EU 50 år

Politiska eliter har länge arbetat för Europas enande. Medborgarna var nöjda så länge alla tjänade på det. Fram till nu har projektet vunnit legitimitet genom uppnådda resultat. Men ett Europa som består av 25 länder har inbyggda fördelningskonflikter som inte låter sig undvikas på ett sådant sätt.

Medborgarna är missnöjda med den byråkratiska kontrollen, och acceptansen är i dalande också hos befolkningarna i de Europavänliga medlemsstaterna. Tandemparet Frankrike-Tyskland har inte trampat i takt på ett tag, och avgör inte längre färdriktningen.

I den här situationen hade den franska regeringen modet att utlysa folkomröstning om konstitutionen. Som tysk, besviken på våra egna halvhjärtade politiker, avundas jag Frankrike.

Denna franska republik hyllar fortfarande de demokratiska ideal som dess tradition bjuder. Valet av konstitution, genom de franska väljarnas samlade "ja" och "nej", äger rum i ett läge när opinionerna är polariserade och rösterna oeniga.

Vi kunde nöjt oss med den frans­ka pressens mångsidiga diskussion som når oss över Rhen - om det inte var för ett problem. De av oss som har en utsiktspunkt utanför Frankrikes gränser vet att det är också vår konstitution som hotar att gå om intet i den franska omröstningen.

På samma sätt är fransmännen beroende av engelsmännens, polackernas, tjeckernas och alla and­ras omröstningar. I normala fall bestämmer ett folk om sin egen konstitution, men den europeiska konstitutionen måste få stöd från 25 befolkningar, och inte från den allmänna viljan hos Europas medborgare.

För ännu finns ingen europeisk offentlighet, ingen övernationell ihopkoppling av ämnen, ingen gemensam diskussion. Varje omröstning äger rum inom offentlighetens hank och stör i det enskilda landet. Denna asymmetri är farlig.

Hamnar nationella problem i förgrunden, exempelvis invändningar mot Chiracs regering, riskerar den europeiska konstitutionens för- och nackdelar att hamna i skymundan. I allas våra nationella offentligheter borde de andra nationernas argument för och emot också finna en röst.

Det är i denna anda jag tolkar inbjudningen att engagera mig i den franska valkampanjen. Enligt min uppfattning har en vänster, som har som mål att tämja och civilisera kapitalismen med ett "nej" till den europeiska konstitutionen, bestämt sig för fel sida vid fel tidpunkt.

Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera den kurs som Europas enande har slagit in på. Delors politiska vision misslyckades. I stället har Europa integrerats horisontellt genom skapandet av en gemensam marknad och en delvis gemensam valuta. Utan dynamiken hos de ekonomiska krafterna skulle förmodligen den politiska unionen aldrig ha sett dagens ljus. Denna dynamik stärker bara ytterligare den världsvida tendensen mot avreglering av marknaden.

Men högerns på främlingsrädsla grundade uppfattning, att socialt oönskade konsekvenser av gränsernas avskaffande skulle kunna undvikas genom en återvändo till nationalstatens protektionism, är inte bara tvivelaktig av normativa skäl, den är fullständigt orealistisk. Vänstern får inte låta sig infekteras av sådana regressiva reflexer.

Nationalstatens förmåga till reglering har sedan länge varit otillräcklig som buffert mot den ekonomiska globaliseringens tvetydiga konsekvenser. Det som i dag hyllas som "den europeiska sociala modellen" kan bara försvaras om Europas politiska styrka växer i samma takt som marknaden. Det är enbart på en europeisk nivå som delar av den politiska förmågan till reglering kan återerövras. På den nationella nivån är den räddningslöst förlorad.

I dag stärker EU:s medlemsstater sitt samarbete på områden som rätt, brottslagstiftning och invandring. En aktiv vänster som tagit en upplyst ståndpunkt kunde för länge sedan ha tryckt på för en större harmonisering på områden som skatter och ekonomisk politik.

Den europeiska konstitutionen skapar nu åtminstone förutsättningar för detta. Den kommer att upprätthålla Europeiska unionens handlingskraft, också efter öst­utvidgningen. I ett Europa bestående av 25 länder måste olika intressen samordnas enligt den procedur som beslutades i Nice, eftersom EU, när unionen bestod av 15 länder, inte var i stånd att ge sig själv en konstitution i tid.

