Fram för barn och humanister..
När Nina Björk kände ambivalens inför att lämna sina barn på förskolan och skrev "Vi är på helt fel spår" i sin söndagskolumn (DN 30 okt) exploderade det. Starskottet gick för hela laguppställningen av offentliga debattörer, och de flög i väg. Artiklar satt pepprade i alla tidningar; ledarsidor, debattsidor, kultursidor, kolumner. Dag efter dag. I två veckors tid har samtalet pågått, hett, intensivt och intressant.
Samtidigt pågår här på sidorna en debatt om humaniora. Skickliga forskare och universitetsfolk vittnar om en politik för den högre utbildningen, som är förödande. Vad är det som gör att just Sverige ska vara sämst? Underfinansierat. Åsidosatt. Varför kan inte vi med stolta traditioner av demokrati och folkbildning hålla fram värdet av humaniora? Vara ett kulturland? Hålla uppe statusen och värdet av humanistisk forskning?
Vi läser rapporter från de svenska universitetens och högskolornas skurhinkar, där universitetslärare utklutade med professors titlar, måste gno från morgon till kväll med undervisning på grundutbildning, och dessutom täcka upp för de kvalitetsbrister som uppstått på vägen. Eventuell forskning blir fritidsnöje.
När jag på åttiotalet var småbarnsmamma och samtidigt litteraturforskare konfronterades jag med de båda ämnena barn och humaniora, på en gång.
Förskolan var en nödvändighet för att jag skulle kunna skriva avhandling och gå forskarutbildning, men det var en daglig kamp. Daghemsmoralen (hämta vid tre, hålla snoriga barn hemma en extra vecka) och kraven på beläsenhet i forskningen, var inte kompatibla. Jag låg på två hjul i kurvorna från Universitetsbiblioteket i Lund, bar och kånkade och flängde, och så fort de små ljuvliga barnen slöt ögonen satt jag vid skrivbordet.
Det löste sig med både barn och avhandling tack vare att jag hade en högst närvarande man, barnens pappa, men jag hade träffat på ett systemfel. Barnens långsamma tempo och humanioras långsamma tempo är en anomali i vårt samhälle och vår tid.
Daghem och förskolor erbjuder inte himmelrike för alla barn men fungerar mestadels hyggligt. Och även föräldern som kör rally hela veckan står en vintersöndag i snöglopp och kastar boll med en tvååring.
Utarmningen av humaniora är däremot en katastrof, som pågår i det tysta. De som här debatterat hittills ger bra, konkreta förslag. Exempelvis: statligt huvudmannaskap för den svenska skolan, femtio procent forskning inom universitetslärartjänsterna, betala anständigt för studenterna. En utgångspunkt för att humanisterna med skärpa ska kunna ställa de svåra frågorna och definiera det mänskliga. Ingen annan kommer att göra det.