Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Varför jag skriver

Få författare skrev mer inflytelserika böcker under 1900-talet än George Orwell. I nästa vecka kommer ett rikt urval av hans klassiska essäer i svensk nyöversättning av Peter Handberg. Boklördag publicerar i dag ”Varför jag skriver” från 1946.

Från mycket tidig ålder, kanske från det att jag var fem, sex år, visste jag att jag skulle bli författare när jag blev stor. Mellan sådär sjutton och tjugofyra års ålder försökte jag överge denna idé, men jag gjorde det väl medveten om att jag gjorde våld på min sanna natur och att jag förr eller senare skulle börja skriva böcker.

Av tre barn var jag mellanbarnet, men det var en skillnad på fem år på båda sidor och jag såg knappt min far före åtta års ålder. På grund av detta och en del andra orsaker var jag en smula ensam och snart utvecklade jag otrevliga maner som gjorde mig impopulär under hela skoltiden. Jag hade det ensamma barnets vana att hitta på historier och föra samtal med inbillade personer, och jag tror att från första stund blandades mina litterära ambitioner med känslan av att vara isolerad och underskattad. Jag visste att jag hade lätt för att skriva och en styrka att ta mig an obehagliga fakta, och jag kände att detta skapade ett slags privat värld som var en viss kompensation för mina misslyckanden i vardagslivet. Likväl uppgår min barndoms och ungdoms seriösa produktion – det vill säga med avsikten att vara seriös – till inte mer än ett halvdussin sidor.

Jag skrev min första dikt vid fyra eller fem års ålder, min mor skrev ned den som diktamen. Jag minns inget av dikten annat än att den handlade om en tiger och tigern hade ”tänder som stolar” – en bild så god som någon, men jag inbillar mig att dikten var ett plagiat av Blakes ”Tiger, Tiger”. Vid elva års ålder, när kriget 1914–1918 bröt ut, skrev jag en patriotisk dikt som publicerades i den lokala tidningen, precis som en annan dikt två år senare om Kitcheners död. Då och då, när jag hade blivit lite äldre, skrev jag dåliga och oavslutade ”naturdikter” i georgiansk stil. Jag försökte mig också på, två gånger eller så, en novell som blev ett förskräckligt misslyckande. Det var summan av det så kallade seriösa verk som jag faktiskt skrev ned på papper under alla de där åren.

I en mening engagerade jag mig emellertid i litterära aktiviteter under hela den här tiden. Till att börja med var det beställningsjobben som jag producerade kvickt, med lätthet och utan större nöje för egen del. Vid sidan av skolarbeten skrev jag vers d’occasion, smålustiga dikter som jag kunde producera i vad som nu tycks som en häpnadsväckande produktionstakt – vid fjorton års ålder skrev jag en hel pjäs på rim, en imitation av Aristofanes, på ungefär en vecka – dessutom hjälpte jag till att redigera skoltidningar, både tryckta sådana och i manuskript. De här tidningarna innehöll det mest erbarmligt burleska stoff som man bara kan föreställa sig och vållade mig betydligt mindre bekymmer än vad den simplaste formen av journalistik gör i dag. Men sida vid sida med allt detta, under femton års tid eller mer, sysslade jag med litterära övningar av helt annat slag: det handlade om att skapa en kontinuerlig ”berättelse” om mig själv, ett slags dagbok som enbart existerade i tankarna.

Jag tror att detta är ganska vanligt bland barn och tonåringar. Som mycket liten brukade jag föreställa mig att jag var, säg, Robin Hood och se mig själv som hjälten i rafflande äventyr, men snart upphörde min ”berättelse” att vara narcissistisk i en omogen mening och blev mer och mer en ren beskrivning av vad jag gjorde och saker som jag såg. För flera minuter åt gången uppfylldes jag av tankar av det här slaget: ”Han sköt upp dörren och gick in i rummet. En gul solstråle, filtrerad genom muslingardinerna, föll snett mot bordet där en halvöppen tändsticksask låg intill bläckhornet. Med den högra handen i byxfickan rörde han sig genom rummet fram till fönstret. Ute på gatan jagade en sköldpaddsfärgad katt ett dött löv.” Och så vidare. Denna vana höll i sig tills jag var omkring tjugofem, under alla mina icke-litterära år. Fastän jag fick leta, och jag letade, efter de rätta orden, föreföll det som om jag utförde denna deskriptiva ansträngning nästan mot min egen vilja, av ett slags tvång som kom utifrån. ”Berättelsen” antar jag måste ha återspeglat de stilar av olika författare som jag beundrade i olika ålder, men såvitt jag minns hade den alltid samma minutiösa, deskriptiva kvalitet.

