Ibland påstås det vara tjejerna, tjejerna i passagerarsätet. Men det är männen - bröderna - som är verkligt passionerat skildrade väsen i Bruce Springsteens musik. Det är de som målas upp som de mytiska gestalterna, det är den manliga vänskapen som är den heliga graalen - tillvarons innersta enhet. De är de - inte Mary och Wendy, Crazy Janey, Sandy, Candy, Linda, Kate, Rosalita och Sherry Darling - som sätts på musans traditionella piedestal.
Det är männen som målas upp till sagogestalter av rent bibliska proportioner i Bruce Springsteens sångbok: är de inte Abel så blir de Kain. En man kan välja på två roller, normmanligt fostrat präkto eller skurk. "Adam raised a Cain", mässar Bruce Springsteen i en svartsynt ordlek (raise Cain = ställa till bråk) där hans berömda uppgörelse med daddy låter bittrare än någonsin:
"You're born into this life paying/ For the sins of somebody else´s past /Daddy worked his whole life for nothing but the pain/Now he walks these empty rooms looking for something to blame/You inherit the sins you inherit the flames" (från låten "Adam raised a Cain").
Den manliga arvssynden. Tung att kånka på, håhåjaja. Och allt det där har västvärldens män förväntat sig att Bruce Springsteen ska bära upp åt dem, sedan den dag då han smällde upp sin jeansrumpa i deras fejor och skrev "No surrender". "Like soldiers in the winter´s night with a vow to defend, no retreat no surrender." För alltid "blood brothers against the wind". I Bruce Springsteens mytiska värld är vänskapen män emellan något religiöst. Och de tolkade honom bokstavligt, tog för givet att förbundet han slöt var med dem personligen, och började dyrka den där rumpbilden som en fetisch. Herregud, de manliga fans som inte kallar honom för påve kallar ju honom som bekant, och utan att rodna, för chef. Chef över vadå? "Den hegemoniska maskuliniteten såklart", skulle en av världens mest kända maskulinitetsforskare Robert Connell glatt svara.
Det är ett hårt arbete att vara Springsteen - på en och samma gång bögarnas bästis och polishomofobernas kompis.Vad gör man när hela kontinenter av män vill vara ens "brothers under the bridges"?
- När man får en riktigt stor publik, strömmar folk tyvärr till av de mest vitt skilda anledningar. Och missförstår sånger, som Bruce Springsteen sa i en intervju i tidningen The Advocate 1996, vinjetterad "första gången Springsteen talar med gaypressen".
Han har just skrivit "Streets of Philadelphia" till Jonathan Demmes film "Philadelphia" där Tom Hanks drabbas av aids, och de frågar Springsteen varför han tror att Demme bad just honom. Svaret är tryggheten: "Runt tiden för mina första skivor hade jag en "big guy´s audience". Jag hade en väldigt straight image, särskilt i mitten av 80-talet." Springsteen menar att Demme ville ta ett ämne kring vilket folk kände sig osäkra och rädda, och föra samman det med personer som de tvärtom kände sig väldigt säkra tillsammans med: "Det är mitt jobb." Trygghetsadvokat.
Springsteenmaskuliniteten framställs ibland som så homo-socialt vattentät att den blir queer. Och den är vattentät därför att alla män som dyrkar honom har ett gemensamt intresse av att deras ledares auktoritet upprätthålls. Bruce Springsteen är ren. Han är madonnan, Mick Jagger är horan.
"Is a dream a lie if it don´t come true?" frågar Bruce Springsteen i "The river". Jaaa, hade alla män i Susan Faludis mansreportagebok "Ställd" svarat om de fått den direkta frågan - "vi är så jävla jävla svikna och ledsna för det." Men Bruce Springsteen är motsatsen till alla samhällets svikare.
Nu, på nya skivan "Devils and dust", kopplar han tillbaka till "Nebraska" och "The Goast of Tom Joad", och precis som på de vackra blygrå-
vemodiga albumen placerar han sin röst i förlorarmännens och de utsattas ställe. Här är cowboysjälen som fick ett loserliv i stället för ljuvlig frihet, flyktingen som dör när han ska korsa Rio Grande, småskurken som längtar hem till mamma.
Ur-Brucekvinnan har bytt namn från Mary till Maria, som i Jesus mor; som i den trygga hustrun att komma hem till, och Maria får sällskap i persongalleriet av Bibelns Leah och den hora som den förlorade cowboyen går till.
Den första och enda gången den amerikanska folkopinionen ställt sig upp och skällt på Bruce Springsteen var när han gifte sig med modellen och skådespelerskan Julianne Phillips. Hur kunde han komma här och släpa på en överklassig modellbrud? Han kan ju inte sjunga om Sherry Darling och hennes arbetslösa asjobbiga morsa ena dagen, och om ensamstående mamman Catherine nere på biltvätten nästa dag, eller om råsorgsna och råtuffa Candy, och sen gifta sig med vad de tyckte var ett bortskämt våp som inte klädde hans "autentiska" image, ett äktenskap som lyste igenom på "Tunnel of love".
Hans med extremt få undantag trygga vägledarroll är orsaken till att vi aldrig får se Bruce Springsteens hängmage i People Magazine. Det är orsaken till att en Hugh Grant-
avsugningshistoria aldrig skulle kunna komma ut om honom. Det är den som gör att vi aldrig får höra något om hans privatliv, förutom när hans pappa dör. Maskulinitetsforskarklyschan säger att patriarkatet upprätthålls av rädda pojkar som gör sig potenta inför allas blickar. Det ironiska är att Bruce Springsteen inte alls är en sådan rädd pojke, hur hårt han än jobbade på kroppsbyggarlooken en period. När fansen är för neandertalskrikiga i sitt hyllande av honom som manlig ikon ber han "snälla, no bruucing tonight". Bruce Springsteen-sånger som "Man at the top" låter i själva verket som ett koncentrat av Connellteorier: alla känner paniken att förhålla sig till maktstrategierna och maktstrukturerna. Eller som Bruce Springsteen sa i intervjun i The Advocate:
- Rockvärlden är konstig, en värld där det samtidigt förekommer en oerhörd mängd macho-posering och homofobi - riktigt mycket, är min erfarenhet - och ändå är rockregeln nummer ett att du förmodas vara den du är.
I boken "Bruce Springsteen´s America" intervjuar Harvardprofessorn Robert Coles en massa av de där männen som Bruce Springsteens sånger handlar om: de som drömmer om Mary, och deras hemma-Marys. Det är långa intervjuer, där människor talar långt och länge om vad Springsteens karaktärer spelar för roll i deras privata relationer. Det är advokaten och hans fru som om och om igen lyssnar på raden "Me and Crazy Janey were makin´ love in the dirt singin´ our birthday songs" ur "Spirit in the night", som en drog som ska återkalla minnen från tiden då de ännu var förälskade. Och det är hemmafruarna som inte kan gräla med sina affärsresande män när de väl är hemma, för att Bruce står i vägen. Männen tror att kvinnorna har problem med att "Bruces kvinnobilder är stereotypa"; men det är inte fallet. Kvinnor och icke-macho-män har ju oftast högst okomplicerat fascinerade och lyckliga relationer till honom - fria från en massa saggigt förebildsklet. Hemmafruarna är uppgivna för att deras män ingått så ointagliga pakter med Bruce Springsteen att det inte ens går att skälla ut dem, än mindre be dem dra åt helvete: de svarar inte på några skrik eller upplägg - utan levererar bara mekaniskt ännu ett Bruce-
citat, ur en låttext eller en intervju: Sorry baby, jag är i the darkness on the edge of town.