Kultur & Nöje

Välkomna till framtiden, Latin Kings

I maj är det 20 år sedan Latin Kings debut ”Välkommen till förorten” ­släpptes. Den gav en röst åt ungdomar som tidigare varit marginaliserade, och riktade en medial strålkastare mot en verklighet som var okänd för de flesta svenskar. Fredrik Strage har träffat Dogge, Chepe och Salla för att prata om musiken, politiken och vänskapen som gick sönder.

Längst in i Redlinestudion, bakom gitarrer, förstärkare och hyllor med tusentals vinylskivor, sitter Salla och Chepe Salazar, två bastanta män med snaggat hår och grånande skäggstubb. Ett dovt dunk hörs från rummet intill där Linda Pira och Stor, två av svensk hiphops klarast lysande stjärnor, jobbar på en remix tillsammans med producenten Masse Salazar. Han är lillebror till Salla och Chepe som byggde studion i Norsborg på nittiotalet, när de utgjorde två tredjedelar av gruppen Latin Kings.

Samlingen ”Life on the line”, en av de första skivor bröderna gav ut på sin egen etikett Redline Records, inleds med en replik ur filmen ”Scarface”: ”The guys who last in this business are the guys who fly straight, low key, quiet.” Bröderna Salazar har klarat sig länge i branschen genom att vara just lågmälda. De har sällan slagit sig för bröstet utan bara jobbat på, även när det gått trögt, och sakta förvandlat Redlinestudion till den svenska hiphoppens hjärta.

Karriären tog sin början med cd:n som Salla och Chepe granskar med den milt generade min folk brukar ha när de bläddrar i gamla skolkataloger. De var tonåringar när de spelade in Latin Kings ­debut ”Välkommen till förorten”. I maj har det gått 20 år sedan den släpptes.

– De spelar ”Snubben” på mitt jobb ibland, säger Chepe. Då skäms jag och ber dem stänga av.

– Det är ett mirakel att vi gjorde den skivan, säger Salla. För vi kunde verkligen ingenting om musik.

Salla och Chepe, eller Hugo och Christian som de egentligen heter, kom till Sverige från Chile med systern Rosi och sina föräldrar 1978. Ett år senare föddes Masse. Familjen Salazar planerade att återvända till sitt hemland och ville inte att barnen skulle glömma bort den chilenska kulturen. Syskonen fick hemspråksundervisning och tillverkade indianflöjter i slöjden. När det var sång- och danskväll på lågstadiet ville föräldrarna att Salla skulle dansa candombe, en syd­amerikansk folkdans. De mutade honom med en BMX-cykel men han orkade inte öva. Framträdandet blev så dåligt att hans mor brast ut i gråt.

– Jag bara stod där, inför hela skolan och alla föräldrarna, och försökte tänka på min BMX. Det var hemskt. Sedan dess dansar jag aldrig. Aldrig någonsin. Det är därför jag blev dj.

I sjuan fick Salla en ny klasskompis på Albyskolan: Douglas Léon. Till skillnad från de tystlåtna bröderna Salazar var han en spelevink som syntes och hördes överallt. Han hade en far från Venezuela och en bakgrund som breakdansare. Dogge, som han kallades, gick ofta hem till familjen Salazar för att spela av hiphopskivorna som Salla och Chepe köpt inne i stan. Efter att Dogge visat att han kunde rappa började trion skriva låtar tillsammans. På Albyskolans luciagala 1989 gjorde de sin första spelning som Latin Kings – en pseudonym som bröderna tidigare använt när de målat graffiti (namnet var hämtat från ett puertoricanskt gatugäng i Chicago).

– Först hade vi bara låtar på spanska och engels­ka, minns Salla. De var jävligt dåliga. Sedan gjorde vi ett par på svenska, bland annat ”Snubben”, och märkte att publiken gillade dem.

Dogge och Chepe turades om vid micken. Efter att ha fått ytterligare en medlem, Rodrigo ”Rodde” Pencheff, ställde bandet upp i rap-SM 1992. Artist­erna fick bara framföra en låt. Latin Kings valde ”Snubben”. De kom trea och inledde ett sam­arbete med producenten Gordon Cyrus som suttit i juryn.

