Borgerligheten har makt över opinionen.
Nu är det dags. Äntligen kan debattspöken som "vänstereliten", "kulturvänstern" och "kultureliten" förpassas till andevärlden.
I höstas gjorde tidningen Fokus (30/11 -07) ett stort reportage om tankesmedjorna i Sverige. Bland de partipolitiskt obundna tankesmedjorna konstaterade man en entydig borgerlig övervikt. Och i nyhetsbrevet Dagens Arena (12/3) anger Håkan A Bengtsson siffror (framtagna av Arenagruppen, varför man får ta dem med en nypa salt) som tyder på samma sak. De är intressanta. I termer av tillgångar har högern 325 miljoner mot vänsterns 1. I termer av omsättning 70 miljoner mot vänsterns 5. I termer av antalet anställda 50 personer mot vänsterns 1.
Det övertygar emellertid inte Expressens Isobel Hadley-Kamptz som skriver: "Själv kan jag knappt komma på en enda intressant idé som skapats på Timbro under senare år. Och om någon dröm präglar organisationen är det den dröm om försörjning som tankesmedjans stålar väcker för nyliberala 20-åringar"(14/3).
Desto värre för Timbro, skulle jag säga. Men det ändrar inte det faktum att maktförhållandena ser väldigt annorlunda ut än debatten ger sken av. Varför är det så? Finns det några som tjänar på att utmåla Sverige som en sorts socialistisk utpost där idédebatten kontrolleras av höga funktionärer i ett osynligt parti?
Sanningen är att borgerligheten i det här landet sitter inte bara på den ekonomiska och politiska, utan sedan en tid tillbaka också på den opinionsbildande makten. Det finns inga galna vänsteraktivister på de stora drakarnas
redaktioner, vad högern än påstår.
Demonstrationståget som sägs ha tågat in på Sveriges television 1968 och sedan blivit kvar har definitivt gått i pension. Arbetarrörelsen äger knappt längre några tidningar, och satsar lite pengar på opinionsbildning.
Sverige är ett litet land, oftast finns det bara rum för en tanke åt gången, så egentligen borde vi tala om en nyliberal revolution. Och vi borde kanske fråga oss vad det är med den revolutionen som gör medierna så provinsiella och likriktade, den politiska diskussionen så ensidig och det kulturella utbudet så magert.
För visst kan man ibland önska att det fanns sådana saker som en svensk vänsterelit, eller en mäktig, svensk kulturvänster. Men det gör det alltså inte.