Vi är på helt fel spår

Det var en gång en psykolog och en barnmorska som svarade på lyssnarfrågor i radioprogrammet "Knattetimmen". En gång ringde en mamma in och ville fråga om sina barn, ett respektive tre år gamla. De hade nyss börjat hos en dagmamma och tillbringade elva timmar om dagen där. Mamman upplevde tiden som oändligt lång, men hur var det med de små? Psykologen svarade att ettåringar lever helt i nuet så för den minsta var det inga problem. Den större kanske tänkte lite mer på sina föräldrar, men det var inte säkert, han kanske tyckte det var jätteskoj hos dagmamman.

Den där frågan och det där svaret har gnagt i mig länge. En ett­åring tillbringar mer av sin vakna tid med en människa som bara är på tillfälligt besök i hans liv än med sina föräldrar. Två små barn har längre dagar utanför hemmet än vad de flesta vuxna har. Mamman tycker situationen är jobbig. Och experten säger: Allt är väl.

Varför säger hon så? Är det på grund av den framgångsrika kvinnorörelsen i Sverige? Eller är det på grund av den framgångsrika socialdemokratin? Eller på grund av deras förening? För på ingen punkt har väl de två varit så förtjusta i varandra som när det gäller kvinnors rätt till heltidsarbete.

"Yrkesarbetet är det enda som kan garantera kvinnan frihet", skrev Simone de Beauvoir i "Det andra könet". Och på de svenska gatorna skulle ropen strax skalla om daghem till alla. Och från rege-ringen skulle utgå ett påbud: full sysselsättning är synonymt med lycka (eller kanske menade de skatteintäkter, skillnaden kan vara hårfin).

Och nu: 44 procent av alla Sveriges ettåringar går i någon form av kommunal barnomsorg. Tio till femton procent av dessa ettåringar går i dagisgrupper med mer än 16 barn. Av alla barn som går på dagis är en fjärdedel där mer än 40 timmar i veckan. Och den svenska kvinnan är fri. Fri från immanensen, den av Beauvoir så fruktade. Fri från beroende, det av Beauvoir lika fruktade.

Fast samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen. Det är när vi lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är så små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar och kramar våra ben. Men det där hör till och är inget att fästa sig vid, får vi veta vid inskolningen. Och barnen är ju glada en minut efteråt. Det är inte förälderns verkliga frånvaro som gör ont, det är bara själva avskedet. Säger vi. Tror vi det? Vet vi det? Skulle inte tårarnas upphörande lika gärna kunna vara det lilla barnets blixtsnabba förståelse av att situationen nu är förändrad och att det gäller att överleva i dessa nya villkor?

Nej. Så kan det inte vara. Så kan det inte vara för vilket är alternativet? Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas.

Och jag ska inte säga att vi är motvilliga. Jag skulle tro att ganska många av oss njuter av att cykla i väg till vuxenvärldens renhet och effektivitet och till vår egen prestation. I barnvärlden går ju allt så långsamt. Där är allt så kletigt och grötigt och upprepning, upprepning och da-da titta björnen sitter och ingen ser mig och ingen bekräftelse och jag behöver pengarna. Och socialdemokraterna behöver min arbetskraft.

För de fortsätter att stå på kvinnornas sida. Regeringens senaste utredare i frågan om föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, vill få fler småbarnsmammor att arbeta heltid. Därför föreslår han att rätten att arbeta deltid mellan barnfödslarna men ändå få räkna sin föräldrapenning på tidigare heltidslön ska försvinna. I en intervju i DN (9/4.2005) säger han att förslaget "kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis. Det får man ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsfällan."

Vem är det "man" som får ta de långa dagarna på dagis? Det är inte Thorwaldsson eller jag. Det är barnen. Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn. Sorry.
Så jag föreslår att vi börjar om. Att vi säger annorlunda nu. Vi säger inte feminist = prodagis = heltidsarbete, utan feminist = begränsad dagistid = delat hemmaliv. 6 timmars arbetsdag för alla föräldrar och speciellt förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Lika lön för olika arbete. Sänkt materiell standard. Men tid.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut