Det händer att jag tänker på honom när jag strosar längs Hornsgatan och närmar mig kvarteret Rosendal större, de solida husen mellan Mariatorget och Bellmansgatan, mitt emot Puckeln.
För 25 år sen var han centralgestalten i ett kvarter med slitna original och glada gamänger som plitade ner veckans tipsrad inne hos Cigarrhandlaren eller pratade bort en kvart med pojkarna på Möbel-Man.
Det var Pavan och Varg-Larsson, Greger och Birger, Dolly och Hälardrottningen, plus några andra färgstarka existenser som visste att Henry alltid småvisslade på en gammal schlager när han var på gott humör och gjorde entré med ett världsvant: "Morning boys!"
Henry Morgan hade varit ute i vida världen och var dessutom son till en smått legendarisk jazzpianist. Farfar hette Morgonstjärna, en gång ägare till den "lugubra" och "imposanta" våning fem trappor upp på Hornsgatan, som Henry nu huserade i tillsammans med sin yngre bror Leo, poet och alternativ outsider. Och i källaren pågick hemliga utgrävningar av de mytomspunna Bellmansgångarna.
Det kan också hända att jag tycker mig se en skymt av Henry Morgan på Långholmsgatan vid Hornstull.
Här låg Atletklubben Europa, boxningsringen som Henry gått så många ronder i, och platsen där berättaren i Klas Östergrens roman "Gentlemen" (1980) en höstkväll 1978 häpet betraktar hur "sorgfälligt" den nyduschade Henry knyter en svår Duke of Windsor-knut på slipsen framför spegeln i omklädningsrummet.
Det är som sagt 25 år sen nu, och sådant gjorde outplånliga intryck på en ung man i gymnasieåren, svältfödd på litteratur som nästan utspelade sig i vår samtid. Det var nog första gången jag förstod att även författare kan ha ett sound, att språk kan låta, och att de gamla vanliga visorna och slagorden var passé. Lundell fanns ju, men var lite för flummig för min smak. Klas Östergren formulerade en brusten livskänsla som var elegantare och intressantare.
Kanske går jag händelserna i förväg. Det var snarare "Fantomerna", utgiven 1978, som ingav hopp om nya tider. En generationsroman om vilsen kärlek och brist på tillhörighet, laddad med flipperkulor och frånvarande fäder. Otänkbar utan popmusiken och serietidningarna (när andra citerade Proust eller Marx svarade Östergren med Steve Roper och Kalle Anka). Den boken var högt älskad i alla pojkrum med osynliga ambitioner.
I "Gentlemen" var det något annat som slog an: de breda panoreringarna i tid och rum. Här hade vi en samtidsroman som också ville skildra det förflutna. Hur det hade blivit som det var och varför vår allvetande berättare - en rikt begåvad kommentator som kunde låta som Sven Jerring, Philip Marlowe eller David Bowie - satt barrikaderad i bröderna Morgans övergivna våning med ett sår i huvudet och hamrade ner den historia vi just läste.
Och boken utspelade sig i Stockholm och Europa, inte att förglömma, långt ifrån den svenska vischa som blivit trist norm och realistisk standard i den svenska romankonsten.
I detta förbleknade folkhem på randen till börsyrans 80-tal hälsades Klas Östergren, 25, välkommen på parnassen. "Gentlemen" var ett stort genombrott, både hos kritiken och publiken. Horace Engdahl, 31, skrev den skarpaste recensionen: "Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning." (Expressen 18/9 -80.)
Den okände litteraturkritikern noterade att berättelsens briljanta flöde "ligger inbäddat i den olycksbådande tystnad som omger den ekonomiska maktens ledningscentraler i vårt samhälle." Och var rent profetisk när han förutspådde att det öppna slutet var ett uppslag till "en ny svindlande historia, denna gång med Berättaren själv i brännpunkten."
På fredag kommer den boken ut: "Gangsters". Det bär av till det sena 70-talet och tillbaka in i vår tid. Klas Östergren antydde i en SvD-intervju nyligen att den handlar om en författare som lär sig berättandets villkor. Kanske rätar den också ut några frågetecken som aldrig riktigt lämnat mig någon ro. Man vill ju gärna veta vart bröderna Morgan tog vägen.
När "Gentlemen" slutar är båda försvunna och Harrys mystiska flamma Maud knackar plötsligt på i lägenheten på Hornsgatan. Hon säger att hon ska berätta allt hon vet. Och man förstår att det har med Wilhelm Sterner att göra, finansmannen som leder den mäktiga Griffel-koncernen, Harrys antagonist och Mauds andra älskare.
"Gentlemen" håller för en omläsning. Visst kan man tröttna på den ordrika svadan och Harrys osannolika turer under exilåren i Europa. Mindre Dickens och mera Graham Greene, please. Men den ungdomliga vitaliteten och obetvingliga berättarlusten tar snart kål på alla invändningar.
Kanske har det med den behärskade blandningen av stilar och uttryck att göra. Harrys mossiga 50-tal mot Leos unga 60-tal. Jazzen mot popen, romantiken mot engagemanget, lögnen mot sanningen - och berättarens ambivalenta förhållande till den sortens kategorier och förenklingar. Även moderna människor kan ju vara anakronismer.
Och i 70-talet trivdes han inte heller. Plakatkonsten blev fin och popkonsten industri.
Man kan säga att Klas Östergrens konstnärliga svar var att gräva djupare i traditionen och existensen. Alltid hittar man något att luta sig emot. Jag vet ingen annan svensk författare som gör ett så ledigt intryck och samtidigt utstrålar en sådan vantrivsel i kulturen.
Och om samhället är fullt av offentlig röta och vackra fuskbyggen kan man åtminstone snickra sig en egen veranda av minnena och bråten från Ankeborg (s). Klas Östergren har gjort det - och där finns det plats både för Jussi Björling och Bob Dylan.