I morgon kommer tredje delen av Stephenie Meyers "Twilight"-serie på svenska. "Jag hittar bara moralism, sexism och våldsam adjektivsjuka", skrev Lena Kjersén-Edman i tisdags. Det har väckt heta känslor. Debatten går vidare.
Lena Kjersén Edman frågar sig i DN den 2 september vad vuxna läsare får ut av Stephenie Meyers "Twilight"-serie. Det är förstås en fråga som rimligen borde få lika många svar som det finns läsare. Men vi är två Meyerläsare som har tonåren (långt) bakom oss, och fastän vi inte på något sätt utger oss för att tala för samtliga överåriga vampyraficionados tror vi att lockelsen är universell.
Till stor del handlar fascinationen om identifikationsfaktorn. Meyer skriver, på samma överspända prosa som man kan hitta i tonårens dagböcker, direkt till våra blyga tonårsjag. Bella Swan är ingen feministisk kick ass-hjältinna som Buffy. Hon är tvärtom något av en grå mus, klumpig, blyg och mesig - precis som vi själva. Och borde inte även präktobrudarna någon gång få kyssa de coola killarna?
En annan förklaring är sagan. För det är just så vi väljer att läsa berättelsen om Bella och Edward; som en klassisk saga om gott mot ont, och drömmen om evig kärlek. För handen på hjärtat, hur realistiskt är det att en överjordiskt skön vampyr skulle bli - ursäkta ordvitsen - dödligt förälskad i en alldeles vanlig liten nördtjej? Själva premisserna för "Twilight"sagan luktar dagboksfabrikation lång väg, och det är poängen.
Det ska erkännas att man knappast läser Meyer på grund av hennes stilistiska förmåga. Vi skriver helt och hållet under på Kjersén Edmans diagnos vad det språkliga anbelangar - prosan är torftig, juvenil och bombastisk och moralkakorna duggar tätt i böckerna. Men ibland är det skönt att ta semester från det kritiskt distanserade läsandet och låta sig suggereras in i det rosaskimrande, distanslösa, där varje andetag kan bli det sista och skämskudden ligger bekvämt inom räckhåll. Allt är överspänt, överhettat, överdrivet, över-allt. Marmorvita bringor, trånande blickar och känslor av osäkerhet och otillräcklighet. Härligt! Eller?
Ja, för av samma anledning som vi alltid förespråkar en varierad litterär diet på Bokhora.se och inte väljer Nobelpristagare hela tiden även om det kanske vore kvalitativt bäst, så älskar vi att läsa den här sagan.
Vi tror inte att ungdomar eller vuxna i dag faller för Edward för att de tror på honom, nödvändigtvis vill ha en man som han, eller leva ett liv som hans och Bellas. Vi vill det i alla fall inte. Vi tror inte heller att alla tonårstjejer kommer att få en skadad, romantisk bild av livet bara för att de slukar serien förbehållslöst. Edward är ofta skrattretande macho och Bella är irriterande tjejig, och det här genomskådar nog de flesta läsare ganska fort. Man kan klaga på mycket hos Meyer, men verkligen inte hennes förmåga att berätta en fängslande historia. Hon spelar på samma mekanismer som gjort Heathcliff i Emily Brontës "Svindlande höjder" så fascinerande för en stor publik i alla år. Edward är Heathcliff i poplittskrud: mörk, farlig, hård, fel, hemlighetsfull, ogillad av samhället och alldeles, alldeles underbar. Man kan bara inte motstå berättelserna, och styrkan däri.
Vi ses på bion i mars 2009!