När jag var omkring sexton upptäckte jag plötsligt glädjen i blotta orden, det vill säga ordens ljud och associationer. [...] Vad beträffar behovet av att beskriva saker och ting så visste jag redan allt om detta. Det står alltså klart vad det var för slags böcker jag ville skriva, i den mån som man kan säga att jag ville skriva böcker vid den tiden. Jag ville skriva enorma, naturalistiska romaner med olyckligt slut, fyllda av detaljerade beskrivningar och fängslande liknelser, och också fyllda av högtravande avsnitt där orden delvis kom till bruk på grund av hur de lät. Min första fullbordade roman, ”Burmese days”, som jag skrev när jag var trettio men gjorde utkastet till betydligt tidigare, var nog i själva verket en bok av det slaget.

Jag ger hela denna bakgrundsinformation därför att jag inte tror att man kan bedöma en författares motiv utan att veta något om hans tidiga utveckling. Hans ämne bestäms av den tidsålder han lever i – åtminstone är detta sant i våldsamma, revolutionära tider som våra egna – men innan han ens börjar skriva har han lagt sig till med en emotionell attityd från vilken han aldrig riktigt blir fri. Det är utan tvivel hans jobb att disciplinera sitt temperament och undvika att fastna i något omoget stadium eller en halsstarrig sinnesstämning, men om han helt och hållet flyr sina tidiga influenser dödar han impulsen att skriva. Om vi bortser från behovet att förtjäna sitt levebröd, tror jag att det finns fyra stora motiv till att skriva, åtminstone till att skriva prosa. De finns i olika grad hos varje författare, och hos varje författare varierar proportionerna tid efter annan i enlighet med den atmosfär han lever i. De är:

(1) Ren egoism. En önskan att framstå som duktig, att det talas om en, att bli ihågkommen efter ens död, att ge tillbaka på vuxna som nonchalerade dig i barndomen och så vidare Det är ren humbug att låtsas att detta inte är ett motiv, och ett starkt sådant. Författare delar denna karaktäristik med vetenskapsmän, konstnärer, politiker, advokater, soldater, framgångsrika affärsmän – i korthet, med hela mänsklighetens toppskikt. Den stora majoriteten av människor är inte starkt själviska. Efter ungefär trettio års ålder ger de upp sina individuella ambitioner – i många fall ger de faktiskt nästan upp känslan av att över huvud taget vara individer – och de lever uteslutande för andra eller är helt enkelt nedtyngda av sitt slit. Men det finns också en minoritet av begåvade, egensinniga personer som är fast beslutna att leva sitt eget liv ända till slutet, och författarna tillhör den gruppen. Seriösa författare, skulle jag vilja påstå, är på det hela taget mer fåfänga och självcentrerade än journalister, fast mindre intresserade av pengar.

(2) Estetisk entusiasm. Upplevelsen av skönhet i den yttre världen eller i orden och deras arrangemang. Glädje i den verkan som ett ljud har på ett annat, glädjen i den goda prosans fasthet eller rytmen i en god historia. Önskan att dela en erfarenhet som man känner är värdefull och inte bör missas. Det estetiska motivet är mycket svagt hos en hel del författare, men även en författare av ströskrifter eller en författare av handböcker har favoritord och favoritfraser som tilltalar honom av icke-praktiska skäl; eller så har han en stark känsla för typografi, bredden på marginalerna och så vidare. Från nivån över tågtidtabellen är ingen bok fri från estetiska hänsynstaganden.

(3) Historisk impuls. En önskan att se saker och ting som de är, att hitta sanna fakta och samla dem för eftervärlden.

(4) Politiska skäl – där ordet ”politisk” används i vidast möjliga mening. En önskan att skjuta världen i en viss riktning, att förändra folks uppfattning om det slags samhälle som de ska eftersträva. Än en gång: ingen bok är helt fri från politiskt ställningstagande. Åsikten att konsten inte ska ha något att göra med politik är i sig en politisk hållning.

