Det finns en risk med att det personliga har politiserats. I stället för att se politiken i det personliga ser man i dag ofta det psykologiska i politiken, menar Nina Björk.
Tänk dig att du i dag ställdes inför följande två påståenden, och att dina morföräldrar hade ställts inför samma påståenden för femtio år sedan: 1) Varje dag misshandlas svenska kvinnor i hemmet av sina män. 2) Den som äger ett företag bestämmer mer om detta företag än dem som arbetar där.
Vilket av dessa två faktum tror du att du respektive dina morföräldrar skulle definiera som en politisk fråga? Min inte alltför djärva gissning är att du, men inte dina morföräldrar, skulle medgett att det finns en politisk dimension i kvinnomisshandel, medan vare sig du eller de skulle se någonting annat än icke diskuterbara självklarheter i att inflytande följer mer av ägande än av arbete. Om min gissning stämmer skulle vi kunna dra slutsatsen att feminismen har varit mer framgångsrik än socialismen när det gäller frågan om var gränsen för det politiska ska dras. Det är i sin tur en gränsdragning som på sätt och vis är grundläggande för all förändring, eftersom de fenomen i ett samhälle som betraktas som naturliga, privata och självklara ofta - men inte alltid - gynnar de grupper som dominerar detta samhälle.
I boken "Den radikala fantasin. Mellan omfördelning och erkännande" driver den amerikanska sociologen Nancy Fraser tesen att det västerländska radikala tänkandet under de senaste decennierna har tagit vad hon kallar "en kulturell vändning". Enkelt uttryckt innebär det att det inte längre är ekonomiska frågor som står i centrum för den radikala viljan till förändring av samhällsförhållandena, utan kulturella. Vänstermänniskor talar inte längre om "exploatering" och "omfördelning", utan om "identitet" och "rätten till olikhet". En måhända alltför ensidig ekonomism har enligt henne ersatts av en lika ensidig kulturalism.
Varför? Fraser menar att det beror på att nyliberalismen under 80- och 90-talen blev så stark att den nästan lyckades döda vänsterns gamla dröm om ekonomisk demokrati och jämlikhet. Och när vänsterrörelsen inte längre såg sig förmögen att rubba den politiska ekonomins orättvisor vände man sig helt enkelt till en annan arena, kulturens, där man bekämpade orättvisa kulturella värdemönster och statushierarkier.
Fraser använder inte det svenska vänsterpartiets utveckling som exempel, men hon skulle kunna ha gjort det. Att alla landets medborgare ska få vara med i ekonomiska beslut är numera inte något framträdande krav. Däremot rätten för homosexuella att adoptera barn eller gifta sig. Och i den mån den här tidningens kultursida lever upp till sitt åtminstone halvradikala rykte så speglar väl även den vad Fraser säger. Att vara radikal i dag är att ägna sig åt djurs och kvinnors och queera människors rätt att bli erkända och sedda i sin särskildhet.
Jag låter ironisk, men det är inte min mening. Den kulturella vändningen inom vänstern må vara orsakad av ekonomisk vanmakt, den har likväl fört mycket gott med sig. Inte minst har den öppnat blicken för farorna med att översätta Människan med en mycket specifik människa (den vite, västerländske, heterosexuella mannen), att på ett oreflekterat vis tro att man talar i allas namn när man egentligen talar i enbart någons.
Samtidigt tror jag att det finns en risk med att det personliga har politiserats i ett samhälle som är så individcentrerat som vårt. Risken är att det personliga översätts med det psykologiska och att man i stället för att se politiken i det personliga kommer att se det psykologiska i politiken.
Ta till exempel den svenska EMU-debatten. Där röstade människor som bekant inte såsom ledande politiker och ekonomer ville. I analysen av fenomenet kom man fram till att det berodde på att människor egentligen inte alls hade fattat något politiskt beslut när de sade nej till euron - de hade bara varit rädda (för förändring, flexibilitet och nyheter). Alltså rädda i en alldeles opolitisk kontext; rädda såsom människor i alla tider och på alla platser varit rädda. Men rädslan, om det nu verkligen var den som fick människor att rösta nej, behöver ju inte vara enbart en icke-samhällsskapad psykologisk kraft hos individen. Rädslan kan vara resultatet av en politisk erfarenhet som säger att EU-samarbetet mer gynnat dem som äger än dem som arbetar. Det vill säga: rädslan kan vara politisk.
Låt oss hoppas att den kulturella vändning och det tal om erkännande av olika identiteter som Nancy Fraser talar om inte leder till att vi glömmer både ekonomiska jämlikhetsfrågor och politiska - till skillnad från psykologiska - drivkrafter i människors liv.