"Jag har länge tänkt säga något, men har varje gång valt att vara tyst. Nu har det kommit till en gräns då jag måste skydda min döda syster.
Mina föräldrar skildes när jag var nio år, 1991. Jag, min storasyster Andrea och vår mamma flyttade in till stan.
Jag trodde inte att vårt helvete kunde bli värre när Andrea bröt ihop psykiskt på grund av vår trakasserande pappa, den August-prisnominerade författaren Per Gunnar Evander. Pappa ringde ofta och skrämde henne. Förföljelse och hämnd var centrala teman.
Andrea blev till slut så rädd för honom att hon inte ville gå utanför dörren. Det var då, i maj 1995, som Andrea snabbt kom under psykiatrisk vård.
Tre månader senare omkom min syster i en bilolycka. Hon var sexton år då och jag var tretton.
Trots allt som hade hänt fortsatte den psykiska misshandeln mot oss. Jag vet inte hur många gånger jag skickade brev och dikter till honom, där jag uttryckte min ilska, men även min saknad av vår barndomspappa och oförståelse för hans hat och trakasserier. Vi gav oss på ett försök till polisanmälan en gång, för att söka något slags skydd. Men då psykisk misshandel är svår att bevisa lades ärendet ner.
När Per Gunnar dessutom påstod att mamma skulle ha varit "i maskopi" med föraren som körde bilen när Andrea omkom var jag tvungen att göra som Andrea en gång gjort: bryta kontakten med pappa.
I höstas kom hans Augustpris-nominerade bok "I min ungdom speglade jag mig ofta".
En "självbiografi" som försöker övertyga människor om vilken fantastisk far Per Gunnar Evander är, och hur alla i hans närhet har svikit honom. Det finns väldigt mycket som vi har upplevt olika, för att uttrycka det milt. Han använder sig systematiskt av verkliga miljöer och personer men förvränger berättelsen.
Eftersom det inte är första gången han exploaterar Andrea efter hennes död (se till exempel "Anmärkningar om saknaden" 2002) kan jag inte längre hålla tyst.
Albert Bonniers förlag marknadsför "I min ungdom speglade jag mig ofta" som en "självbiografisk roman med oförtäckt dokumentär prägel. Skildringen som bygger på detaljerade dagböcker utgår från ett antal dramatiska händelser i författarens liv." I diverse artiklar om honom står det också att boken är självbiografisk (till exempel SvD 14/10 -05). Många människor kommer att läsa boken och tro på dess innehåll. Därför förtjänar den ett bemötande från min sida.
I prologen beskrivs hur Per Gunnar på somrarna skulle ha följt Andrea till båten som förde henne till vårt sommarställe på Tärnö. "När farkosten lade ut började hon omgående vinka, intensivt och glatt under tilltagande tårflöde. Hon ville inte sluta, det var som om hon försökte besvärja avskedet dess barbariska vemod."
Något liknande har aldrig ägt rum. Denna absurda situation är ren fiktion där han förvränger sanningen om Andrea och hennes förhållande till sin pappa. Det förleder läsaren till att tolka Per Gunnar som en ansvarsfull och älskad far. Detta är publicerat två gånger eftersom det är hämtat ur hans "Anmärkningar om saknaden".
I fjärde kapitlet i den boken uppger han att Andrea skulle ha sänt honom brev i hemlighet. Jag känner väl till det brev Andrea skickade som ett sista försök för att få hans uppmärksamhet. Den hemliga relationen är hans eget påfund, det fanns ingen kärlek kvar tyvärr.
Författaren framställer sig själv som en sann och trovärdig person, medan andra avvisas som svekfulla lögnare som har övergivit honom. Familj som vänner.
Den andra delen är den allra värsta i den nya boken. Tiden vid Andreas död beskrivs, liksom den efterföljande begravningen. Han insinuerar att vår mamma skulle haft viktigare saker för sig än att närvara i Karlshamns tingsrätt under rättegången mot den mötande bilens förare.
Faktum är att min mamma var så uppriven att hon inte kunde stå upp. Vi kämpade tillsammans för att överleva varenda sekund. Per Gunnar beskriver begravningen som misslyckad och fasaväckande. Till och med påstår han att Andrea skulle ha skändats.
Jag minns att jag aldrig i hela mitt liv hade sett så många blommor på en gång, så många olika människor, så mycket kärlek. Vännerna och den vackra ceremonin stöttade oss i saknaden.
Per Gunnar Evander må skriva vad han vill i sina böcker, men när han använder Andreas riktiga namn och skriver om historien till sin fördel på hennes bekostnad går det för långt. Det är förnedrande och kränkande. Det värsta av allt är att Andrea inte kan försvara sig, jag måste tala för henne nu.
Kanske finns det någonstans ett samvete och en ånger, som driver honom att uppfinna sin falska verklighet för att kunna leva.
Jag tänker inte låta någon vanhedra min älskade syster."