Man förstår att dessa olika impulser råkar i konflikt med varandra och att de fluktuerar från person till person och med tiden. Av naturen – din ”natur” är sådan du har blivit när du just är vuxen – är jag en person där de tre första motiven väger mer än det fjärde. I en tid av fred hade jag kanske skrivit sirliga böcker eller sådana som huvudsakligen skildrade något, och kanske skulle jag ha förblivit nästan omedveten om mina politiska lojaliteter. Såsom saker och ting nu är har jag tvingats att bli ett slags stridsskriftsförfattare. Först tillbringade jag fem år i ett yrke som inte passade mig (kolonialpolisen i Burma), därefter fick jag utstå fattigdom och en känsla av misslyckande. Detta ökade mitt naturliga hat till auktoriteter och gjorde att jag för första gången blev fullt medveten om arbetarklassens existens, och arbetet i Burma hade gett mig viss kunskap om imperialismens natur, men dessa erfarenheter var inte tillräckliga för att ge mig en omsorgsfull politisk orientering. Så kom Hitler, spanska inbördeskriget och så vidare. I slutet av år 1935 hade jag fortfarande inte lyckats komma fram till ett fast beslut. Jag minns de tre sista stroferna i en liten dikt som jag skrev den gången och som uttryckte mitt dilemma:

Jag är masken som aldrig vrider sig,

Eunucken utan harem;

Mellan prästen och kommissarien

Vandrar jag likt Eugene Aram;

Och kommissarien berättar om min lycka,

Samtidigt som musiken strömmar från radion, Men prästen har lovat mig en Austin Seven,

För det är alltid Duggie som betalar.

Jag drömde att jag levde i marmorsalar,

och vaknade och fann det sant;

Jag är inte född för en tid som denna;

Var kanske Smith det? Eller Jones? Eller du?

Kriget i Spanien och andra händelser 1936–1937 blev tungan på vågen och därefter visste jag var jag stod. Varje seriös rad jag har skrivit sedan 1936 har skrivits, direkt eller indirekt, mot totalitarism och för demokratisk socialism, såsom jag uppfattar den. Jag uppfattar det som nonsens att man kan tro att man kan undvika att skriva om sådana ämnen i en tid som vår. Alla skriver om dem i en eller annan form. Det är helt enkelt fråga om vilken sida man väljer och hur man går till väga. Och ju mer medveten man är om sin politiska inställning, desto större chans har man att agera politiskt utan att offra sin estetik och sin intellektuella integritet.

Det jag mest av allt har velat göra de senaste tio åren är att förvandla den politiska texten till konst. Min startpunkt är alltid en känsla av partianda, en upplevelse av orättvisa. När jag sätter mig för att skriva en bok säger jag inte till mig själv: ”Jag ska producera ett konstverk.” Jag skriver därför att det finns någon lögn som jag vill avslöja, några fakta som jag vill rikta uppmärksamheten mot, och min första angelägenhet är att man ska lyssna till vad jag har att säga. Men jag skulle inte kunna skriva en bok, inte ens en längre artikel, om det inte också var en estetisk fråga. Den som bemödar sig om att undersöka mina arbeten kommer att se att även när det är ren propaganda så innehåller de mycket som en heltidspolitiker skulle betrakta som irrelevant. Jag förmår inte, och vill inte heller, helt överge den världsbild som jag lagt mig till med i min barndom.

Så länge jag lever och har hälsan kommer jag fortsätta känna starkt för det prosaiska, att älska jordens yta och att finna nöje i solida föremål och snuttar med värdelös information. Det är ingen idé att försöka undertrycka den sidan hos mig. Jobbet består i att förena mina inneboende sympatier och antipatier med de väsentligen allmänna, icke-individuella aktiviteter som denna tid tvingar på oss.

