Kulturdebatt

Vår kris är en tidens och tillitens kris

Hur framgångsrikt klimatmötet än blir kommer världens temperatur att stiga med ytterligare minst två, kanske tre eller fyra grader.
Hur framgångsrikt klimatmötet än blir kommer världens temperatur att stiga med ytterligare minst två, kanske tre eller fyra grader. Foto: AOP Montage

Jorden håller på att ge upp sin vardagliga tillförlitlighet. När världens ledare nu samlas i Paris för klimattoppmötet är det vår framtid som ska avgöras. På så vis är naturen en del av samhället och politiken, och vårt öde, skriver idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin.

I sin svindlande vackra och glasklart allvarliga bok ”Thule” (Lindhardt og Ringhof, 2015) skildrar antropologen Kirsten Hastrup människorna i Qaanaaq på nordvästra Grönland. De lever, skriver hon, ”på tidens rand”. Sjuhundra inughuit i världens nordligaste bosättningar, ett stenkast från nordpolen, med jakt på val, säl, valross som huvudnäring – ändå är de mitt i världen. De upplever klimatförändringarna intensivare än några andra. Isarna blir skörare, årstiderna lynnigare. De måste planera mer, hålla alternativ öppna, oroa sig oftare. De klarar sig ännu, men den framtid som de levde med som en självklarhet har blivit en allt tyngre börda, som mättar nuet med sin oförutsägbarhet.

På denna tidens rand lever vi alla. Vad som kännetecknar vår tid är just att framtiden med sin ovisshet tar allt större plats i det nu där vi lever, och där vi därför finner det allt tyngre att leva. Bortom tidens rand ser vi allt mindre klart. Detta tillstånd står i en skarp kontrast till hur vi föreställde oss framtiden i det förra århundradet. Visserligen undergrävdes den gamla religiöst färgade framstegstanken av första världskrigets katastrof och atombomben under det andra. Men i stället framträdde nya världsliga framstegsberättelser präglade av välstånd, teknik och humanitet. Framtiden började undersökas systematiskt. I en ny bok redigerad av Jenny Andersson och Egle Rindzeviciute, ”Forging the future” (Routledge, 2015), visar historiker och samhällsforskare hur framtiden på en förbluffande kort tid omkring mitten av 1900-talet gjordes till på samma gång ett föremål för rationellt studium – något man kunde veta något om, rentav förutsäga – och ett rationellt, politiskt reformprojekt.

När världens ledare nu samlas i Paris kan de i bästa fall enas om en agenda för att minska ökningen av utsläppen, i ett slags överenskommen oordning och med växlande och ovissa tidtabeller. Men hur framgångsrika de än är vet vi att världens temperatur kommer att stiga med ytterligare minst två, kanske tre eller fyra grader – på grund av utsläpp som redan skett eller är oundvikliga. Därmed frisläpps krafter som gör att ingen vet hur världen kommer att gestalta sig om några generationer. Precis som människorna i Qaanaaq kommer vi att klara oss, men den framtid vi en gång såg som ett ljust projekt genomträngs nu av den oförutsägbarhet vi själva vållat. Jorden ger inte upp, men den håller på att ge upp sin vardagliga tillförlitlighet.

 

Det är osannolikt att världens fattiga kommer att ha något överseende med lösningar som håller dem kvar i fattigdom medan världens rika fortsätter som förut.

 

Vår kris är en tidens och tillitens kris. Därav också det växande intresset för tid och temporalisering. Antropocen förstås, människans tidsålder. Det livliga intresset för att beräkna dess omfattning och datera uppkomsten av den tid då människan framträdde som jordens storskaliga omvandlare. Budgivningen kring antropocen-epokens begynnelse erbjuder i sig en provkarta på vetenskapliga och ideologiska ställningstaganden kring vilken tidsordning som skall privilegieras, alla märkligt nog kretsande kring den västliga delen av världen. Arkeologer pekar gärna på den neolitiska revolutionen för 10 000 år sedan. Historiker som skildrat den europeiska världshegemonin föreslår ofta 1600-talet, och de som studerar energi, klimat och teknik det sena 1700-talet (ångmaskinen). Naturforskarna samlas kring årtal som 1945 eller ännu senare, då naturvetenskapens egna genombrott inlett vår nuvarande era av gifter, föroreningar, jordförstörelse, fossilberoende produktion och transporter – och atombomben.

