De vanligaste hyllningsporträtten av Jan Hugo Stenbeck har handlat om den geniale imperiebyggaren, monopolbrytaren och nyskapande entreprenören, som först av alla förstod att industrisamhället låg på sitt yttersta. I denna bild saknas dock ett par viktiga inslag.
Många av JHS ivriga beundrare verkar ha förträngt att hans vidlyftiga rörelsefrihet att investera i medier, IT och telekom till stor del skapades av den traditionella basindustrin, skogen närmare bestämt. Det var den gamla ekonomin, i gestalt av Korsnäs, som födde och närde den nya under namn som Comviq, TV3, Tele2 och MTG.
Men än intressantare: samtliga JHS stora affärsprojekt, från TV3 till Metro genomfördes i nära samarbete med offentliga - statliga eller kommunala - kommunikationsföretag. TV3 skulle aldrig ha kunnat nå in i de svenska hemmen via satellit från London om Stenbeck inte hade fått tillgång till televerkets jättelika kabel-TV-nät.
Tele2:s succé byggdes på liknande sätt till mycket stor del på att man kunde utnyttja samma televerks gamla kopparledningar. Gratistidningen Metro började delas ut i, just det, Stockholms tunnelbana och slapp en dyr distributionsapparat.
Mönstret kunde inte gärna bli tydligare: bakom Stenbecks kommersiella framgångar har hela tiden funnits en allomfattande, gemensam infrastruktur. Hans begåvning låg i att hitta nya, pragmatiska kombinationer av medier och tekniska system med staten, eller i alla fall statliga affärsverk, som partner.
En väsentlig lärdom av arvet efter Stenbeck är alltså att det måste finnas en utbyggd samhällelig infrastruktur för att nya branscher och marknader ska kunna utvecklas. Hans död mitt i den svenska valrörelsen borde därför fungera som en nödvändig påminnelse, inte minst för politikerna, om något som vi egentligen redan visste, men under den senaste tiden lyckats glömma bort. Så har det också alltid fungerat: först kommer infrastrukturen, därnäst såväl förväntad som oväntad tillväxt. Så var det med järnvägen och telefonin och hela vägen tillbaka till Göta kanal. Man behöver bara påminna sig några enkla samband, som dem mellan Televerket och LM Ericsson eller Vattenfall (eller SJ) och Asea.
Det var mitt i den förra valkampanjen Carl Bildt som förste politiker formulerade slagordet "Bredband åt alla". Under de fyra åren sedan 1998 - som skulle bli "det första IT-valet" - har hela IT-boomen utspelat sig. Få frågor kunde vara dödare i dag, efter börsras och dotcomdöd, än just "den nya ekonomin". Bredbandsutbyggnaden har tillsammans med tredje generationens mobiltelefoni blivit revolutionen som kom av sig.
Ändå är det förmodligen där, i de för stunden döda och begravda IT-frågorna, som framtiden finns - såväl den demokratiska som den ekonomiska. Åtminstone om man skall tro en uppburen samhällsforskare som Manuel Castells. Han skriver i sin senaste bok "The Internet Galaxy" om den nya ekonomin, ännu ett av dessa nu stendöda begrepp från IT-boomens utopiverkstad.
Castells menar, till skillnad från den mera vindkänsliga expertisen, att förutsättningarna för en ny ekonomi, baserad på nätverkets och Internets principer, visst existerar. Vad som fattades var en stabil struktur att bygga på. Han räknar upp företag som redan anpassat sig till nätverkets och det ultrasnabba informationsflödets form, bland dem Cisco och Nokia. De länder som inte skapar sådana strukturer kommer också att på ganska kort sikt ha gjort sig omöjliga för nästa våg av industrialisering: finns inte infrastrukturen på plats kommer nätverkens "noder", där verklig ekonomisk och politisk makt samlas, att hamna någon annanstans.
Det låter som ett eko från tidigare epokskiften. 1776, det symbolladdade år då de amerikanska kolonierna förklarade sig självständiga, publicerades Adam Smiths berömda bok om hur marknadens osynliga hand ordnar allt till det bästa och skapar välstånd åt nationerna om den bara får verka i fred. Adam Smith hade dock mera att säga om förutsättningarna för ett lyckosamt samhällsbyggande.