– Vi åkte till hans studio i Solna, berättar Salla. Jag tog med mig en Icakasse med skivor som vi ville sampla. I USA samplade många artister Malcolm X och James Brown. Vi ville få det att låta svenskt. Så vi lyssnade mycket på barnskivor.

Genom att på sin första singel ”Snubben” sampla raden ”hör nu på go’ vänner så ska jag för er berätta”, ur ”Emil i Lönneberga”-signaturen, slog Latin Kings ihop det svenskaste som fanns med ett nytt Sverige som knappt någon skildrat förut. ”Välkommen till förorten” blev ett ursinnigt collage av gangsterrap, kärleksballader, socialrealism, salsarytmer, heavy metal, sexfantasier, politiska slagord och pubertalt trams. De klippte in nazister som väsnades under Karl XII-demonstrationerna i Kungsträdgården, en tjej som gjorde slut med Dogge på hans telefonsvarare och polaren Dj Tony som var fenomenal på att scratcha skivor och dessutom rapade högst i norra Botkyrka (i det utomordentligt äckliga spåret ”Grisen” kombinerar han sina talanger genom att köra brölet från magsäcken genom dj-mixern).

Bandet hade ett socialt patos men det var deras skruvade idéer och tonåriga bångstyrighet som gav skivan dess charm. Exempelvis framstår ”Snubben” till en början som en rättrådig antivåldslåt, om en snubbe som ”trodde han var cool för han hade en pistol”, men i andra versen rappar Dogge plötsligt att det bara var en pluggad kopia, ”när jag tog upp min Uzi utbrast han mama mia”. I tredje versen byter låten skepnad igen och blir en kampsång mot rasism.

– På den tiden fattade vi inte hur man skrev en text, säger Salla. Kärlekslåtar kunde plötsligt bli antirasistlåtar och sedan flumlåtar. ”Man pallar ändå inte att lyssna på en hel låt om samma jävla tema”, sa vi. Låtarna skulle vara mer som tankarna i ens huvud. Vi ville göra svensk hiphop. Vi ville filtrera bort all skit som hade med USA att göra. Inte rappa om crack och sånt. Vi ville göra något annorlunda. Sedan fick musiken ändå etiketten ”förortsrap”.

Det är väl inte så konstigt med tanke på att skivan hette ”Välkommen till förorten”?

– Men Magnus Uggla gjorde albumet ”Välkommen till folkhemmet” och hans musik kallas väl inte folkhemsrock bara för det?

Nej, men han beskrivs nästan alltid som folklig.

– Vi menar bara att folk placerade oss i ett fack, säger Chepe. Och sedan placerade de sina åsikter i våra munnar.

– Våra intervjuer handlade bara om politik, fortsätter Salla. Vi ville snacka om musik och om våra liv, om det som skivan handlade om. Vi hade ingen koll på opinionsmätningar och sånt.

Vem var egentligen er polare Christian som ni tokdissar i ”Salsakungen”? ”Fast du åker slalom är du ändå blatte. Du är snobb, du har page, men kommer ändå inte in på Collage.”

– Han är elektriker nu, svarar Salla. Då tyckte vi att han var stöddig. Först brydde han sig inte men när skivan kom ut ringde han och skulle stämma oss. ”Du kan stämma oss hur mycket du vill, du kommer att få noll kronor”, sa vi. Den ­låten var bara en barnslig grej. När vi gjorde skivan tänkte vi att det kanske skulle bli en kassett som vi kunde spela upp för våra kompisar. Vi trodde inte att någon annan skulle höra den.

Chepe studerar baksidan av ”Välkommen till förorten”-omslaget där Norsborg, Hallunda, Fittja och Alby är markerade på en karta över Botkyrka – men också Tensta, Rinkeby och Rosen­gård som ligger helt fel.

– Det där var Dogges idé, säger Salla. Vi hade vänner i alla de förorterna. Vi ville visa vår gemenskap. Så vi gjorde en fejkkarta.

Som fuckade upp min förortsgeografi.

– Haha, det är ändå så folk ser det. Allt är samma skit.

