Nej, Sverige blev aldrig mer detsamma efter den där februarikvällen 1986, då Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Så här skriver en liten flicka till Lisbeth Palme efter dödsfallet: "Hej Lisbet, Va till graven och till mordplatsen. Kunde du inte se väm mördan va, trodde du de va några barn som lekte med smällare. Men de va mördan. Jag är 7 år och ska börja skolan till hösten. Jag heter Camilla och bor i en by som heter Ramsele. Glad påsk."

Brevet finns bevarat i Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, en av tusentals kondoleanser från hela världen: brev, kondoleansböcker, dikter, föremål av alla slag från torkade växter till kors, pärlor, bägare, en nyckelharpa ...

Ur kondoleanserna stiger ett annat Sverige fram, redan avlägset. Invandrarna skriver om sin "fredsduva", Olof Palme som öppnat Sveriges gränser för dem, och fredsduvan kommer igen när Antnäs so­cialdemokratiska förening skriver dikt: "En duva svävar fram genom/ Staden i den mörka natten/En fredens duva. Plötsligt/Någon siktar med ett vapen/Någon siktar mot duvan/Mot fredens duva --- Duvan kämpar blödande/Duvan dör/Döden är stark/Starkare än fredens duva./Vem sköt vår fredsduva?"

Bror Andreasson i Göteborg skriver till "Lilla, Rara Fru Palme" om vilken hygglig karl Olof Palme var, "det gjorde inget om Palme hade de andra emot sej, han stred för en sak och där gav han sej inte."

Många berättar om sig själva i breven, en ung flicka som spelat in sin första låt på band, en sjuksköterska i en mindre stad som åker skidor och hör vindens musik i trädkronorna. Hon tackar för att Olof Palme hjälpte till så att de "polska pojkarna" fick stanna i Sverige.

Samtidigt uppenbarade mordet sprickorna i muren. De som ogillade Olof Palme gav sig plötsligt till känna. "Palmehatet" blev ett begrepp för en mörk underström i folkhemmet. Kanske hade det solidariska samhället redan då börjat krackelera.

I kondoleanserna är ondskan ett stort tema. Ondskan som slump, möjlig att förväxla med lek som i brevet ovan. Och den avsiktliga, kallblodiga, moraliskt mättade onds­kan där någon dödar i kallt blod.

I Palmemordet finns drag av bägge dessa slag av ondska. Och så har vi den banala ondskan som Hanna Arendt skriver om, ondskan utan storslagna motiv och grandiosa avsikter. Onda handlingar kräver inte onda människor. Bara människor.

Och det goda samhället kräver inte goda människor, det är organisationen det kommer an på, skulle kanske Olof Palme ha sagt. Han tyckte om att citera Ragnar Thoursies "Sundbybergsprologen" om jorden som är människornas hem. "Words against death", ord mot död, lyder den aktuella formeln för att förstå vad vi sysslar med när vi talar och skriver om döda.

Genom orden kan vi upprätthålla identitet och social kontinuitet. I Palmekondoleanserna är detta tema högst närvarande: vi ska fortsätta ditt verk, din gärning är vår. De orden värmde oss för tjugo år sedan. I dag är det dags att lägga nytt bränsle på elden. Eller dog folkhemmet med Palme?