Kultur & Nöje

”Vad vi nu bevittnar är en nationell katastrof”

Sara, Miranda och Adriano. Tre barnansikten på bild i tidningen. Tre små syskon som sitter runt sin mamma, Sandra Håkansson, i familjens hem i södra Stockholm. Syskonen finns med i Skånepolisens register över romer. Mer än tusen barn. Sammanlagt 4.029 personer. Men ännu är syskonen för små för att veta att de kommer att gå till historieböckerna.
De är också för små för att veta att de inte är de första att upptas i myndigheternas register, enbart på grund av sin romska identitet. 

För exakt 70 år sedan genomförde svenska myndigheter något som kallas Zigenarinventeringen. Den 31 maj 1943 gick poliser in i romska läger över hela landet för att kartlägga Sveriges romska befolkning. Ett barn som upptogs i registreringen hette Katarina Taikon. Hon var tio år, skulle fylla elva den sommaren och kallades av omgivningen för Katitzi.

Året innan, i september 1942, gav regeringen i uppdrag åt Socialstyrelsen att räkna antalet romer i landet, eller zigenare, som man sa då. I anvisningarna till polisen, som var den myndighet som praktiskt sett skulle samla in informationen, skriver Socialstyrelsen att registreringen enbart är till för statistiska syften, ungefär som de allmänna mantalsskrivningarna.

Socialstyrelsen vill, som de betonar, få kunskap om romernas allmänna levnadsförhållanden. För att inte orsaka oro hos de som ska registreras får polisen rådet att informera romerna om att inventeringen "icke igångsatts för vidtagande av några speciella tvångsåtgärder mot zigenarbefolkningen".

Ett enkelt formulär på en sida. Det tog förmodligen inte mer än tio minuter att fylla i. Först namn, kön och födelseuppgifter. Civilstånd och antal barn. Sedan "släkt eller grupp", föräldrars namn och födelseår samt frågorna "äro båda föräldrarna zigenare?" och är föräldrarna släkt med varandra, i så fall hur? Där personer tagit svenska namn, som exempelvis Johansson, bör polisen ta reda på det ursprungliga romska namnet, instruerar Socialstyrelsen.

Därefter vill myndigheten veta var personen i fråga uppehöll sig våren 1943, det vill säga i nuläget, likaså vintern 1942/43, hösten 1942 samt sommaren 1942. Det är viktigt att "få en bild av zigenarnas vandringsvägar".

I den nedre delen av formuläret ställs frågor kring skriv- och läskunnighet, religion och ifall vederbörande har gift sig i kyrkan (ange vilken) eller döpt sitt barn där. Det är även viktigt att ta reda på "olika slag av färdigheter, till exempel inom musik, vissa yrkesfack (förtenning, kopparslageri o. s. v.) bilkörning m. m." Det gäller även inkomstkällor och innehav av egendom.

Allra längst ner finns en rad för övriga upplysningar. Där kan man uppge om man till exempel varit intagen på anstalt. Under mitt arbete med boken om författaren Katarina Taikon fick jag anledning att titta närmare på den så kallade Zigenarinventeringen.
Mina ögon följde tabeller och staplar, pedagogiskt redovisade län för län, kvinnor, män och barn under 15 år angivna var för sig. Vilka var de 453 personerna som blev uppsökta av polisen en majdag på fyrtiotalet? De var romer som till stor del hade kommit till Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Till dem hörde Katarina Taikons släkt, som hade bott i Ryssland under många år och invandrat strax innan Sverige 1914 stängde sina gränser för migranter av romsk härkomst - den enda etniska grupp som uttryckligen förbjöds att komma innanför Sveriges gränser.
1914 års invandringslag var delvis ett resultat av de starka rasistiska och antisemitiska strömningar som rådde i Sverige vid förra sekelskiftet. Lagen innebar inte bara ett förbud för romer att komma hit, utan även att de romer som bodde i Sverige i praktiken blev instängda här ända till 1954, då lagen upphävdes.

Invandringsförbudet är ett exempel på statens historia av repression mot romer under 1900-talet. I statliga utredningar, i dåtidens institutionaliserade rasläror, i polisens inställning mot romer och i kommunernas dagliga behandling av romer har det ända in i modern tid funnits en socialt och politiskt accepterad rasism och diskriminering mot romer.