När ”Välkommen till förorten” fyllde tio år gavs Latin Kings samlade texter ut som bok. I förordet skriver poeten Johannes Anyuru att bandet ”förändrat Sveriges bild av sig självt på ett sätt som är svårt att definiera, för den stora förändringen har i mina ögon skett på ett plan som ingen av oss är omedelbart medveten om: det kollektiva vatten som rinner djupt under varje samhälle har klarnat en aning, så att det stiger upp som en känsla av att ha rätt inuti den som utsätts för rasism och orättvisor snarare än i rasisten, förtryckaren”.

”Välkommen till förorten” gav en röst och ett självförtroende åt ungdomar som tidigare varit marginaliserade. Skivan riktade en medial strålkastare mot en verklighet som var okänd för de flesta svenskar.

– För första gången blev folk stolta över att komma härifrån, minns Salla. Innan den här skivan kom ut åkte de sällan in till stan eftersom de inte kände sig välkomna.

– Folk vallfärdade hit för att ta bilder av tunnelbanan och Albyskylten, säger Chepe. Det var helt sjukt. Och när vi åkte till Luleå träffade vi folk som härmade förortsslang och använde ord som ”guzz” och ”ainaziz”.

En armé av kulturjournalister och socialantropologer blev också inspirerade och gav sig ut i betongen för att undersöka den nya verklig­heten (och få sig en exotisk kick). Bröderna Salazar minns dock att många ”rockjournalister som var inne på Bruce Springsteen” tyckte illa om albumet. När tidningen Sonic nyligen ordnade en paneldiskussion om ”Välkommen till förorten” (i samma nummer som den röstats fram till den sjätte bästa svenska skivan någonsin) sa flera av deltagarna samma sak. ”Pionjärer inom varje genre stöter på oförstånd och motstånd från etablissemanget”, menade rapparen Adam Tensta. Men den som går igenom recensionerna märker att ”Välkommen till förorten” knappt stötte på något motstånd alls – förutom i vissa lokal­tidningar. All rikstäckande dagspress hyllade albumet och en av de mest entusiastiska rösterna tillhörde Per Bjurman, Aftonbladets Springsteen­evangelist, vars beskrivning av Latin Kings som ”ett modernt, mörkhyat Ebba Grön” anammades av massor av andra journalister (trots att bandet aldrig hade lyssnat på punk).

Etablissemanget älskade ”Välkommen till förorten”. Publiken också. Den klättrade till plats nio på topplistan. Bland hiphoppare var intresset svalare. 1994 rappade de mest respekterade artisterna på engelska. Dogges oborstade nödrim gick hem lika lite där som Ebba Gröns slarviga riff hade gått hem hos vänner av komplicerad symfonirock.

– Många som höll på med hiphop på den tiden tyckte att vi var skit, säger Salla. Många andra artister också. Lili & Susie sågade vår video i ”Tryck till” på ZTV.

– De sa att det var ”kliché på kliché på kliché”, fortsätter Chepe. Och de gillade inte att videon var suddig. ”Skärpan är i Nacka”, sa de.

Det är fascinerande att ni inte minns ett ord av hyllningarna men kommer ihåg exakt vad Lili & Susie sa om er i ”Tryck till”.

– Ja, men vi tyckte ju att Lili & Susie var snygga och så kom de och dissade vår musik! ”Fan vad kefft, tjejer”, tänkte vi. ”Nu kan ni glömma att ni får jobba med oss.”

Latin Kings andra fullängdare ”I skuggan av betongen” släpptes 1997. Den sålde sämre än debuten, och fick medelmåttiga recensioner, men blev med sitt mörkare och hårdare sound betydligt mer populär bland hiphoppare. Efter några år började även kritikerna att föredra ”I skuggan av betongen”. När Nöjesguiden (som gett debuten högsta betyg) intervjuade Latin Kings inför deras tredje album hösten 2000 nämndes knappt ”Välkommen till förorten”. ”I dag betraktas ’I skuggan av betongen’ enhälligt som det stora svenska rapmästerverket”, slog skribenten Stefan Kragh fast.

