Man kan tycka att världen har nog med kriser. Klimatkrisen, resurskrisen och finanskrisen verkar vara nästan oöverstigliga. Finns det då någon som helst anledning att återigen slå larm om humaniorakrisen? Varför bry sig om läget för forskare och studenter i humaniora när arbetslösheten i Sverige snart kan vara uppe i 12 procent?
Nog är det lätt att förstå dem som anser att humanioras kris är ett lyxproblem. Men man behöver inte se det på det sättet. I viss mån kan humanioras kris vara sammanbunden med de övriga kriserna. Tänk att finanskrisen, klimatkrisen och resurskrisen alla är symtom på ett dysfunktionellt system. Om kriserna i fråga betraktas som sociala – kan inte lösningen på humanioras kris också ses som en del av lösningen på de andra kriserna?
Humaniora avser enligt uppslagsverket ”de studier som gör människan mer mänsklig”. Humanvetenskaperna, som även innefattar samhällsvetenskapliga discipliner som psykologi och sociologi, innefattar ”de vetenskaper som studerar människan och hennes situation”. Den som anser att humaniora är onödiga lyxvetenskaper skulle kunna fråga sig: Har vi någon som helst möjlighet att möta de ödesfrågor som människan står inför utan en förståelse för vad som gör människan mänsklig, utan ”de vetenskaper som studerar människan och hennes situation”?
Den här inledningen kan ses som en typisk reflektion från humaniorahållet under senare år. Den syftar till att förklara nyttan med humaniora, varför det är motiverat att spendera skattemedel på studenter och forskare i filosofi, litteraturvetenskap, latin eller historia.
Det har blivit ett allt vanligare krav från politiskt håll att humanister ska kunna redovisa hur de gagnar sina finansiärer – en utveckling som några välkomnar och andra förkastar. Man kan säga att humaniorafältet precis som finansmarknaden drabbats av en förtroendekris. Staten är lika tveksam att investera i humaniora som riskkapitalbolagen i nya affärsidéer. Vad blir utdelningen? undrar bägge oroligt. Den nyttodiskussionen finns det anledning att återkomma till senare.
Först kan det vara läge att backa bandet för att se vad som fått så många humanister att se mörkt på sitt fält. Det är inte helt lätt. Faktum är att det inte ens råder konsensus om att en humaniorakris existerar. På Expressens kultursida (19/8 -08) undertecknade förra året flera tunga humanister – bland annat idéhistorikern Karin Johannisson, litteraturvetaren Anders Olsson och historikern Peter Englund – ett upprop om humanioras krissituation. De menade att det sedan länge gått upp och ner inom humaniora, men att utförsbacken de senaste åren varit så omfattande att den måste tolkas som ett trendbrott. Artikeln ser ”ett sluttande plan” för hela landets humanistiska utbildningar:
”Tillståndet kan beskrivas i form av en ond cirkel: Färre studenter med intresse för humaniora söker till universitetsutbildning i humaniora. Detta leder till minskade anslag. Minskade anslag leder till minskade undervisningsresurser, vilket innebär färre timmar per grupp och ökat antal studenter per grupp, vilket i sin tur leder till missnöje och därmed till ytterligare minskning av studenttillströmningen.”
1993 fattade den dåvarande borgerliga regeringen beslut om studentpengen: att universiteten skulle tilldelas resurser efter antalet studenter de lyckas attrahera och examinera. Det förvandlade universitet och högskolor till ett slags försäljare. Studenterna blev kunder och universitetsvärlden en marknad. Universitet och högskolor konkurrerar med varandra och deras främsta konkurrensmedel är, precis som vanliga företag, varumärket.
Det gör att negativa siffror inte är något som universitet och högskolor direkt offentliggör med megafon. Även om få förnekar att humaniora är drabbad av en nationell kris vill man inte att just det egna lärosätet ska bli ett exempel på krisen. När jag ringer runt till några av de större universiteten är några snabba med att ge exempel på negativa trender medan andra är direkt avvisande till hela krisbeskrivningen.
”Varför så tyst?” var rubriken på Expressen-artikeln. I en rapport med titeln ”Humaniora i yrkeslivet”, utgiven av utvärderingsenheten på Lunds universitet, hittar jag ett möjligt svar.
Rapporten, som grundar sig på intervjuer med utexaminerade humanister, menar att humaniora i högsta grad erbjuder nyttiga kunskaper som efterfrågas av arbetsgivare. Humanister lär sig att tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält. Att det skulle vara svårt för humanister att få jobb är alltså en myt.
Rapportförfattaren Fredrik Schoug framhåller att det minskade söktrycket till de humanistiska utbildningarna kan bero på ”allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma”: ” ’Humanioras kris’ är en välkänd retorisk genre och pressens kultursidor förses regelbundet med nya bidrag av områdets lärarkår. Denna krisretorik riskerar att jaga bort presumtiva studenter utan att för den sakens skull öka finansiärernas betalningsvilja.”
Med detta synsätt blir talet om humanioras kris, inte minst i en artikel som denna, en självuppfyllande profetia som bör undvikas. Man kan undra om gymnasister verkligen gör sina yrkesval med kultursidorna som studievägledare. Men oavsett om krisen utlösts av medier eller humanistgnäll kvarstår faktum att många institutioner under några år har upplevt en vikande trend i ansökningarna till grundutbildningarna.
– Som med det mesta är det väldigt dubbelt med krisen inom svensk humaniora, säger Karin Johannisson, professor i idéhistoria på Uppsala universitet.