Men det som gör registreringen i maj 1943 speciell är kriget. Att regeringen redan hösten 1942 gav Socialstyrelsen i uppdrag att samla information om landets alla romer är hårresande. Det betyder att samtidigt som tusentals och åter tusentals romer registrerades, samlades upp och deporterades till nazisternas koncentrationsläger runtom i Europa kom den svenska regeringen plötsligt på att man behövde "klarlägga de förhållanden, varunder zigenarna leva".

I de anonyma tabellerna över romerna den där majdagen under brinnande andra världskrig tror jag mig se Katarina Taikon och hennes familj, hennes syskon och föräldrar. De bor i Södertäljetrakten och ska snart komma att bosätta sig i Stockholm för gott. Och Katitzi, otåliga, äventyrliga Katitzi, ska nästa år äntligen få börja i skolan.

Vid läsningen av Niklas Orrenius avslöjande slår det mig att Katarina Taikon faktiskt kan finnas med i Skånepolisens register. De äldsta personerna i registret är födda i slutet av 1800-talet. De heter bland annat Josef och Olga och Georg. Polisens intresse sträcker sig alltså tillbaka i flera släktled. Kulturpersonligheter och aktivister ska också finnas med i registret.

Det betyder att det är fullt möjligt att Katarina Taikons syster, silversmeden Rosa Taikon, finns med, likaså namnkunniga personer som Hans Caldaras, Soraya Post och Fred Taikon.
Jag skriver dessa rader och fylls av bestörtning. Nyheten som briserade under måndagen är svår att ta in vidden av.

Under lång tid har romska aktivister talat om behovet av en process där svenska staten på allvar gör upp med vårt förflutna. Kunskapen om romers historia och villkor i Sverige är generellt låg. Få vet till exempel att romer ända in på 1960-talet inte hade tillgång till bostäder och skolgång som alla andra svenskar.

Romers misstro mot myndigheter har förklarats just mot bakgrund av de historiska övergreppen. Man kallar det en förtroendeklyfta. När Maria Leissner 2006 fick regeringens uppdrag att leda Delegationen för romska frågor, som skulle driva på och säkerställa romers inkludering och rättigheter i samhället, togs ett viktigt steg i riktning mot erkännande och uppgörelse.

Delegationen tryckte också på för en vitbok där myndigheternas ansvar skulle undersökas och redovisas. Vitboken är under arbete och presenteras sannolikt inom det närmaste halvåret. I sammanhanget har röster höjts för en offentlig ursäkt från officiellt håll till Sveriges romer. Den ursäkten skulle idag, hur nödvändig den än är, klinga plågsamt falskt.
Det finns en politisk vilja att öppna upp detta kapitel i svensk historia. Framför allt inom folkpartiet, som tidigt stödde den antirasistiska kampen som Katarina och Rosa Taikon under tidigt 1960-tal inledde och stod i förgrunden för. Stödet fanns brett inom partiet, från  Ola Ullsten och Per Ahlmark till Thomas Hammarberg och Olle Wästberg.

På den tiden var det liberaler och kommunister som såg och drev på för romernas medborgerliga rättigheter. Socialdemokratin blundade och teg, i bästa fall.

Idag intar ledande liberaler relativt olika ståndpunkter. Erik Ullenhag, som är ansvarig minister för vitboken, och EU-minister Birgitta Ohlsson talar kraftfullt för romers mänskliga rättigheter i och utanför Sverige, medan en mer ovillig falang inom partiet tonar ner och förminskar rasismens verkningar i dagens samhälle.

Dessa två förhållningssätt, och övriga regeringspartiers inställning till frågan, kan ha betydelse för vilken roll och tyngd vitboken får. Frågan är om det finns vilja och mod att se myndigheternas övergrepp mot Sveriges romska befolkning i vitögat.

Det senaste året har jag rest över hela Sverige och talat om boken om Katarina Taikon. Intresset för hennes gärning är oväntat stort. Många av åhörarna vill prata om barndomens historier om romer som tillfälligt bodde i bygden. Om föräldrar som varnade barnen för att springa ner till zigenarlägret. Vad romerna kunde göra mot dessa barn är ganska sällan uttalat.

Istället handlade det om ett hot upplöst i konturerna och var därmed ännu läskigare. En gång när jag föreläste i Göteborg föll min blick hela tiden på en medelålders kvinna som hade ett vänligt, lugnt ansikte. Efteråt kom hon fram till mig. Hon presenterade sig och sa: "Jag kommer från Irak. Jag känner det som att du pratar om mig när du berättar om Katarina Taikon."

Detta är också demokratin; att se sig själv i andra och att se andra i sig själv.Vad vi nu bevittnar är en nationell katastrof.