På senare år verkar pendeln ha svängt igen. Sonic utser ”Välkommen till förorten” till skivan ”som starkast influerat modern hiphop på svenska” – trots att inga svenska hiphopartister blandar stilar lika obekymrat, eller härmar Dogges naivistiska rapstil. Men dess inflytande kanske var socialt snarare musikaliskt. En hel generation betongbarn såg att vägen till stjärnorna låg öppen.

Presskonferens på nyöppnade Swedish Music Hall of Fame i Abbamuseets lokaler på Djurgården. Ett femtiotal journalister väntar på att en jury ska avslöja vilka som blir de första tolv namnen att få en hedersplats i den permanenta utställningen. Ute i korridoren väntar några av artisterna på att gemensamt kliva in och bli fotograferade: Eva Dahlgren, Nationalteatern, Benny Andersson från Abba, Alex Hellid och LG Petrov från Entombed, Fjodor från Ebba Grön och Dogge Doggelito från Latin Kings.

I mintgrön skjorta, grå kavaj och med en guldtand glittrande i underkäken ser Dogge somrigt fräsch ut. Han lägger en arm runt Benny Andersson efter att ha bett mig fota dem tillsammans. ”Vi borde verkligen göra nåt tillsammans”, säger Dogge till Benny och ser till att få hans nummer. Sedan diskuterar han AIK:s senaste matcher med Fjodor och en gammal spelning på Vattenfestivalen med Ulf Dageby från Nationalteatern.

– De bjöd in Latin Kings till sitt gig, berättar Dogge. De bad oss välja någon av Nationalteaterns låtar och vi tyckte att ”Speedy Gonzales” var fet eftersom de sjöng ”du tänder väl på” och ”ta dej en braja”. Vi mixade ihop den med vår låt ”Mecka”. Sen efteråt skulle vi tända en fet joint och de bara: ”Oj, vi har aldrig rökt på.” Haha! Vi trodde att de var värsta flummarna.

Bröderna Salazar är inte på plats, trots att de några dagar tidigare sagt till mig att de ska komma och, som Chepe uttryckte det, ”minnas alla bra grejer i stället för att haka upp sig på det negativa”. Relationen mellan de gamla Latin Kings-medlemmarna är infekterad. De har inte haft någon kontakt sedan hösten 2004 när Dogge skickade ett sms till Salla och Chepe: ”Vi kommer aldrig mer att jobba. Ring aldrig mer.”

Kontrasten mellan den impulsiva Dogge och de eftertänksamma bröderna Salazar – personkemin som till en början drev Latin Kings framåt – gav efter några år upphov till allt fler konflikter. Redan när Rodrigo ”Rodde” Pencheff hoppade av efter första skivan vantrivdes Dogge eftersom han i alla diskussioner stod ensam mot de två andra. I Maud Nycanders dokumentär ”The Latin Kings” från 2004 finns en scen där Dogge kommer till Redlinestudion med blanketter från Patent- och registreringsverket som han vill att de andra ska underteckna. Bröderna säger att de inte hinner läsa igenom allt nu eftersom de ska repa. Dogge känner sig nonchalerad. De börjar bråka och han stormar ut ur studion. Salla ringer upp Dogge och säger: ”Jag är inte ditt barn. Du ska inte komma och skälla ut mig. Visa lite respekt också.” Han lyckas få sin bandkamrat att återvända. De kramas och Dogge säger: ”Jag är sliten. Jag är trött.” ”Alla är trötta”, säger Salla. ”Jag sover inte heller på natten. Jag har också barn.”

Det var inte bara bråken i bandet, pressen att leverera under sommarturnén som förband till Gyllene Tider och den nya tillvaron som småbarnsförälder som gjorde Dogge trött 2004. Hans fru Leonida var döende i cancer. ”Fortsätt jobba. Gör din grej”, var bland det sista hon sa till Dogge innan hon somnade in den 1 augusti. Och han fortsatte jobba – trots att det gjorde ont. Tre dagar senare värmde Latin Kings upp publiken för Gyllene Tider i Örebro. De gjorde ytterligare sju spelningar (bland annat ett gig på Ullevi inför 59 000 personer) innan turnén avslutades i Halmstad den 18 augusti. Det blev Latin Kings sista konsert.

