I "Uppdrag gransknings" program nyligen om vänsterpartiet frågar SVT:s Jan Josefsson varför ingen tidigare berättat den historia som han nu äntligen grävt fram ur de östtyska arkivens mörker. Det var ohederligt av honom att inte påpeka att den historia han berättar delvis är en andrahandshistoria. Originalversionen fick han höra av mig och läsa i min bok "Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet". Men å andra sidan har han ju rätt: Genom att inkorporera min berättelse i sin egen manikeiska världsbild har det ju ändå blivit en ny historia han presenterar.
I nämnda bok - och mer djupgående i min kommande biografi över C-H Hermansson - beskriver jag hur skp (Sveriges kommunistiska parti, från 1967 vänsterpartiet kommunisterna, vpk) under Hermanssons första år som partiordförande bröt med sina traditionella relationer till de statssocialistiska länderna och med det egna partiets kommunistiska tradition. Men den nya linjen blev aldrig accepterad av hela partiet, varken i basen eller i toppen; den vittrade ner redan efter inmarschen i Prag 1968 och det åtföljande valnederlaget för vpk. Valet av kompromisskandidaten Lars Werner till Hermanssons efterträdare 1975 var redan i sig ett resultat av denna process.
Hur kan man förklara denna och den senare utveckling som "Uppdrag granskning "- ändå förtjänstfullt - uppmärksammat? Ytterst handlar det om att förstå kommunistpartiet som historiskt fenomen.
Som andra kommunistpartier var även det svenska partiet en produkt av det trauma som första världskriget innebar för stora delar av vänstern inom socialdemokratin. I Sveriges bildades det vänstersocialistiska partiet SSV i maj 1917 , ett halvår före den ryska oktoberrevolutionen. Efter de misslyckade revolutionsförsöken i väst anslöt sig partiet två år senare till Komintern. Det knöts därmed indirekt till det sovjetiska projektet. Detta projekt var ett försök av ett relativt underutvecklat samhälle att frigöra sig från den kapitalistiska världsmarknadens tryck och starta en autonom ekonomisk utveckling. Man kan kalla det en "perifer socialism".
Hur förklarade bolsjevikerna att revolutionen lyckades i öst men inte i väst? Man måste inse, menade Lenin, "att den socialistiska världsrevolutionen inte kan börja lika lätt i utvecklade länder" som i det efterblivna Ryssland. Hans synsätt var raka motsatsen till vad Marx hävdat. Enligt Lenin var den socialistiska revolutionen svårare att genomföra "ju mera civiliserad, ju mera utvecklad en stat är", därför att "den höga kulturnivån" i dessa länder riktar sig mot det revolutionära proletariatet. Den västeuropeiska arbetarklassen levde enligt honom "i kulturslaveri".
De specifika dragen i den bolsjevikiska samhällssynen, som sprang fram ur ryska förhållanden, var uttryck för en tanketradition som kan betecknas som efterblivenhetens dialektik. Under beteckningen marxism-leninism anammade kommunistpartierna i väst denna samhällsuppfattning och den politiska strategi som byggde på den.
Men marxism-leninismen var inte bara ett teoretiskt system som hade växt fram ur den efterblivna ryska verkligheten. Den var också ett teoretiskt verktyg för att främja den perifera socialismen i Sovjetunionen. Även denna sovjetiska verklighet återverkade på kommunistpartiernas ideologi, den formulerade problem och uppgifter, förmedlade intressen och socialpsykologiska och kulturella värderingar. Allt detta emanerade ur en fortfarande efterbliven, perifersocialistisk verklighet, men som tolkades av kommunisterna i väst som ett högre, postkapitalistiskt samhällstillstånd. I väst kom denna marxism-leninism, en ideologisk stjärna som tagits ned från en främmande himmel, att kasta ett falskt ljus över respektive lands inre utveckling, samtidigt som det kom att skugga verkligt progressiva utvecklingstendenser och möjligheter.