Antropocenbegreppets kritiker är lika många som dess anhängare. Men grundtemat i kritiken är inte att antropocen skulle sakna realitet, utan att ”anthropos”, människan, är en falsk beteckning på dem som bär skuld för världens tillstånd. Detta är de växande ekonomiernas verk, därför bör dess rätta beteckning vara econocene, som Berkeley-ekonomen Richard Norgaard föreslagit, eller capitalocene, om man vill lägga skulden på kapitalismen. En lek med ord? Kanske, men också nya sätt att periodisera, och därmed historisera, de ekonomiska ordningar som tycks oförmögna att skapa rikedom utan att samtidigt förstöra sådant som är värdefullt och ofta oersättligt.

Tänkandet om tid har just nu en högkonjunktur. Till de tongivande hör Francois Hartog, som i flera arbeten talat om en ”tidens kris” efter kalla krigets slut 1989. En kollaps av tidens riktning – vad Hartog i en bok kallar ”Régimes d’historicité” (2004) – som råkar sammanfalla nästan helt med klimatfrågans moderna genombrott och för övrigt även med globaliseringen av den aggressiva jihadismen (vars anhängare är lika ointresserade av klimatförändringen som fanatiskt kristna republikaner i USA; de har sina egna yttersta tider att härja i). Man kan jämföra denna syn på tiden med Hartogs mer berömde franske föregångare Fernand Braudel, som tänkte sig naturens tid som långsam, de historiska händelsernas stillsamma geografiska grundvillkor. Braudels tänkande som utgjort grunden för den humanistiska och samhällsvetenskapliga förståelsen av miljöns tid utmanas nu. Överallt ser vi ett intensivt humanistiskt intresse för drastiska händelser av samma katastrofala typ som dem som förutspås i en varmare värld: vulkaner, jordbävningar, översvämningar, farsoter, torka; vad som kallats rupturer, skarpa brott, eller varför inte revolutioner.

Man kan se på detta intensiva intresse för tid och tidslighet som ett uttryck för en längtan efter struktur och mening i den riktningslösa tid vi lever i. De flesta klamrar sig visserligen ännu fast på den Medusas flotte som utgörs av förra århundradets mödosamt uttänkta konventioner. Man tror att ny teknik, mer entreprenörskap och ännu fler ekonomiska incitament skall rädda oss. Som om vi kunde hålla oss inom ”planetens gränser” genom att överlåta åt den goda mänskliga kreativiteten, kompletterad av några små rester av politik, att söka ”lösningar”. Sådana tankar dominerar ännu på den internationella policyarenan och ligger bakom vad som kommer att sägas av de flesta OECD-länderna i Paris.

Det är bättre än ingenting. Men mot att det skulle fungera står den historiska erfarenheten, som är att det som behöver göras sällan blir gjort, i alla fall inte med den skyndsamhet som är nödvändig. För det har varit känt länge att människorna förvandlar jorden till dyster oigenkännlighet. George Perkins Marsh, en amerikansk lingvist och polyhistor, tillbringade delar av 1840-talet i sin hemstat Vermonts skogar, ett helt årtionde före Thoreaus mer välkända vistelse vid Walden Pond. Marsh fortsatte sina gentlemannastudier i Europa och Nordafrika. År 1864 var han färdig med sitt huvudverk ”Man and nature” där han visade hur civilisationers fall föregicks av skövling av naturen. Som USA:s ambassadör i Konstantinopel och Rom bevittnade han förfallet: ”Jorden håller på att i rask takt bli otjänlig för sin ädlaste invånare”, människan. Dess yta är snart lika karg ”som månens” och ur dess ”klimatiska måttlöshet” kommer ”barbariet en gång att återuppstå”.

