- Det är ett bra konstprojekt, säger Lars Vilks till mig på telefon.
- Det ger en bild av världen och mötet mellan olika kulturer. Vissa saker går inte att jämka ihop, det måste man vara klar över.
Han behåller hela tiden lättheten i rösten när han talar om sitt tilltag. Inga stora ord. Inga färdiga fraser. Humoristiska kommentarer.
Från en liten teckning, som censurerades på en utställning i Värmland, har "Mohammed som rondellhund" blivit ett brott som ska dömas med döden. 100.000 dollar har al-Qaida bjudit för att se Lars Vilks huvud på ett fat.
Många har haft synpunkter på rondellhunden som provokation. Var det så bra? Var det meningsfullt? Är det detta vi ska använda vår ovärderliga yttrande- och tryckfrihet till. Retas med muslimer?
Jag tycker att det finns en skillnad mellan Muhammedkarikatyrerna i JyllandsPosten och Lars Vilks rondellhund. De danska Muhammedkarikatyrerna tillkom i en uppjagad, främlingsfientlig, närmast rasistisk stämning, och blev en politiskt laddad gest. Så känner jag inte inför Lars Vilks rondellhund. Han säger själv att han riktar den mot konstvärldens dubbelmoral när det gäller att överträda gränser och tabun, och jag kan följa honom i det resonemanget.
- Min provokation vill inget särskilt, säger han, den prövar bara vad som är möjligt. I den danska fanns det ju lite suspekta attityder, rasism och sådana saker.
- Och när det gäller hundar så är de väldigt trevliga. Det är en kulturell skillnad där. Vi tycker ofta om hundar. Och rondellhundar är ganska skojiga.
Lars Vilks visste att han tog en risk, men var uppenbarligen beredd att göra det.
Tanken att man ska använda yttrandefriheten med förnuft (underförstått anpassa sig till den riskbild som finns) känns i detta läge som en feg kalkyl inför horribla anspråk från personer som inte har någon respekt för demokratiska värden.
Och var går i så fall gränsen? Ska rätten att häda begränsas till områden där det inte kostar på? Är det okej att skoja om de kristna symbolerna bara för att ingen säger sig vara "kränkt" (ett ord jag snart inte orkar höra mer) och är villiga att betala yrkesmördare?
Vi väntar nu på vad muslimer säger. Det har varit alldeles för mycket mumlande. För mycket undanflykter och underliga bortförklaringar inför islamska fundamentalisters hot och övergrepp.
Lars Vilks provokation mot konstvärlden i form av en blyertsteckning kan fälla utslaget för vad vår yttrandefrihet ska få tåla.
Fredrik Reinfeldt har, i motsats till den danske statsministern, på ett bra sätt tacklat frågan politiskt genom att ta emot ambassadörerna från de muslimska länderna och förklarat poängen med den svenska lagstiftningen. Nästa steg är att de Sverigebaserade ambassadörerna offentligt tar avstånd från terrornätverket al-Qaidas groteskerier.