Jag sitter på Universitetsbiblioteket i Lund och läser en död kvinnas dagböcker. Jag sitter på en hård stol med papper och penna i händerna. Det är ju ingen kärlek mellan mig och denna kvinna. Det är ord. Det är ett sekel. Hon talar till mig från 1880-talets Sverige.
Det blommar utanför fönstren, tulpanerna färgar parken. Jag sitter på en hård stol och tar emot den sorg som stiger fram ur dessa sidor. Den här kvinna var så ensam, och längtade så efter gemenskap. Hon hette Victoria Benedictsson. Hon var författare, bland annat till romanerna "Pengar" och "Fru Marianne". Död för egen hand, på ett hotellrum i Köpenhamn sommaren 1888 efter en olycklig kärlekshistoria med den danske kritikern Georg Brandes.
Hon skriver: "Jag är ensam. Ensam som på en stor ödslig hed, omsluten av mörkret. Om jag ropade skulle ropet dö bort utan att ha nått en mensklig varelse, ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, det tysta ogenomträngliga mörkret. Gudarne ha dömt mig - gudarne ha dömt mig att aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig."
Mitt syfte med dessa dagböcker är strikt vetenskapligt. Jag ska försöka klura ur hur Victoria Benedictsson som individ försökte undkomma ett strukturellt könsförtryck. Men det blir ju mer, mitt arbete, det blir ju någonting annat också. Det blir: "Victoria! Kom och sitt här med mig. Kom och låt mig hålla dina kalla händer i mina varma. Kom låt mig berätta att jag har sett dig."
Det där är inte min uppgift. Men det blommar så, i maj månad. Det doftar. Och jag lever ju. Jag är en kvinna här i Sverige, dryga hundra år efter att hon var det. Jag läser. Jag kommer inte på någonting om individuella strategier för att förhindra strukturella förtryck. Jag packar ihop och cyklar hem. "Hur gick det i dag?" Det gick dåligt. Eller det gick bra. Jag satt och läste en död kvinnas ord. Jag gjorde i alla fall det.
Runt omkring mig sitter andra humanistiska forskare och läser andra texter. Döda människors ord fyller hela rummet. Det är alldeles tyst. Vad ska vi göra med alla dessa människor som har tänkt och känt och levt och drömt?
Victoria Benedictsson skriver om sin stora önskan om att en gång få måla livet såsom hon verkligen har känt och sett det. Hon förtvivlar vid tanken på misslyckandet. "Det är just det som gör det så bittert, tanken på att man icke kan ställa det fram så kraftigt och lifsvarmt som man känt det, att det liksom glider undan - spårlöst, så att allt varit förgäves - det att man lidit och njutit, att det endast var för stunden, endast för ens eget jag."
Humaniora. En av förklaringarna till ordet som ges i Nationalencyklopedin är "de studier som gör människan mer mänsklig". Alltså gick det bra i dag. Jag försökte göra någonting med någon som har dött. Kanske bara så.
Humaniora drabbas av ett vikande studentunderlag. Minskade resurser följer. Överallt kris för humanistiska fakulteter. Det är ju inte så nyttigt med det gamla studiet av människan, inte så lönsamt. Man blir inte så anställningsbar av det.
Jag vet inte. Men ibland när jag sitter där i forskarsalarna, i tystnaden, och ser människor som vägrar glömma, vägrar gå vidare, som bara stannar upp och doppar sig själva i gamla sekel och öden blir jag romantisk, eller patetisk eller klarsynt. Det är så vackert! Det är kärlek. Och då vill jag genast kräva mer pengar åt oss. Pengar som gör oss mer mänskliga.
Men det är ju så utslitna ord, att humaniora behövs. De kan inte heller vara sanna om vi inte vet vad det är vi behöver. Och behöver vi, egentligen, människan i dessa tider när "allting fungerar, blott icke människan" som Hugo Ball skrev en gång?
Jag vet inte. Men jag sitter i alla fall där och läser Benedictsson. Jag försöker i alla fall ta henne över hennes ensamma hed. Och alla Sveriges skattebetalare hjälper mig och henne i ett olönsamt försök att trösta den tid som flytt.
Övriga veckor: Leif Zern, Camilla Lundberg och Majgull Axelsson.