Fortsätter det här tillståndet efter det att konstitutionsutkastet har förkastats kommer EU inte att bli ostyrbar. Men Unionen kommer att retirera till en nivå av orörlighet och obeslutsamhet som bara gynnar nyliberalerna. De uppnådde sitt mål redan med Maastrichtavtalet.

En vänster som motsätter sig den nyliberala ekonomiska regimen måste se längre än till Europa. Ska det härskande samförståndet i Washington kunna ersättas av ett socialdemokratiskt - i ordets vidaste betydelse - alternativ måste Europeiska unionen få makt att agera inte bara på hemmaplan utan också på den internationella arenan.

Unionen måste lära sig att tala utrikespolitik med en stämma om den vill utmana den hegemoniska liberalism som är villig att genomdriva fria val och fri marknad på egen hand och, om så skulle behövas, med hjälp av militärmakt.

Bush är den som skulle glädjas åt ett misslyckande för den europeiska konstitutionen eftersom en sådan skulle tillåta Europa att utveckla en gemensam säkerhets- och utrikespolitik med tillräcklig mjuk makt för att utgöra motvikt till den nykonservativa synen på världsordningen, också inom Förenta staterna.

Det ligger i vårt gemensamma intresse att utveckla Förenta nationerna och internationell rätt till ett politiskt konstituerat världssamfund utan världsregering. Vi måste etablera ett effektivt rättssystem kring internationella relationer innan andra världsmakter nått den position där de kan efterlikna Bushregeringens maktpolitik i strid med internationell rätt.

Vi kan bara möta utmaningarna och riskerna i en orolig värld genom att offensivt stärka Europa, inte genom att populistiskt exploatera människors begripliga oro. Den ofrivilliga koalitionen mellan väns­terns "nej" och högerns reaktionära "nej" har en tragisk underton då den bygger på en vänsterillusion: att ett "nej" i Frankrike kan förmå andra medlemsstater att återuppta förhandlingarna om den europeiska konstitutionen. Denna tanke innehåller ett dubbelt misstag.

I alla de andra ländernas perspektiv har det franska nejet en speciell betydelse. Efter andra världskrigets slut tog den franska nationen generöst initiativ till försoning med Tyskland. Genom detta satte de den boll i rörelse som var Europas enande. Och Frankrike har fortsatt att ge nya impulser till detta enande. Skulle Frankrike nu, vid denna kritiska tidpunkt, vika av från den kursen kommer en långvarig förstämning att sprida sig över Europa.

I praktiken håller jag detta för oundvikligt. Frankrike är inte Storbritannien. Skulle den brittiska folkomröstningen om konstitutionen leda till nederlag, vilket jag inte hoppas, tror jag att flertalet medlemsstater skulle reagera i trots. Deras svar till ett grundlagsnej i ett land som alltid har tvekat skulle bli "des­to större skäl att säga ja"!

Men ett "nej" i Frankrike skulle paralysera Europa för lång tid framåt eftersom det skulle sända en signal till alla andra europeiska länder, och tippa över den ömtåliga opinionsbalansen till förmån för Europas fiender: nationalister och självständighetsivrare av alla kulörer. Och det skulle spela nyliberalerna i händerna, för vilka en europeisk konstitution inte är något mer än den existerande ekonomiska konstitutionen.

Vänsterns nejsägare begår en grotesk överskattning när de tror att konstitutionen skulle kunna omförhandlas för att den perversa koalitionen bakom det franska "nejet" också inkluderar ett par Europa-vänner som anser att den politiska integrationen inte går tillräckligt långt.

Och detta är den andra illusionen: skulle det verkligen bli så att den franska omröstningen leder till nya förhandlingar blir vinnarna de som anser att konstitutionskompromissen går för långt. Det skulle på intet sätt resultera i starkare europeiska institutioner, utan i starkare mellanstatlighet.

Jag ger inte upp hoppet om att den franska vänstern kommer att vara sig själv trogen, och även denna gång ta ställning på grundval av argument och inte sentiment.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut