året har deras minimala galleri på Gotlandsgatan på Södermalm, etablerat sig som en oas i Konst-Stockholms vita galleriöken. För även om många spännande, nya konstnärskap visas upp på de exklusiva gallerierna på Östermalm är det något annat som saknas. Tillgängligheten. Lekfullheten. Känslan av att mycket är möjligt och att konst inte är något att vara rädd för.
- Det här är ett ställe där man kan snacka med konstnären. Hit kommer olika sorters människor, inte bara konstnärs-wannabes, säger Alex Pacheco.
Galleriet som social mötesplats är lika viktig som konsten. Eller - det är en del av konsten. På Candylands vernissager kan man inte bara prata med konstnärerna, man kan också låna knasiga kläder och klä ut sig.
- Alla tycker att det är jätteroligt. Det blir tillåtet bara för att det är konst, hade det varit på en vanlig klubb så hade det varit larvigt med en massa folk som klär ut sig.
Varje medlem får helt fria händer att göra de utställningar han eller hon vill. Det finns ingen utställningskommitté som representerar den goda smaken och därför kan det vara svårt både att säga ja och att säga nej om någon konstnär kommer utifrån och vill ställa ut.
- Det ska inte vara någon annan som kommer in och säger "det här är inte konst", säger Johanna Ringertz.
- Det som utmärker konst i dag är en väldig mångfald men det märks inte riktigt på elitgallerierna, säger Andreas Ribbung.
- Det är mycket samma konstnärer som visas överallt.
Fest?Streamade möten via internet? Utklädningslekar? Samtidigt som Candyland inbjuder och vill skapa möten, låter det som att det kan vara svårtillgängligt för den traditionella konstpubliken?
- Ja, det kan det nog vara. Men de är välkomna ändå, säger Tess Oweson
- Det vi gör knyter an till en surrealisttradition och det kan vem som helst uppskatta, säger Alex Pacheco.
- Men det är ändå många som inte hittar hit.
Vad är det bästa med Candyland?
- Att man kan reagera snabbt. Ibland har vi öppnat utställningar en vecka efter att idén kläckts, säger Tess Oweson.
- Jag tycker också att man blir så mycket starkare av att vara tio personer under ett gemensamt namn. Jag har kommit på idéer hela mitt liv som aldrig blivit någonting men plötsligt finns det människor som kan fånga upp en idé och så börjar det rulla och det blir något jättestort av min lilla idé, säger Johanna Ringertz.
- Och så är det skönt att inte tänka på att göra rätt hela tiden. Vi kan våga göra fel och så blir det ändå väldigt rätt i slutändan, säger Andreas Ribbung.
Candyland vill vara ett alternativ till den snobbism och trendkänslighet som medlemmarna tycker att resten av konstvärlden klamrar sig fast vid. Men med tiden har Candyland ändå börjat ses som ett ovanligt trendigt galleri, just genom sin respektlösa blandning av fint och populärt. Fast kanske inte i de allra finaste konstkretsarna.