I över två veckor har min fritid handlat om svenska språket. Människor har sökt upp mig för att vittna om språkets betydelse i deras vardag. Språket som verktyg att inta verkligheten, språket som inre klangbotten, språket som identitetsmarkör, språket som utsorteringsinstrument (kan du inte svenska får du inget jobb).

Jag visste inte att språkfrågor fyller människors vardag och är avgörande för deras självbild. I min akademiska enfald trodde jag att det var språkvetare, lingvister, författare och litteraturforskare som var upptagna av språket på heltid. Nu vet jag bättre: svenskan som samhällsbärande språk i Sverige är dynamit, en demokrati- och medborgarfråga som leder rätt in i framtiden, via skol- och integrationspolitiken. Att klampa in i den som intellektuell är inte nådigt. Den 3 april läser jag, på väg till jobbet, i Gringodelen av Metro följande "annons":

"Witt-Brattströmska kompaniet söker språkfascister. Du! Ja, Du. Det är Dig vi behöver. Under förutsättning att Du vill bevara Sverige svenskt i ordets mest ariska bemärkelse och inte drar Dig för att säga sådant som behöver sägas (på ren svenska förstås) har Du en given plats i kompaniet som ska ta tillbaka det svenska talspråket till tjugotalets radiorikssvenska skönhet. RING EBBA."

Jag måste erkänna att jag blir genomledsen. I synnerhet som min far som antinazist flydde för sitt liv undan fascismen, och jag alltså tillhör de 15,8 procent av Sveriges befolkning som antingen är födda utomlands eller har föräldrar som är det (i mitt fall från två olika länder). Svenskan är vare sig fascistisk eller "arisk". Den är ett huvudspråk som talas och skrivs i Sverige, och alla som bor i landet ska ha rätt att också göra det. Men när jag försöker få in ett genmäle blir jag uppläxad: jag har "klantat mig rejält", min "blunder" att förkasta en "miljonsvensk dialekt" förtjänar en "örfil", skriver Gringoredaktionen och undertecknar "med kärlek". Men om "arisk" är synonym till "svensk" på gringosvenska så finns det inget som hind­rar att "kärlek", när det passar, blir synonym till "hat".

Bakgrunden till Gringos aggressiva reaktion är mitt uttalande i en skolpolitisk paneldebatt, ledd av Jan Björklund (direktsänd i TV 24 26/3). Andra deltagare var Saco-ordföranden Anna Ekström och historieprofessorn Hans-Albin Hansson. Jag sa: "Regeringen signalerar till våra nya svenskar att det räcker om de lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård." Jag kritiserar alltså regeringen för att inta en rasistisk hållning när man inte satsar på förstärkt svenskundervisning (utan i stället på mer hemspråksundervisning), en åtgärd som kan tolkas som att man inte vill att de nya svenskarna ska kunna konkurrera med svensksvenska ungdomar på en hårdnande arbetsmarknad. Ett vi och dom-tänkande alltså, ovärdigt en demokrati.

Simsalabim så förvandlas min anti-diskriminerande hållning (bättre svenskundervisning till alla skolelever) till främlingsfientlighet och bananståndet ovan till mitt seriösa integrationsförslag. Skolministern kallar mitt krav på förstärkt svenska en "överklassynpunkt". Det kan jag inte förstå, det är väl snarare han som spelar överklassen i händerna? Dålig svenska ger fler arbetslösa svartjobbare att välja på.

Men jag är inte ensam! Samma dag angriper Nima Daryamadj i City Gringos missionerande för "blattesvenskan". Daryamadj påpekar att det ursprungligen turkiska ordet "guzz" för tjej (som just kommit in i nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista) liknar persiskans "gooz", som betyder fjärt. Förutom att det alltså kan såra kvinnor med persisk bakgrund att bli kallade "pruttor" så kan man fråga sig om svenskan behöver ännu fler nedsättande ord för människa av kvinnokön. Daryamadj sätter fingret på den ömma punkten. Sanningen är att det inte kan finnas en "blattesvenska" som är gemensam för alla Sveriges 12,2 procent invandrare. De flesta är födda i Finland och andra stora grupper kommer från Serbien, Montenegro, Irak, Bosnien-Hercegovina, Iran och Norge. För en majoritet av dessa kan det knappast kännas naturligt att prata Gringos "miljondialekt". Hakka pälle, guzzar?