När Dogge kom hem till radhuset i Alby bröt han ihop helt. Hans svärmor fick ta hand om dottern medan han själv isolerade sig. Han sa inte bara upp bekantskapen med Chepe och Salla utan även med sina föräldrar och syskon.

– Jag var så trött på människor, minns Dogge. Så trött på nära och kära. Min mamma sa nåt om att det var bra att Leonida dog fort och slapp lida. Hon menade inget illa men det fick mig att bryta kontakten med henne. Vi pratade inte på nio år.

Under andra hälften av nollnolltalet gjorde Dogge solokarriär. Tvärtemot Salazarbrödernas ”low key”-filosofi ställde han upp på nästan allt: Melodifestivalen, ”Körslaget”, ”Lotta på Liseberg”, ”Fångarna på fortet”, matprogram, konferencierjobb, uppdrag som varuhustomte, tv-reklam. Hans kampanj för Elgiganten, där han lovade kunderna ”cykel på köpet”, blev omåttligt populär – men för många gamla Latin Kings-fans ett bevis på att han reducerats till en clown. Dogge bryr sig inte längre om vad hiphoppare eller kritiker tycker. Hans mål är att tjäna pengar och göra folk glada. ”Kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor”, som han rappade på Latin Kings sista skiva.

– Michael Jackson var min idol när jag var liten. Han gjorde reklam för Pepsi. Varför skulle inte jag kunna göra det? Mina reklamjobb har gjort att jag överlevt.

Efter presskonferensen i Swedish Music Hall of Fame går vi en sväng på Abbamuseet. Dogge säger att det är bäst att passa på när det är gratis.

– Hej, vill du gå upp på scen och sjunga med Abba? frågar en museivärd.

– Okej, säger Dogge och tjugo sekunder senare dansar han med fyra hologram och ylar sig igenom ”Mama mia”.

Jag vänder mig om för att se om det är någon annan i lokalen, kanske en skolklass som Dogge vill underhålla, men det är bara vi två och museivärden. Dogge ser själaglad ut mellan Abborna.

– Det var fett kul. Tack! säger han efteråt.

Vi rullar från Djurgården mot city i Dogges silverfärgade BMW. Han spelar några låtar från sin tredje och senaste soloskiva ”Första blatten på månen”, släppt 2012 på hans egen etikett Malandro Records. Den innehåller en pyttipanna av genrer: techno, salsa, reggae, hiphop och ett par visor där Mikael Wiehe och Nicolai Dunger gästsjunger. Medan albumen som bröderna Salazar ger ut på sitt skivbolag Redline Records hyllas överallt och vinner Grammisar och P3-guldplaketter har ”Första blatten på månen” inte recenserats någonstans. När Dogge rattar BMW:n förbi Sergels torg samtidigt som han rappar med i den tunga ”Legendstatus bre” känns hans solokarriär väldigt underskattad. ”Stan är fett liten, förorten mycket stor. Allt vad du ser blir inte alltid vad du tror”, vrålar han och viftar med högerhanden så att han slår i krucifixet som dinglar från backspegeln.

– Jag bor kvar i Alby där jag alltid har bott, säger han. Det är mycket bättre nu än det var på nittiotalet. Mindre droger. Mindre kriminalitet. Visst, de bränner bilar ibland. Förra våren försökte de bränna ett helt garage med 300 bilar. Jag bara: ”Shit! Min BMW är där inne.” Jag har en fet 2Pac-BMW, samma som han blev skjuten i, men den klarade sig med lite rökskador.

Vi åker till The Target, skjutbanan i Västberga där Dogge extrajobbar som instruktör. Han berättar glatt för sina kolleger om utmärkelsen på Swedish Music Hall of Fame.

– Det var Cornelis Vreeswijk och såna! Monica Zetterlund! Ebba Grön! Nationalteatern! Eva Dahlgren! Jag är med i den ligan, liksom. Och alla var där! Förutom de som var döda.

– Gratulerar, säger en annan instruktör. Jag trodde att någon skulle behöva wasta dig för att du skulle platsa. Men de kanske planerar att fimpa dig nu så att du ska bli ännu mer legend?

