Något hände i den svenska litteraturen de senaste veckorna. Vi förlorade en fin litteraturtidskrift, i 1980-talets början landets främsta: Allt om böcker. Vi förlorade också en framgångsrik bokserie, som odlade nya skrivformer och idéer: Bonnier Essä.

Vad fick vi i stället? Ett gräl mellan två författare, Linda Skugge och Björn Ranelid, som handlade om detta: Björn Ranelids överläpp.

Ranelids överläpp, alltså - dels sådan den framställs i Ranelids nya bok, nämligen som ett stigma han blivit mobbad för, dels sådan Skugge framställer den i sin Expressenrecension, nämligen som ointressant annat än som tecken på Ranelids självömkan - fast ändå inte så ointressant att hon kan hejda sig från att själv peka på den där läppen och fortsätta mobbningen.

För dem som månar om en intelligent litterär offentlighet är detta en nedslående, för att inte säga katastrofal balansräkning. Vilka bär ansvaret?

Expressens kulturchef Per Svensson: Portförbjöd för ett tag sedan en filmkritiker som insinuerat om det judiska inflytandet i Hollywood, men låter nu ersätta litteraturbevakningen med lyteskomik och personangrepp.

Linda Skugge: en djärv skribent som missförstått sin skribentroll. Tror hon att litteraturkritik är detsamma som att skratta ut författaren för hans kroppsliga missbildningar? Tror hon feministiska skrik ersätter argument?

Björn Ranelid: förspiller i dag sin begåvning då han lämnat författarrollen för att predika människans djup och godhet.

Och framför allt Albert Bonniers förlag: den svenska litteraturens mäktigaste aktör. Nedläggningen av Bonnier Essä tyder på att förlaget förväxlar litteratur med sådant som Ranelid och Skugge presterar: en ordproduktion som främst satsar på kändisskap och försäljningssiffror. Vad förlaget blundar för är att denna produktion är lönsam bara så länge det finns en arena som skänker utgivningen ett sken av mening och kvalitet i läsarnas ögon, på samma sätt som grälet mellan Ranelid och Skugge intresserar läsarna bara så länge de två kan ge sken av att vara skribenter av något slags halt.

Detta sken utgår från något vi kan kalla "den svenska litteraturen", ett arv som byggts upp under lång tid av författare, kritiker och förlag och som måste förnyas och försörjas av nya skrivsätt och idéer, just på det sätt som Bonnier Essä gjorde. Dagens Bonnierledning saknar förståelse för att detta arv är dess främsta kapital, som på lång sikt garanterar överlevnaden. Jag befarar därför att förlaget går samma öde till mötes som Ranelid och Skugge. Vilket öde! Att begravas i sitt eget babbel.