Ungefär samtidigt som debattens vågor går höga i Gringo, City och Aftonbladet exploderar min brevlåda och min telefonsvarare, brev och kort dimper ner i brevlådan, hemma och på jobbet. Invandrare berättar att de inte kan kommunicera med vare sig svenskar eller andra invandrare eftersom deras svenska är för dålig. De skäller på sfi-undervisningen (svenska för invandrare), som är kränkande med sin låga nivå, sin socialstatspropaganda och sitt barnsliga "invandrartilltal", upplever sig innestängda i småspråksgetton, är förtvivlade över att deras barn inte får en skolunderbyggnad som ger dem en hederlig integrationschans.

Grundskolelärare berättar att svenskundervisningen i skolan är nere på ett minimum, svenska skolelever får hälften så många lektioner i landets huvudspråk som elever i andra länder. En lärare kallar sig "senior kamratstödjare" efter att ha blivit förbjuden av sin rektor att undervisa ("kateder- eller pekpinneundervisning"). Han ska i stället sätta eleverna i arbete på eget ansvar, gärna i ämnen han inte är utbildad för, med katastrofala följder för alla utom pluggisarna. En "timplanslös" skola är på ingång, älskad av kommunens skolpolitiker eftersom den ger varje skola rätt att bestämma om och när man ska ha olika ämnen, och varje rektor möjlighet att maximalt utnyttja sina lärare, oavsett kompetens.

Till frågan om svenskans vara eller inte vara som huvudspråk för alla i det här landet hör den svenska litteraturen. Utan den är svenskan ett instrumentellt språk, en uppsättning sfi-fraser att använda i olika situationer: hos tandläkaren, på arbetsförmedlingen, hos sociala myndigheter.

Litteratur i skolan anses vara för svårtillgänglig och ha för lite relevans för nya invandrargrupper. Men litteratur hanterar outsiderskap och hemmahörighet bättre än något annat fenomen på denna jord. Den är på en gång lokal och global. Själv återfann jag min mormors liv på andra sidan Östersjön i Moa Martinsons "ursvenska" författarskap. Det är inte underligare än att Mustafa Can en generation senare hittar hem i Gunnar Ekelöfs poesi. Vi är inte de enda utan svenska rötter som har gått den vägen. Att vara rädd för svenska språket och litteraturen är att förneka människors rätt att, oavsett ursprung, uppleva sig som subjekt i sina egna liv.

Naturligtvis får jag en hel del otrevliga e-brev också, de flesta av en karaktär som inte lämpar sig att återge i tryck. Av principiellt intresse är ett "upprop" skickat till pressen av chefen för en "modersmålsinstitution" i Örebro (modersmål är alla hemspråk som talas i Sverige, med undantag av svenska som inte får kallas modersmål längre). "Uppropet" (undertecknat av 19 gymnasieungdomar) har han ordagrant redan skickat mig som privat e-post. Jag påstås ha de åsikter jag tillskrivit regeringen (bananståndet igen). Statistik utförd på 85 elever i Örebro bevisar att hemspråk är viktigt för att 48 ungdomar ska få godkänt i matte och svenska. (Nu hör det till saken att jag ingenstans har krävt avskaffande av hemspråksundervisning, utan rätt till mer och bättre svenskundervisning.)

Men hemspråksundervisning i skolan som integrationspolitisk lösning är dessvärre inte bara Örebro kommuns, utan även regeringens policy. Man hänvisar till "enig forskning" som sägs visa att barn med ofullständigt modersmål inte kan ta till sig ett andraspråk. I verkligheten är internationellt ledande tvåspråksforskare djupt oense i frågan. Enligt Lars Åberg (Sydsvenska dagbladet 19/3-05) följer Sverige Wayne Thomas och Virginia Collier från George Mason University i Virginia, hårt kritiserade för att deras material rymmer för många generaliseringar, bortser från socioekonomiska faktorers betydelse, laborerar med påhittade diagram, fallstudier utan kontrollgrupper - förutom att det inte är samma barn som följs under någon längre tid (James Crawford, chef för National Association for Bilingual Education i Washington, Christine Rossel vid Boston University).

Det är med andra ord en tendentiös och dålig forskning som får legitimera ett gigantiskt socialt experiment med en hel generation nya svenskar. Såvitt jag förstår så får dessa i nuläget varken gedigna kunskaper i sitt samhällsspråk, ­svenskan, eller i sina hemspråk. Min enkla, demokratiska åsikt är att det är dags att säga ifrån när Sverige erbjuder dagens ungdomar med utländsk bakgrund sämre utbildning än man erbjöd mig och min generation invandrarbarn.