– Närå, det är därför jag kommer hit och tränar. Så att jag kan fimpa dem innan de fimpar mig.

När vi fått en skjutbana räcker Dogge mig en laddad Glock. ”Inte undra på att snubben trodde han var cool”, tänker jag och bränner av ett skott (efter att ha motstått frestelsen att hålla pistolen snett som gangsterrappare brukar göra).

– Det är viktigt att sikta, påpekar Dogge. Du kramar sakta, sakta och så boom.

Dogge blev intresserad av skytte när Latin Kings gjorde videon till ”Snubben”. Deras producent Gordon Cyrus kände en vapenhandlare som lät dem låna riktiga pistoler – samt en Uzi som Dogge sprang runt med utanför McDonald’s på Kungsgatan. Strax efter gruppens splittring fick han vapenlicens. Han tycker att det är viktigt att hela tiden lära sig nya saker. I höstas började han läsa på Teologiska högskolan i Bromma.

– Jag läste en intervju med min idol Rubén Blades. ”Jag har sex utbildningar”, sa han. Då blev jag så jävla inspirerad. Han är värsta salsasångar­en men har ändå sex utbildningar. Varför kan inte jag också ha det? Jag kan också studera och bli lite clever. Jag vill göra allt. Jag jobbar på skjutbanan. Jag är utbildad kock. Jag gör reklam. Jag gör tv. Jag säljer fisk i Hötorgshallen. Nu pluggar jag till präst. De har alltid kallat mig profeten från Botkyrka.

Efter att ha tömt tre magasin var går vi ut till bil­en. Dogge bläddrar i ”Välkommen till förorten”-konvolutet där han i sin långa tacklista hälsar till gängen Norra Botkyrka Mafia, Rinkeby Gangsters, Tensta Blackheads, Jakobsbergs Latinos, Skärhar­lem Gangster Possee, Vårbronx, Stockholms Svartskallar, Fittja Boys, Stockholm Gringos och Rosengård Punders. Han är inte lika svag för gangsterromantik längre. Men han är stolt över åren i Latin Kings, trots att han inte pratar med Salla och Chepe.

– Vi blev som ett gift gammalt par på slutet. Jag var deprimerad, min fru dog och de stöttade mig inte. De brydde sig bara om bandet. Men jag kommer inte ihåg så väl. Om jag ska vara ärlig så var allt en enda dimma.

När jag några dagar tidigare diskuterar Latin Kings splittring med bröderna Salazar säger de att turnélivet tog knäcken på dem. Och att de blev sårade av Dogges sms.

– Man gör inte så efter en lång vänskap, säger Salla. Då ska man i alla fall träffas på riktigt för att avsluta det. Vi var mer än kompisar. Vi var en familj på riktigt.

– Han var som vår lillebrorsa, säger Chepe.

Jag frågar om de saknar Dogge ibland. De tänker efter i ett par sekunder, svarar ”nej” och skrattar. Sedan börjar Salla hylla hans arbetsmoral.

– Dogge hade diskat och städat och följt med sina föräldrar när de diskade och städade. Han visste att om man får chansen att hålla på med det man älskar så ska man inte vara lat. Han viss­te att det finns något mycket värre: att gå upp klockan fem varje morgon och göra ett skitjobb som ingen uppskattar. Dogge ansträngde sig som fan. Det kan jag sakna hos vissa artister som vi jobbar med nu.

Dogge saknar ingenting hos Salla och Chepe (”de var tjocka och lata och det var jag som lärde dem att jobba hårt”) och mms:ar några dagar sen­are en bild av rapparna Linda Pira och Laby­rint i en tunnelbanevagn, med kommentaren ”Redline Records åker tunnelbana”, och därefter en bild av fyra BMW under vilken han skrivit ”Malandro Records behöver mer parkeringsplats”. För att understryka att han fortfarande är hardcore skickar Dogge också ett videoklipp, döpt till ”Riktiga niggaz”, där han skjuter med fem olika automatvapen: kpist M/45, Uzi, Heckler & Koch MP5 och AK-47:a.

