Sömnlöshet är inte alltid fel..
Varför sover vi? Forskningen svarar att man inte riktigt vet (GP 25/10). Evolutionärt sett är ju sömn ett högst opraktiskt tillstånd. Försvarslösa ligger vi nedsänkta i dvala omedvetna om vilka hot som kan närma sig.
Sent i oktober, strax före vintertid, dyker de bekymrade sömnartiklarna upp lite varstans. Vi sover för lite. En och en halv miljon svenskar beräknas vara trötta på jobben och i klassrummen varje dag och prestera sämre än de borde. Har man inte lagt sig för sent har man legat vaken och försökt sova. Få tillstånd är så inlevelsefullt beskrivna som sömnlöshet, nätter då hjärnan brinner och kroppen rör sig oroligt mellan svettskrynkliga lakan, ögonen är vidöppna eller seende slutna och ångest drar längs ryggen. Sömnlöshet framstår som de bortträngda spänningarnas rum, men inte som drömmandets bearbetning utan som en malande plåga tömd på allt.
Frågan är om själva föreställningen om en hel natts obruten sömn är kulturellt skapad. I "At Day's Close. Night in Times Past" (2005) beskriver Roger Ekirch sömnmönstret i det förindustriella samhället. Det handlade om uppdelad sömn: ett första längre sömnpass, därefter vaka, så sömn igen. Det första passet kallades första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens bokstavliga uttröttning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, betrakta natten. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad, språkade med sänggrannen, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som religionen satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila.
Tanken är intressant att det är moderniteten som påtvingat sig själv ett sömnmönster som definierar varje vakenperiod som onaturlig (om jag inte sover nu kan jag inte prestera i morgon). Experiment lär visa att försökspersoner utan tillgång till konstgjord belysning, och som låter mörkrets inbrott bestämma dygnsrytmen, efter en tid går över just till tvåperiodssömn. Vakenheten däremellan förknippas inte med ångest utan med vila och reflektion, ett meditativt tillstånd.
Sömnlöshet som ett onyttigt tomrum, ett av den moderna människans mest ångestskapande tillstånd. Att hävda något annat vore förmodligen just omodernt.