Marsh, alltså en humanist, var en av inspiratörerna bakom naturskyddsrörelsen. Ett århundrade senare kom miljöskyddslagstiftning i allt fler länder. En hel del har blivit bättre, inte minst då effekterna är rumsligt avgränsade och lokalt påverkbara (en sjö, en skorsten). Men av 16 svenska miljömål nås ändå efter ett kvartssekel bara två. Och ju mer miljöpåverkan växer i skala, mot det regionala, kontinentala och globala, desto svårare brukar den vara att minska. För dessa problem, och där ingår klimatet, skalar lösningarna inte så enkelt nedåt. På lägre nivåer är världen delad, i stater, religioner, företag, städer, sociala skillnader, ideologiska konflikter. Med andra ord: människor, som är och vill olika och har olika stor skuld i klimatförändringen. Det är därför osannolikt att världens fattiga kommer att ha något överseende med lösningar som håller dem kvar i fattigdom medan världens rika fortsätter som förut. Det verkligt dystra scenariot är en växande militarisering av miljön – antropocen som den geologiska ingenjörskonstens epok, en värld vars skyhöga konsumtionsnivå gör att miljöskyddet måste eskaleras så att allt mindre återstår av den natur som fungerar bäst utan oss.

Intresset för historiens eruptioner har sin motsvarighet i den växande diskussionen om djupgående samhällsomvandlingar eller transformationer. För en annan historisk erfarenhet är att stora förändringar kan ske både oväntat och snabbt. Låt oss inte glömma de enorma framsteg som skett: allmän skolgång, demokratins segertåg, folkhälsans förbättring, den feministiska revolutionen, toleransen, välståndet, rättsstaten. Särskilt i en mörk tid måste man påminna sig om att det är rationellt att hysa hopp. All sådan omvandling har skett genom allianser mellan vetande och värderingar, de senare är viktigast men kunskap kan i vissa lägen vara avgörande.

En sak som tycks skilja environmental humanities från traditionell humaniora är att man ser kunskapsutvecklingen som engagerad i sådana transformationer. Några av de intressantaste kunskapsmiljöerna rör sig just nu i denna riktning. Historikern Johan Schot, ledare för Science Policy Research Unit vid University of Sussex, har sagt att vad som nu behövs är en forskning som förmår hjälpa kapitalismen att ta sig ur den destruktiva fas den tycks vara på väg allt djupare in i. Efter att länge ha gett övervägande positiva resultat är det tveksamt om den kommer att fortsätta göra det. Ett nytt initiativ, International Panel for Social Progress, med bland andra Nobelprisekonomen Amartya Sen i ledningen, försöker beskriva hur sociala institutioner kan förändras för att åstadkomma fungerande samhällen. I det ingår noll kol som ett villkor, men förenat med välfärd och rättvis fördelning. Hittills har livslängd och välstånd gödslats av diesel och nedhuggna regnskogar. Det måste upphöra.

I förlängningen finns frågan om hur demokratins samhälleliga och ekonomiska inbäddning skall se ut när denna nu snart går in i sitt andra sekel. Att den för alltid skulle förbli densamma är osannolikt. Lika osannolikt ter det sig att en ansvarstagande forskning avstår från att engagera sig i diskussionen om alternativen.

Jag tror att det är just därför som integrativ, samarbetande humanistisk kunskap just nu möter ett så stort intresse. Vi lever på tidens rand, vi ser inte bortom horisonten, kompassnålen snurrar, och de gamla framgångsrecepten går inte längre att skriva ut. När tidens ordning är i kris är det själva samhällstänkandets grunder som behöver tänkas om.

