Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Varför dog Matilda?

Foto: Jesper Waldersten

Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv. Tanja var sex när hon dödades av sin mamma och sin ­mormor. Vad var det som hände? Och varför? I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba det ­svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda ­drivkrafter. Han finner idéer och tanke­mönster med ­kapacitet att frammana inbillade förövare – och brott som inte har begåtts.
Det han möter är rättvisans demoner.

Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.

Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt, vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter? Det framgår inte.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.

Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv.

”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag skulle göra det med medikamenter.”

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser som dödade Matilda.

De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker ställa en fråga.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad.

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På onsdagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Matilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.

Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadsprocess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp. Vilka band? Vad fanns där som var så farligt?

Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åberopa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna innan hon dödade sitt barn.

Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten. Möjligen överlägsenhet.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet, det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en man!”

Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”

Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där, skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker hör inte till saken.

Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som hörs på bandet. Det är en sektledare.

Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att lämna ut Matilda till en man.

Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte. ­Res­­t­en får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn förstår inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av åt Matildas eget liv?

Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för att vara våldsam eller hotfull.

(Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Övervakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialsekreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter ljuger aldrig!)

Vad har detta klimat för del i Matildas död?

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv. Det är vad hon sagt till honom.

Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga socialtjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte utreda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Matilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motiverat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av behovet. Han litar på socialnämnden.

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som vädjar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa två larm blir inte ens noterade i journalen.

Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse. Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha ensam vårdnad, får hon den automatiskt.”

”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.”

Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social­tjänsten behandlat män och kvinnor lika?

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.

Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.

Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram stegvis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen.

Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pappas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Peter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon krånglar och vill stanna kvar.

Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället har sex läppar”, säger pappan.

Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas ­sexualundervisning!”

Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Peter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för monster i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier.

Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oerhört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis­anmälan.

Det är tidigt 1990-tal. I fem års tid har medierna fyllts av skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barnamord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994)

Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den, liksom Monica Dahlström-Lannes ”Mot dessa våra minsta” och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt ut nödsignaler!

Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror, orm­ar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörkrädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt Dahlström-Lannes beror nästan alla psykiska problem hos kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen.

Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande metoder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna aldrig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp.

Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga. Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja att det var hon själv som ramlade.

Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda sin mamma.

När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fortsätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plågat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrauma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid, skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar mamma.

”Din jävel! Kräk-spott-äckelmamma! Jag skall döda dig och slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots att det är fadern som har utnyttjat det.”

Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter. Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram. I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla den uppgiften.)

Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är ”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets lagar.

Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu daghemspersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.”

Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en väg att gå: ut från världen.”

Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått henne att känna sig överflödig.

Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /.../ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern.

När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”. Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret.

Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång. Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och kvinnor lika.

Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista. Samma mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation, åstadkommer nya tragedier och korrumperar socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt rättsväsen.

I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från ett mord. För åttonde gången.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket, som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande journalister.

I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel.

Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda” (på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det kan finnas fler.

I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror att minnen av trauman som framtagits under terapi måste vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid fram minnen av fasansfulla saker.

Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990 kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta.

Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson. När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DN-journalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996.

Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men jag har en farhåga.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.

Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.

Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade namn.

 

Begreppet ”Felaktigt dömda” och faktaunderlaget

Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets tid, då ett missgrepp av rättvisan kunde kosta den åtalade livet. I modern svenska används det när en oskyldig döms för ett allvarligt brott.

Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det motsvarar vad JK:s rapport från 2006 menar med ”felaktigt dömda”. I denna text brukas ”felaktigt dömd” och ”oskyldig” synonymt.

I min sammanställning ingår de elva fall av felaktigt dömda mellan 1990 och 2006 som Hans-Gunnar Axberger analyserar i JK:s rapport. Av dessa var tre dömda för våldsbrott, åtta för sexuella övergrepp på barn.

Eftersom Domstolsverket inte för statistik över oskyldigt dömda fick jag använda pressarkiven samt ansökningar till JK om skadestånd för att få en bild av antalet justitiemord efter 2006. Jag fann femton fall. Åtta av dem gäller Thomas Quick.

Av de övriga handlar tre om fäder som dömts för att ha skakat sina barn till döds, två om fäder som skulle ha förgripit sig på döttrarna (en friades redan i hovrätten), två om grova våldtäkter. Det kan finnas flera.

Endast i tre av dessa 26 domar förekom teknisk bevisning värd namnet. I de övriga fälldes de tilltalade på basis av målsägandes berättelse och/eller uttalanden av experter av olika slag. Vilka vid ny prövning visade sig vara oväder­häftiga, manipulerade eller falska.

Bakgrundsmaterialet till den här artikeln

Läsaren kan undra hur reportern kan veta vad som rörde sig i ­sinnet på människor som han inte kunnat träffa. Bakgrunds­materialet till denna artikel består, förutom intervjuer, av ett par tusen sidor dokument: förundersökningar, korre­spondens mellan

de in­blandade och myndigheter eller privatpersoner, vårdnadsutredningar.

Jag har också haft tillgång till inspelningar av privata samtal.

I fallet Matilda föreligger också en omfattande Lex Sarah-rapport samt en IVO-inspektion som utmynnar i en skarp kritik av socialtjänsten. IVO konstaterar att inte bara i Matildas fall utan i 62 ­andra ärenden fanns ”bristande barnperspektiv”. Vilket annat perspektiv som tog över framgår inte av rapporten.

Från den 1 juni 2013 övergick tillsynen över socialtjänsten från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Maciej Zaremba och Rättvisans demoner

Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort.

För sin förra artikel­serie i DN Kultur, ”Den olönsamma ­patienten”, belönades han med Guldspade­juryns hedersomnämnande 2014. Han har även skrivit om bland annat sjuk­vården, skogen, skolan, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar.

Detta är den första i en serie reportage om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende.

Nästa artikel i serien handlar om när någon förtalade Erik K. Den publiceras i DN Kultur i veckan.