Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Vi gifter oss helt enkelt med fel person

Foto: AOP

Allt fler äktenskap slutar i skilsmässa, inte minst efter sommarens tätt tärande tillvaro. Misstaget vi gör är att vi tror att vi två och vår kärlek är av en särskild sort, skriver Ann ­Heberlein.

Förra året slutade 25 100 äktenskap i skilsmässa. Det är den högsta siffran sedan 1975. Flest ansökningar om skilsmässa landar hos tingsrätten i september och oktober. Tillvaron i sommarstugan, på campingplatsen eller på något all inclusive-hotell tär på relationen. Det finns anledning att tro att det är rätt dystert på sina håll i Sommar-Sverige: att tillbringa alla dygnets timmar med den människa man en gång valde att gifta sig med är helt tydligt inte alltid en dans på rosor.

Nästan häften av alla äktenskap slutar i gråt och tandagnisslan, gräl och bitterhet, i att dela upp böckerna, skulderna och barnen: i skilsmässa. Ändå gifter vi oss, drämmer till med stora och påkostade bröllop, firar kärleken och framtiden och lovar att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.

Vi borde veta bättre. Vi känner ju till den illavarslande statistiken, och vi har alla på mer eller mindre nära håll bevittnat vidriga äktenskap och uppslitande skilsmässor. Misstaget vi gör är att vi tror att vi är speciella, att vi två och vår kärlek är av en särskild sort: Som Frank och April i Richard Yates tragiska ”Revolutionary road”. Övertygade som de var om att just deras kärlek var unik lovade de varandra att aldrig bli som andra, att fortsätta vara fantastiska och underbara. Det slutade ju, såklart, ändå i tristess och olycka.

Detta gemensamma bedrägeri, föreställningen att just vi är speciella, undantaget, är en av de anledningar till att äktenskap spricker som Alain de Botton listar i sin utmärkta text ”How we end up marrying the wrong people”.

Den viktigaste förklaringen till att så många äktenskap spricker anger de Botton redan i titeln: Vi gifter oss helt enkelt med fel personer, och den enskilt största anledningen till att vi gör det är att vi har dålig koll på oss själva. Vi vet inte vem vi är, vad vi vill och vad vi behöver. Vi förstår inte oss själva – följaktligen förstår vi inte andra heller, och eftersom den andre sannolikt inte heller förstår sig själv kan hen inte heller upplysa oss om vem hen är.

Vi är mysterier för varandra, och i början av ett förhållande är vi som besatta av att försöka förstå varandra. Vi träffar varandras släkt och vänner, tittar i fotoalbum, besöker barndomshem och kartlägger favoritmat, favoritfärg, första skivinköpet, första fyllan, sexdebut och så vidare. Till föga nytta – för vad berättar allt det där om en människa egentligen?

Jag växte upp i Svedala. Förlorade oskulden på fyllan när jag var 14. Jag vill ha mjölk i mitt kaffe och Uma Thurman är min favoritskådis. Jaha?

I stället borde vi, menar de Botton, redan på första daten ställa följande fråga till varandra – ”på vilket sätt är du galen?”. de Botton konstaterar att vi alla är störda på ett eller annat sätt, och att det gäller att hitta en person med en typ av galenskap som vi kan leva med:

”Ett gott partnerskap är inte så mycket det mellan två harmoniska människor (det finns inte så många sådana på planeten) som det mellan två störda människor som har haft förmågan eller turen att finna en balans mellan sina relativa galenskaper.”

Viljan och förmågan att se och erkänna sina egna brister och nojor är en god början till en fungerande relation. Det är bara det att det går på tvärs mot vår instinkt att dölja allt fult och skamligt – särskilt för den vi är kär i. Begynnelsen av en relation är inte sällan fylld av självbedrägeri och lögner. När det hela är i hamn rämnar lögnerna och vi visar oss vara några helt andra än dem vi utgav oss för att vara i förälskelsens rus.

Inte sällan gifter vi oss av fel skäl – för att vi inte står ut med att vara ensamma eller för att vi tror att tvåsamheten gör oss lyckliga. Inte alls, skriver de Botton. Vi tror att vi söker lyckan i en relation, när vi i själva verket bara letar efter något vi känner igen. Vi återskapar vår barndom, och vårt undermedvetna gör att vi dras till partners som irriterar oss på ett hemtamt sätt.

Vi är, skriver de Botton, helt enkelt inte vana vid att vara lyckliga och avvisar därför de stabila och harmoniska människor vi skulle ha kunnat vara lyckliga med. Människan är i sanning en sorglig varelse.

Vi kan inte, menar de Botton, lämna något så viktigt som äktenskap åt slump och känslor. Han föreslår avancerade, uttömmande psykologiska test för att matcha ihop rätt personer med varandra och jag tänker att mycket sämre än vad det blir när människor låter drifter och rädslor styra valet av partner kan det ju knappast bli.

Berömda separationer

1 “Maken”

Gun-Britt Sundström har med sin “förhållanderoman” från 1976 fått ikonstatus hos flera generationer läsare. Till det yttre är det berättelsen om hur humaniorastudenten Martina grälar och grälar med sin älskade Gustav på kafé Valand i 1960-talets Vasastan, gör slut, återvänder och gör slut igen. I själva verket ett existentiellt verk som ställer frågan: Kan kärleken och friheten leva tillsammans? Nej, blir svaret.

2 “Scener ur ett äktenskap”

Ingen skugga över den klassiska tv-serien, men det var på Dramaten 2009 som det här verket förlöstes för vår tid. Livia Millhagens Marianne presenterar sig fortfarande som ”gift med Johan”, men är nu medveten om hur det låter. ”All pjäsens syre går åt till att förhålla sig till det manliga självbedrägeriet som Jonas Karlsson gestaltar så mästerligt”, som DN:s Ingegärd Waaranperä skrev i sin recension.

3 “En dåres försvarstal”

En kolerisk hatskrift mot den tidigare hustrun Siri von Essen, och därtill mot det kollektiva kvinnokönet? Eller en av Sveriges första moderna jag-romaner? August Strindbergs skilsmässoskrift från 1880-talet tycks i alla händelser lyckas behålla sin aktualitet.