Artiklarna i serien om ”Den nya humanismen” har speglat mångfalden inom miljöns humaniora. De har handlat om migration, mediernas klimatrapportering, klimatledarskap, människans artberoenden, avfallets klimatbetydelse, klimatförändring som långsamt våld. Vad som kännetecknar dem alla är att de inte går att entydigt klassificera med hjälp av universitetens discipliner. De är själva lika hybridiska och upplösande som den värld vi lever i. Samtidigt är artiklarna, liksom den kunskapsutveckling de avspeglar, omisskännligt humanistiska i den meningen att de kretsar kring människans villkor som samhällsvarelse. Men medan tidigare generationers humaniora, och samhällsvetenskap med för den delen, kunde begränsa dessa till kulturen och samhället, ingår nu klimatet och miljön. För det är där våra mänskliga kulturer och samhällen nu befinner sig. Vi erkänner deras natur, och även naturens integrering i samhället, där den för övrigt alltid befunnit sig.

Vi håller på att bryta upp från flera av de föreställningar som vägledde det föregående århundradets tänkande. Sociologen Émile Durkheims maxim, att förklaringar till samhället bara kan sökas i samhället självt, som hjälpt oss att hålla skadlig geografisk och biologisk determinism på avstånd, var en gång en till synes evig sanning, men är det inte längre. Annat tänkande hjälper oss. Med tanke på att klimatmötet hålls i Paris känns det angeläget att påminna om att det var en medborgare i denna stad som en gång formulerade de ord som skulle visa sig profetiska: ”Framstegsvänlig humanism”, skrev Roland Barthes i ”Mytologier” (1957), ”måste ständigt genomsöka Naturen, dess ’lagar’ och dess ’gränser’, i syfte att upptäcka Historien där, och till sist att etablera Naturen själv som historisk”.

Barthes tanke formulerades samtidigt som Charles David Keeling satte upp sitt instrument på Mauna Loa, Hawaii, för att mäta koldioxidhalten i atmosfären som på snart sextio år gått från 315 till 400 ppm, den högsta nivån på tre miljoner år. Det är vad det betyder att naturen blivit historisk. Klimatet har blivit en del av samhället, av politiken, av vårt öde. Det har ställt oss på tidens rand. Vi talar om antropocen, men i själva verket vet vi inte vilken tid vi kommer att leva i och hur våra liv kommer att skilja sig åt, vad det betyder att ha och att inte ha, att vara och att inte vara. Bara att vi håller på att få så mycket framtid, att vi ännu inte vet hur vi skall kunna bära den.

Fakta. Den nya humanismen

Detta är en artikel i ett samarbete mellan DN Kultur och KTH för att belysa forskningen inom Environmental Humanities.

Alla delar:

Del 1. Migrationen kommer att förvandla en varmare planet. Det är dags att sluta se migrationen som ett problem och i stället erkänna den som en universell mänsklig egenskap.

Del 2. Medias rapporter påverkar vilken vetenskap vi får. Händelserapporteringen tar fokus från det som inte låter sig dramatiseras.

Del 3. Enbart forskning räcker inte för att lösa frågan om klimatet. De så kallade miljöfrågorna är lika mycket ekonomiska, politiska och kulturella frågor.

Del 4. Man kan inte tänka isär naturen och samhället. Samröre över artgränserna är en av livets grundstenar för både människor och andra varelser.

Del 5. Hur vårt skräp hanteras avgör om vi lyckas. Forskare och beslutsfattare borde lyssna mer på de gräsrötter som redan hittat kreativa lösningar.

Del 6. Klimatförändringarna är en terrorism som verkar långsamt. Jämfört med terrorbombningar är klimatförändringen ett makligt trauma.

Del 7. Vår kris är en tidens och tillitens kris. Jorden håller på att ge upp sin vardagliga tillförlitlighet.

Del 8. Nu gäller det att hjälpa dem som räddat oss från klimatkatastrofen. Ursprungsbefolkningarna hade ingen garanterad plats under klimatmötet i Paris.