Å andra sidan: Den fasta övertygelsen om Sovjetunionens och hela den socialistiska världens historiska överlägsenhet och framåtskridande i enlighet med marxism-leninismens ´vetenskapliga lagar´ upplevdes som en oerhörd kraftkälla av kommunisterna. Den sortens trosvisshet kan enligt Antonio Gramsci betecknas som en form av religion. I motgångens och förföljelsens tid, skrev Gramsci, "förlänar den mekaniska determinismen en häpnadsväckande kraft till moraliskt motstånd, sammanhållning, tålmodig och envis ihärdighet. ´Jag är besegrad för ögonblicket, men tingens kraft arbetar för mig i det långa loppet´ osv."
Denna kompenserande och identitetsstiftande trosvisshet blev nödvändig för kommunistpartiets överlevnad som självständig politisk rörelse. Men priset för överlevnaden var att partiet begick vad Marx en gång kallade "spekulationens arvsynd": att logiskt härleda den empiriska verkligheten ur abstrakt-teoretiska kategorier. "Kroppsarbetarklassen som revolutionärt subjekt" var en sådan kategori. Överensstämde inte arbetarklassens agerande med den spekulativa kategorin så söktes förklaringarna uteslutande i olika former av yttre påverkan som "förhindrade" att kategorin kunde förverkligas, men utan att någonsin ifrågasätta dess faktiska substans. Den ständiga diskrepansen mellan partiets stora mål - ett helt nytt samhälle - och avsaknaden av ett verkligt subjekt med förmåga eller vilja att förverkliga detta mål måste betecknas som den djupaste orsaken för partiets "beroende av Moskva" eller - rättare sagt - för det permanent reproducerade behovet av en sådan beroendeställning.
För att övervinna detta "beroende" skulle partiet ha varit tvunget att utveckla sina egna potentialer. Det var just detta Hermansson försökte åstadkomma med sitt vänstersocialistiska projekt, som hade två sammanhörande huvudpunkter: större självständighet gentemot partierna i öst och en social öppning av partiet bort från det renodlade, teoretiskt och politiskt sterila /arbetar/partiet. Genom denna öppning skulle partiets egna potentialer och inflytande i den nationella politiken utvecklas. På så sätt skulle man också slippa det komprometterande beroendeförhållandet till Sovjet.
Det var å andra sidan inte heller någon tillfällighet att de oppositionella krafter som splittrade partiet 1977 hade två - även de sammanhörande - paroller på sitt baner: broderliga förbindelser med Sovjetunionen och kamp för att åter förvandla vpk från ett "medelklassparti" till ett arbetarparti, arbetarpartiet kommunisterna. Det är viktigt att framhäva att vpk:s stegvisa återgång till mera traditionella förhållanden till öststaterna efter 1968 hade ett nära samband med erosionen av Hermanssons vänstersocialistiska projekt. De båda processerna betingade varandra.
Hermansson tvingades inse att det inte var så enkelt att bli av med "den sovjetiska ryggsäcken". Det visade sig nämligen att den var en del av partikroppen, ett uttryck för partiets inre konstitution och kommunistiska tradition. Det kirurgiska ingrepp som splittringen av partiet och bildandet av apk innebar minskade tyngden, men partiet blev inte helt av med den.
Det som lever vidare i delar av dagens vänsterparti och framför allt inom ungdomsförbundet är element av den ovan beskrivna kommunistiska traditionen. Hit hör det envisa fasthållandet vid den spekulativa tron på (kropps-)arbetarklassens inneboende progressivitet. Detta håller partiet kvar i vad man kan kalla för den självförvållade strategiska svaghetens onda cirkel. Paradoxalt nog permanentar detta en - numera outtalad - avantgardementalitet, en uppfattning att man inte är del av detta samhälle eftersom man ju kämpar för ett helt annat samhälle. Men allt detta - även den åter förstärkta hänvändelsen till partiets kommunistiska tradition - är tecken på politisk svaghet och vilsenhet, på oförmågan att tillämpa en teoretiskt upplyst, ingripande vänsterpolitik eller - med Rosa Luxemburgs ord - en "revolutionär realpolitik".