– Man kan säga att det aldrig har funnits så mycket resurser som nu. Det har aldrig heller funnits så många doktorer. Doktoranderna är färre, men de har aldrig haft så bra ekonomiska villkor. Jag tycker att bekymret snarast ligger på studentnivå. Att studenterna blir färre och färre och genomströmningen blir sämre. Det speglar ett slags bristande självförtroende vad gäller humanioras värde. Ett depressivt symtom, säger Karin Johanisson.
På minskningen av studenter finns siffror. I Lund förlorade humaniora- och teologiämnena sammantagna på fyra år nästan 1.000 helårsstudenter (en helårsstudent motsvarar en student som är inskriven för heltidsstudier under ett läsår). Mellan 2005 och 2008 minskade antalet helårsstudenter i filosofi från 320 till 220. Musikvetenskap halverades.
Litteraturvetenskap gick från 600 helårsstudenter år 2002 till 343 år 2007. Klassisk grekiska och latin lades helt och hållet ned 2007 (även om en privat donation har möjliggjort en återstart och nytändning för det senare ämnet). Ryska minskade med en tredjedel.
På Göteborgs universitet halverades antalet helårsstudenter i etnologi på tre år, från ca 100 år 2005 till ca 50 stycken 2008.
Vid Umeå universitet minskade flera av de stora humanioraämnena i studentantal. Litteraturvetenskap gick från 140 helårsstudenter 1997 till 80 år 2007, konstvetenskap från 100 helårsstudenter 1999 till 50 2007, etnologi från 160 helårsstudenter 1997 till 60 2007 och historia från 150 helårsstudenter år 1998 till 60 2007.
– Tidigare var det självklart att läsa fristående kurser och ta ut en kandiddatexamen. Studenter av i dag tror av någon anledning att man bara får jobb genom att läsa program, kommenterar Peder Aléx, docent i idéhistoria och kanslichef vid Umeå universitet.
Även på Uppsala universitet har man märkt av ett minskat antal studenter i humanistiska ämnen.
Antalet helårsstudenter i praktisk och teoretisk filosofi halverades på fem år. Samma sak med kulturantropologi och estetik. Egyptologi var nere på en tredjedel 2008 jämfört med 2003. Även för de allra största ämnena, som historia, idé- och lärdomshistoria, litteraturvetenskap och konstvetenskap märks en tydlig nedgång med upp till en tredjedel. Det blir mycket pengar.
– Om du räknar att regeringen ger universitet cirka 35.000 per registrerad helårsstudent i humaniora kan du se hur mycket pengar som försvinner från en förhållandevis liten fakultet som förlorar 300 helårsstudenter, alltså drygt 10 miljoner kronor. Det är många lärare och många undervisningstimmar, säger Alberto Tiscornia, tidigare utbildningsledare vid historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet.
Till hösten ser tillströmningen ut att öka igen, på grund av den hårdare arbetsmarknaden. Men det är inte bara färre studenter som varit problemet. Lärare talar om sjunkande förkunskaper från gymnasiet och förväntningar från institutionerna på så hög genomströmning som möjligt (det vill säga förväntningar på att lärarna ska godkänna allt som bara godkännas kan). Sammantaget kan det betyda att de kvarvarande humaniorastudenterna lär sig mindre.
På Göteborgs universitets humanistiska fakultet har studenternas prestation (mätt i helårsprestation, vilket motsvarar en student som uppnår godkända resultat för ett läsårs heltidsstudier) på tre år minskat från 73 till 66 procent. Det låter inte så dramatiskt, men i reda pengar betyder det en anslagssänkning med 8,5 miljoner kronor. Fakulteten hade planerat att utlysa 18 doktorandtjänster till hösten 2008, men blev tvungna att sänka det antalet till noll. Att hela den humanistiska fakulteten, med alla de ämnen den rymmer inte har råd med en enda doktorand är ett kristecken om något.
Förra året presenterade forskningsinstitutet Sister (nu nedlagt) en omfattande studie av humanistisk forskning och utbildning, gjord av Lars Geschwind och Karin Larsson. Den ger en bra överblick över humanioras resursläge. Utgångspunkten för studien var bland annat att Högskoleverket 2007 slagit larm om att undervisningen på många humanistiska kurser är så låg som 3–4 timmar per vecka. Resterande 36–37 timmar förväntas studenterna ägna åt självstudier, något som studentorganisationer kritiserat hårt.
Rapporten konstaterar också att Sverige satsar mindre på humaniora än andra nordiska länder. Av Sveriges totala satsningar på forskning och utbildning får humaniora 6 procent. År 2003 var motsvarande siffra i Norge 12 procent och i Danmark 15 procent.
– När man ser till de strategiska satsningar som politiker gör på forskning så riktar de sig år efter år nästan bara mot teknisk och medicinsk forskning, säger Arne Jarrick, professor i historia och huvudsekreterare vid Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap.
– Ändå har vi humanister och samhällsvetare otroligt vital kunskap att bidra med när det gäller samhällsutvecklingen. Det finns ingen utomhumanistisk forskning som studerar krigens orsaker och hur man ska komma till rätta med samhällen efter krig. Inga fysiker eller medicinare studerar det. Inga klimatforskare, säger han och illustrerar med ett exempel:
– Det krävs teknisk kunskap för att bygga en bro. Det krävs teknisk kunskap för att bomba sönder en bro. Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder bron och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det, säger Arne Jarrick.