Eftersom marknaden strävar efter största möjliga vinst på kortaste möjliga tid insåg han behovet av att skydda den från sin egen kortsiktighet. Det var därför viktigt att bygga institutioner som trots att de är nödvändiga för samhället inte lönar sig för var enskild individ eller varje företag. Smith tänkte på vägar, kanaler och hamnar - alltså det vi i dag kallar för infrastruktur. Det ekonomiska och sociala framåtskridandet behövde understödjas av en synlig hand.
I Sverige, med en liten, glest utspridd befolkning och avlång geografi, blev statens aktiva roll en förutsättning för det stora språnget ur fattigdomen. Under 1900-talet kom samma tankemodell att tillämpas på vägar, elnät, radio och tv, med positiva effekter för såväl näringsliv som demokrati.
Ändå finns här en ideologisk paradox: när svenska politiker intresserar sig för vad som händer utanför vård/skola/ omsorg hänvisar man regelmässigt ansvaret för den digitala infrastrukturen till marknaden själv - något numera även de stora telekomföretagen tycks rätt tveksamma till.
Offentliga infrastruktursatsningar verkar uteslutna på förhand - men bara när det rör sig om fiberoptik och bredband. Det har satsats runt sju skattemiljarder på ett rudimentärt stamnät som, påstås det, ska nå ut till landets alla kommuner. Det är dock långt ifrån de 60-70 miljarder som en fullskalig nationell IT-infrastruktur med uppkoppling för alla medborgare skulle kosta. Jämför också med de dryga 360 miljarder som nu investeras i järnvägar och motorvägar. Samma politiker som för fyra år sedan fick något stjärnögt i blicken när man talade bredband har i stället drabbats av en nygammal kärlek till asfalt.
Mitt i sommaren överlämnade så den statliga utredaren Robert Nordh ett förslag till ny lag om elektronisk kommunikation. Kungstanken i förslaget är att det ska vara den osynliga handen som löser behovet av digitala kommunikationer. Politikens uppgift reduceras till att främja en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.
Utredaren Nordh ropar förvånande envist på ännu mera konkurrens, och tycks ha missat att stiltjen kring bredband och 3G inte kommer sig av någon brist på konkurrens, utan snarare beror på att det saknas förutsättningar för konkurrens. Den synliga handen har dragits tillbaka, med följd att inga digitala hamnar eller kanaler blir byggda. Mer konkurrens? Goddag, yxskaft.
Felet med stora delar av den i dag utslagna dotcomvärlden var nämligen att man låtsades som om vi redan hade den bredbandsstruktur som behövdes - eller att den skulle uppstå av sig själv.
Det läge vi har i dag är en närmast exakt upprepning av låsningar som teknikhistorikern Arne Kaijser beskrivit som "ömsesidig osäkerhet". Vem bygger till exempel gasspisar innan någon anlagt en fabrik för gasledningar?
Under förra mandatperioden inföll ett ögonblick då Sverige faktiskt var bäst i världen på IT-satsningar. Där fanns också en så kallad historisk möjlighet - nämligen när en bredbandsproposition lades fram 2001. I sina första versioner innehöll den diverse utkast till stödformer för vanligt folk som ville koppla upp sig mot de redan dragna, fiberoptiska stamlinjerna. Men regeringen ville, eller orkade, inte fullfölja tankegången. Samtliga stödidéer ströks innan propositionen lades fram.
Den skuld marknaden har är att den påstod sig kunna klara hela matchen på egen hand. Den skuld staten har är att man så lättvindigt glömde sin historiska roll. Ingen av parterna kunde sin Adam Smith. I dag har Sverige redan passerats i antal bredbanduppkopplingar per capita av mera progressiva länder som Sydkorea, som på bara några tiotal år gått från ett fattigt jordbruksland till en av världens ledande ekonomier.
Vad ser man då när man blickar ut över dagens vallandskap? En ganska ensam Maud Olofsson som talar bredband. Vad övrigt är: cement och nostalgi. Den digitala framtiden börjar alltmer likna en parentes mellan Öresundsbron och Norra länken.