Den är vår valuta, men ert problem, sade USA:s finansminister John Connally i samband med att president Nixon hösten 1971 meddelade sitt beslut att låta dollarn flyta fritt. Bretton Woodssystemet, som från 1944 låste världens valutor mot dollarn - och dollarn mot guldet till en fast kurs - hade under sextiotalet satt press på en amerikansk ekonomi som genom Vietnamkriget hade dragit på sig ett rejält budgetunderskott. Genom att släppa dollarn fri kunde USA sanera ekonomin. Den fallande dollarn förstärkte i stället lågkonjunkturen i resten av världen.
Nu sjunker dollarn igen. Från rekordnivån 11 kronor för två år sen har de gröna pengarna förlorat nästan 30 procent i värde; ett mycket kraftigt fall historiskt sett. Tänker man på att den allra största delen av denna förlust har gjorts det sista året blir raset spektakulärt. Samtidigt annonserar president Bush såväl enorma skattesänkningar som en gigantisk ökning av militärbudgeten. Är inte det politisk galenskap?
Tyvärr inte. Snarare ett skolexempel i den amerikanska tradition som kallats "benign neglect", en självrådig politik som blev möjlig genom den världsordning som gjorde dollarn till den globala valutan. I denna världsordning kan USA helt enkelt aldrig sakna pengar att betala sina utgifter. Det sköter dollarn om. När Argentina i december 2001 gick bankrutt och miljontals människor förlorade sina sparpengar, var det i enlighet med denna världsordning. Tillspetsat, men utan att på något vis göra våld på fakta, kan man säga att de argentinska spararnas pengar försvann i det gapande svarta hål som är det amerikanska handelsunderskottet. De ska inte räkna med att få tillbaka dem i första taget.
I debatten om globala orättvisor är det inte ofta valutasystemet kommer upp till diskussion. Kanske verkar det för tekniskt; det finns andra frågor som är mer konkreta. Valutasystemen - och i synnerhet den mäktigaste enskilda valutan, dollarn - utövar därmed en makt som inte syns. För att ta det från början: En valuta, till exempel dollarn, är i grunden inget annat än en skuldförbindelse. Den som innehar exempelvis en sedel har alltså ett krav på den centralbank som har utfärdat den, på motsvarande belopp. Att inneha en sedel innebär med andra ord att man beviljar denna bank ett räntefritt lån så länge man behåller pengarna.
Av detta följer att en stats ekonomi vinner på att låta sin valuta cirkulera utanför sitt egentliga valutaområde. De vi brukar kalla "hårdvalutor", som dollarn eller euron, kännetecknas just av denna egenskap. "Mjukare" valutor, låt säga CFA-franc (används i många länder i västra och centrala Afrika) eller argentinska peso, har tvärtom svårt att hävda sig ens inom sitt eget valutaområde. Och ju "mjukare" en valuta blir, det vill säga: i ju större utsträckning den på sitt eget område konkurreras ut av "hårdvalutor", desto större värden går förlorade för den nationella ekonomin. Konsekvensen av det här förhållandet bör vara uppenbart: nords skuld till syd är inte av symbolisk eller moralisk natur.
Den är helt enkelt bokstavlig.
Lätt förenklat kan man säga att Bretton Woodssystemet, och i synnerhet dess skenbara kollaps, har skapat två slags dollar. Den dollar som används inom USA, och i den amerikanska utrikeshandeln, är som vilken nationalvaluta som helst. Den dollar däremot som aldrig kommer i kontakt med sitt egentliga valutaområde (det handlar om upp emot två tredjedelar av den samlade mängden dollar) fungerar snarare som guldet gjorde förr - som en reserv och en ekonomisk värdegrund. USA:s dollarpolitik handlar om att göra dollar till "guld" och "guld" till dollar, utefter hur den nationella ekonomins behov ser ut.
Det är mot denna bakgrund man bör se de enorma kurssvängningar, som för varje pendelrörelse tycks slå ett nytt rekord. Att dollarn fungerar som den internationella referensvalutan betyder att USA mer eller mindre har lyckats integrera den globala ekonomin med sin egen. Svängningar i dollarkursen är därmed en viktig förklaring till att USA-ekonomin trots allt fungerar med sina konstanta och växande underskott. Det är därmed också skälet till att USA, som med sådan stränghet inskärper i andra länder att de måste hålla budgetdisciplinen, självt slipper ta sin egen medicin. USA kan genom dollarn, som enda land i världen, upprätthålla vad som har kallats "a deficit without tears", ett underskott utan tårar.
Tårarna får i stället gråtas någon annanstans. Bland argentinska sparare, exempelvis. På Boda glasbruk. Eller i Mellanösterns oljeekonomier. Senast dollarn slog
i botten, våren 1995, förklarade Qatars oljeminister al-Atia att han tröttnat på att landets inkomster skulle vara beroende av den amerikanska valutans oberäknelighet. Ministern föreslog en annan ordning: oljepengarna kunde utbetalas i form av IMF:s "Special Drawing Rights", valutafondens standardenhet.
Svaret från USA lät inte vänta på sig: Oljan ska betalas i dollar. Att valutan har blivit det förmodligen viktigaste instrumentet för USA:s ekonomiska och politiska maktutövning är man i Washington av allt att döma väl medveten om. Vi andra talar under tiden om bistånd, frihandelsavtal, Tobinskatter, skuldavskrivningar. Det är bedårande naivt.