Det var på Intersport i Östersund och jag ska inte göra mig löjligare än vad jag redan är och kalla det för en religiös upplevelse. Men den var bra nära mytologisk. Han fanns alltså i verkligheten: mannen från skogarna, den siste som förkroppsligade arvet från tjurskalliga titaner som Arthur Häggblad och Sixten Jernberg, vilkas överhetstrots formulerades lika mycket genom skidåkningen som med surmulna och slagkraftiga uttalanden.

Under en smällkall och snörik jullovsvecka – för andra året i rad delvis tillbringad med pjäxor på fötterna – har det funnits skäl att fundera över längdskidåkningens betydelse för det svenska själslivet. Kanske var helgonglorian kring gårdagens skidhjältar delvis sammankopplad med att tv-sändningarna bara visade åkarna i glimtar vid mellantiderna, innan de åter slukades av skogarna och istapparna ansamlades i de väldiga skäggen. På dagens tävlingar ser man dem i gula fartglasögon hela tiden – under den kommande vinterns VM i Holmenkollen är till exempel den klassiska femmilen utlagd på så korta slingor att kamerorna kan följa åkarna konstant. Världen avförtrollad. Myten genomlyst.

Det enda moment som finns kvar av grundberättelsen är i så fall den arketypiska kampen mot ondskan: Norge. Dagen före julafton skrev till exempel Expressens Jesper Högström om hur de svenska skidåkarna förra året ”efter decennier av förnedring lät sitt ljus skina över Vancouver och piskade de helvetes norrbaggarna, likasom i Wassbergs tid”.

En annan som fäst sig vid detta komplex är idéhistorikern Sverker Sörlin, som skrivit en fascinerande reportage- och essäbok om skidåkningens väsen (läs ett utdrag längre fram i Kultursöndag). Sörlin, född samma år som Thomas Wassberg, är själv före detta längdåkare i elitklass och har rest till det norska skidmeckat Trøndelag för att söka sanningen bakom hjältarnas helgonstatus. Ja, det är faktiskt exakt den terminologi han använder för att beskriva hur Marit Bjørgen och Petter Northug ses i sin hembygd, där barnen får stanna ute extra länge på rasterna när det är fint skidföre.

Vilken aktivitet skulle ha samma ställning i det svenska samhällslivet? Vilken ”överideologi” är så stark att skollärarna väntar med att ringa in till lektion? Curling? Körsång? Finns det ens längre några svenska lärare som själva kontrollerar ringsignalen på skolgården?

Strax före jul ertappade jag en nybliven egenföretagare med att titta på tv-sänt skidskytte under kontorstid. Hans lätt skuldmedvetna reaktion kunde inte dölja det faktum att just skidskytte tycks ha blivit det spirituella substitut för den mystik som Wassberg och hans generation lämnade kvar i medieskuggans skogar. Skidskytte som syntetiskt opium för folket? Eller helt enkelt den nynostalgiska svenskhetens Kinderegg: både godis och leksak, åka skidor och skjuta på samma gång.

I vilket fall passar sporten väl in på det moderna samhällets krav på självbehärskning och måttfullhet – man måste ju hushålla med krafterna för att inte skaka med bössan när man väl kommer till skott. I politiken skulle det kallas budgetbalans.