Förläggaren Hesham Bahari förklarar bildförbudet..
Man tvistar än i dag bland islamologer och arabister om hemligheten bakom den snabba spridningen av Muhammeds lära till vitt skilda raser och lingvistiska grupper från Afrikas västligaste kust till Asiens östligaste. Flera förklaringar har lagts fram: militär styrka, skattelättnader för konvertiter, arabernas välvilja gentemot de kuvade folkens kvinnor, Koranens oemotståndliga verkan, lärans enkelhet och så vidare. Dessa förklaringsmodeller behöver inte utesluta varandra. De lyfter fram politiska, ekonomiska och kulturella ramar som visar oss hur den islamska världen blev till, dess olika faser från födelse till mognad och åldrande.
En förklaring som man inte ofta stöter på i litteraturen har faktiskt att göra med Muhammeds gestaltning. Ingen får inom den ortodoxa islam försöka avbilda profeten eller någon annan människa eller levande varelse, ändå så vet vi mer om Muhammeds liv än vad vi vet om Jesus eller Buddhas. Biografyrket var ett av de främsta och viktigaste i islamiseringsprocessen som inte alls skedde på ett par generationer som vissa vill hävda utan som tog flera århundraden i anspråk. Flera hundra år efter islams födelse var stora delar av södra Egypten och Nubien fortfarande kristna.
Profetens levnadsteckning är en vetenskap i sig med rötter i 600-talet. Texterna gav detaljerade skildringar av Muhammeds liv och den gemenskap som bildades runt honom enligt dem som bevittnat händelserna. Senare omvandlades delar av biografierna till sagor, legender och erinringar som cirkulerat i över 1.400 år. Denna folklore är förstås präglad av mottagarkulturerna. Det vore dumdristigt att påstå att levnadsteckningarna omsattes i folklore på exakt samma sätt hos så vitt skilda kulturer som de islamiserade Amazigh i Atlasbergen och Sumatrastammarna i Indonesien.
Men hur varierad denna folklore än är så vilar den på en gemensam grund: förståelsen att Koranen dikterades till Muhammed och handlade delvis om honom och att hadithen återger hans ord enligt dem som hörde dem. Det är stöttepelarna i biografens kunnande och framgång. Hans jobb är att fylla i de övriga detaljerna, vitfläckarna, så att inga okända ytor eller tveksamheter skall kunna sila genom väven. Men det är i folkloren som muslimen fullbordar sitt förhållande till profeten och inte hos de lärda eller mindre lärda levnadstecknarna. Och häri ligger kanske vår gåta. Hur kunde araber, afrikaner, hinduer, turkar med flera komma fram till samma gestaltning och förstå profetens särklass på samma sätt, sina kulturella och språkliga divergenser till trots?
Detta förhållande till profeten har alls inte varit till muslimens nackdel. I en historia som sällan visat hänsyn till de svaga har makthavarna flitigt använt sig av religionen för att undertrycka och manipulera sina undersåtar. Men Muhammeds gestaltning hos de muslimska folken är just motvikten till den dogmatiska, förtryckande människan.
Inom sufism är varje människa som lyckas uppleva varats enhet och därmed fullkomnas och helas en Muhammed: en tidlös gestalt som står i direkt kontakt med det okända och över politikens och det förgängliga livets träsk. Hur ska en sekulär tecknare kunna teckna en sådan gestalt när det enda han har blivit serverad av sina medier är bilden av träsken och politikens moras, densamma som skickar protestdelegationer eller hetsar det enkla folket till våld?
För flertalet muslimer rivs ett gammalt sår upp. De vet innerst inne att den starke skrattar högst och inte tar illa upp för några bilder, men de vet också att de behandlas orättvist, oavsett var de befinner sig, hemma eller på flykt. Bilderna av Muhammed som terrorist framkallar andra bilder till minnet av Muhammed som tortyroffer.
Nu har frågan framställts som om det vore en konflikt mellan frihetsfrämjande och dogmatiska krafter. Men frihetsivrarna visade sig sakna den nödvändiga kunskapen (eller den goda avsikten?) och dogmatikerna visade sig vara miljoner människor som intuitivt uppfattar varje angrepp på Muhammed som ett angrepp på människans hopp om förlösning.