Han är besviken på att Salla och Chepe inte låtit sig intervjuas till en biografi som journalisten Kim Veerabuthroo Nordberg skriver om honom (själv medverkade Dogge i SVT-dokumentären ”The Salazar brothers”). Han blev också irriterad när brödernas protegé Stor i låten ”Psycho” rappade att han var ”dummare än Dogge när han hoppa Latin Kings”.

– Men det är bra ändå, antar jag, att de inte kan göra grejer utan att tänka på mig.

Dogge startar BMW:n och ”Legendstatus bre” börjar dåna i högtalarna.

– Jag bryr mig inte så mycket om hiphop längre. Jag lyssnar mest på salsa. Jag är ingen pojke längre. Jag är en man. Jag har fyra barn. Och nu ska vi åka och hämta dem på dagis.

Den 28 februari 2014 spelar super-dj:n Avicii på Tele2 Arena. Mitt i konserten mixar han in en 22 år gammal Latin Kings-refräng. 35 000 personer, varav de flesta inte var födda när låten gavs ut, hoppar upp och ner och ropar ”snubben trodde han var cool för han hade en pistol”. ”Välkommen till förorten” har nått en ny generation och Latin Kings har erbjudits stora summor för att återförenas – men tackat nej.

– Det var aldrig pengarna som motiverade oss, säger Salla. Därför gick det så bra. Vi är nöjda med det vi gör nu. Och jag tror att Dogge är nöjd med sitt.

– En snubbe sa att jag skulle få en miljon, säger Dogge. Men jag vet inte... det här är enda gången då jag inte tycker att pengar är viktigt. Det handlar inte om cash. Det handlar om respekt.

Klassiska rader på ”Välkommen till förorten”

Hur länge ska jag vara lugn och tolerant? ­Hur länge tänker du vara ignorant? Vakna upp, vakna upp, vakna upp, Carl Bildt. Hur många liter blod har Lasermannen spillt?

We shall overcome, vad är det för skit? Dom spelar med oss som dom spelar kort. Miljonprogram va fan har ni gjort? Välkommen till min jävla förort.

Du kallar mig svartskalle bara för att jag har mer balle. Vad fan var det själv du hette, Olle eller Kalle? Skit i det och gå och knulla din nalle.

Torka ditt snor, Fittja och Alby är var vi bor.

Jag bor i Sverige för jag trivs här. Ibland går jag till skogen och plockar bär. Jag cykla till sjön och mata änderna. Om jag står stilla äter dom ur händerna.

Jag sätta min freestyle jag lyssna Bob Marley. Jag träffa kompis han hette Gary. Vi går till kiosken vi köpa Rizla. Resten av historien den får ni gissa.

Pressröster från 1994 om ”Välkommen till förorten”

”’Välkommen till förorten’ är första livstecknet från en ännu ganska okänd förortskultur. Den har alla chanser att bli en klassiker.”

Nils Hansson, DN

”Engagemanget och den ungdomliga entusiasmen smittar av sig och kommer med all säkerhet föra dem mot toppen.”

Dan Backman, SvD. Betyg 4 av 6

”De är naiva, de vältrar sig i nödrim och de saknar tekniska färdigheter. Ändå vill jag påstå att Latin Kings gjort en av de mest angelägna plattorna i Sverige på över tio år.”

Per Bjurman, Aftonbladet, 4 av 5

”Produktionen är imponerande mogen. Texterna, däremot, kan ibland vara överdrivet porriga och våldsamma men eftersom det är så här snacket går medlemmarna emellan kan man inte anklaga Latin Kings för att vara tillgjorda.”

Anders Nunstedt, Expressen, 4 av 5

”...det är märkligt hur mycket Dogge lyckas uttrycka när han – mellan de passager av standardfraser och rim för rimmets egen skull som hör till formen – ger sig in på att formulera något som tidigare inte har sagts. Bara mängden av mening han kan pressa in i några få ord är överväldigande.”

Per Andersson, Nöjesguiden, 6 av 6

”De vill så gärna verka tuffa (’Varning för våldsamma texter’ står det på omslaget) men slutar som patetiska karikatyrer. Bristen på självdistans är remarkabel.”

Micke Widell, Sydsvenskan