Det är inte lätt. Det ger upphov till problem med konstruktionen och språket, och på ett nytt sätt ger det upphov till problem med uppriktigheten. Låt mig ge bara ett exempel på de svårigheter som kan uppstå. Min bok om spanska inbördeskriget, ”Homage to Catalonia”, är naturligtvis en öppet politisk bok, men i huvudsak är den skriven med särskild hänsyn till och avsikt på formen. Jag ansträngde mig verkligen att berätta hela sanningen utan att göra våld på mina litterära instinkter. Men bland annat innehåller den ett långt kapitel fyllt av citat från tidningar och liknande till försvar för trotskisterna som anklagades för att konspirera med Franco. Ett sådant kapitel, som efter ett år eller två saknar intresse för den genomsnittliga läsaren, förstör naturligtvis boken. En kritiker som jag hyser respekt för höll en föreläsning för mig om saken. ”Varför tog du med allt det där?”, sa han. ”Det som kunde ha varit en bra bok förvandlade du till journalistik.” Det han sa var sant, men jag kunde inte ha gjort på annat sätt. Jag råkade veta vad få människor i England hade tillåtits att få kännedom om: att oskyldiga män anklagades på falska grunder. Om inte detta hade retat upp mig skulle jag aldrig ha skrivit boken.

I en eller annan form dyker det här problemet upp igen. Problemet med språket är subtilare och skulle föra för långt att diskutera här. Det enda jag kan säga är att jag under senare år har försökt skriva mindre målande och mer exakt. Hur som helst menar jag att när man väl uppnått perfektion i ett slags sätt att skriva har man vuxit ur det. ”Animal farm” var den första bok i vilken jag försökte, fullt medveten om vad jag sysslade med, att förena politiskt syfte och konstnärligt syfte till en helhet. Jag har inte skrivit en roman på sju år, men jag hoppas få göra det inom en snar framtid. Den måste med nödvändighet bli ett misslyckande, varje bok är ett misslyckande, men jag vet med någorlunda säkerhet vad för slags bok jag vill skriva.

Foto:

När jag tittar tillbaka på den sista eller de två sista sidorna ser jag att jag har fått det att framstå som om mina litterära motiv var helt och hållet socialt ansvarskännande. Jag vill inte att detta ska kvarstå som det slutgiltiga intrycket. Alla författare är fåfänga, själviska och lata, och djupt nere på botten av deras bevekelsegrunder finns ett mysterium. Att skriva en bok är en fruktansvärd, slitsam kamp, likt ett långt anfall av en smärtsam sjukdom. Man skulle aldrig ta sig för något sådant om man inte drevs på av en demon som man varken kan motstå eller förstå. Vad jag förstår är den där demonen helt enkelt samma instinkt som får en baby att skrika på uppmärksamhet. Och ändå är det likaså sant att man inte kan skriva något läsvärt om man inte ideligen anstränger sig att sudda bort sin egen personlighet. God prosa är som en fönsterruta. Jag kan inte med säkerhet säga vilken av mina bevekelsegrunder som är de starkaste, men jag vet vilka av dem som förtjänar att följas upp. Och när jag ser tillbaka på mina verk ser jag att det undantagslöst är där jag saknade ett politiskt syfte som jag skrev livlösa böcker och förleddes till högtravande avsnitt, meningar utan mening, dekorativa adjektiv och humbug rent generellt.

Essän publicerades först i tidskriften Gangrel, nr 4, sommaren 1946.

”Som jag behagar”.

I boken ”Som jag behagar” (Natur & Kultur) har Peter Handberg nyöversatt ett trettiotal av George Orwells essäer. Förordet är skrivet av författaren Lena Andersson.

Här finns klassiska texter om den brittiska kolonialismen som ”Hängningen” och ”Att skjuta en elefant”. Och centrala essäer som ”Tillbakablick på det spanska inbördeskriget”, ”Litteratur och totalitarism” och ”Tryckfrihet (Animal farm)”.

Här finns också en stenhård uppgörelse med surrealisten Salvador Dalí och ”Till P G Wodehouses försvar”. Orwell var en storläsare av Wodehouse och avfärdande anklagelserna mot honom för att vara nazist som rent nonsens.

Om tiden i en engelsk internatskola handlar ”Sådana, sådana fröjder”.

George Orwell föddes i likhet med Evelyn Waugh – som han uppskattade mycket – 1903 men avled redan 1950. Vid krigsslutet 1945 gav de båda ut böcker som skulle bli två av den engelska 1900-talslitteraturens stora klassiker: ”Djurfarmen” respektive ”En förlorad värld”. Orwells ”Djurfarmen” har även fått titeln ”Djurens gård” på svenska.

Romanen ”1984” gavs ut 1949.