I oktober 2010 ringer Nguyen Thi Thanh Tams mamma hem till henne. Hon är upprörd eftersom två vietnamesiska kvinnor har gift sig. ”Du måste gå in och kolla på nätet”, säger den upprörda modern till sin dotter, som bor i Singa­pore. ”Hur kan något sådant hända i Vietnam?” I Tams huvud surrar emellertid helt andra tankar. Hon funderar på hur hon ska kunna förklara för sin mamma att hon själv är lesbisk och gärna skulle vilja gifta sig med en kvinna.

När hon letar efter artikeln som mamman pratat om trillar hon in på en annan sida: bangaivn.net, Vietnams första internetforum för lesbiska. Högst upp annonserar de om medverkande till en dokumentärfilm som ska handla om hur det är att vara lesbisk i Vietnam. Tam anmäler sig med en gång, berättar hon. Nu sitter hon med den färdiga filmen i handen på ett kontor i Gamla stan för att lansera den och en bok i samband med Pridefestivalen. Precis när Tam funderade som mest på hur hennes mamma skulle ta att hon skulle vara med i en film om att vara lesbisk, får hon ett mejl från mamman. Där skickar hon en länk till filmprojektet och föreslår att Tam ska medverka. Tam ler när hon berättar det.

– Det var hennes sätt att visa att hon förstått och accepterar. Nu kan jag ibland ta hem mina homosexuella vänner, säger Tam. Hon får lära känna mer och mer av mitt liv. Det är så vi måste göra det i Vietnam. Vi kan inte komma ut på västsätt: Sådan här är jag! Ta mig som jag är! Vietnamesisk föräldrakärlek är alltid lite villkorad.

Att komma ut för Tam handlar inte bara om relationen mellan henne och hennes familj och vänner. Vietnam är fortfarande ett väldigt kollektivistiskt samhälle, förklarar hon.

– Det betyder att min sexuella läggning inte bara är min eller min mammas angelägenhet, utan hela vår bekantskapskrets. Är min systers dotter lesbisk är det även min uppgift att påverka henne, säger Tam.

Påverka är ett relevant ord i sammanhanget. Många äldre i Vietnam tror nämligen fortfarande att homosexualitet är en fas, som går över.

– Vi ville göra den här filmen för att förändra de missuppfattningar som finns om lesbiska, säger Tam.

I filmen figurerar fem lesbiska par i olika åldrar. Allt från kvinnorna som varit tillsammans i 30 år till det unga paret som inte ens berättat för sina föräldrar än.

– Vi vill visa att vi är helt normala och älskar varandra lika mycket och på samma sätt som heterosexuella.

Dessutom sprider vietnamesiska medier en bild av att homosexuella är aggressiva och speciellt svartsjuka, menar Tam.

– Så fort det är ett homosexuellt par som slagits eller hamnat i ett svartsjukedrama hamnar det i tidningarna. Det skapar en föreställning om att lesbiska eller bögar är mer kriminella än andra.

Därför finns en oro bland föräldrar i dag. Det berättar Bui Thi Thanh Hoa, som sitter i organisationen CSAGA:s telefonjour för lesbiska och anhöriga till lesbiska. CSAGA arbetar med lesbiskas rättigheter och mäns våld mot kvinnor. Till jouren ringer många föräldrar, berättar Thanh Hoa.

– De undrar hur de ska göra för att omvända sina döttrar.

Thanh Hoa brukar svara genom att ställa motfrågor. Vad skulle bli bättre om hon inte var homosexuell? Gör det dig illa?

Ändå har läget förbättrats de senaste fem åren. I dag finns det flera forum där lesbiska kan mötas och prata. Bilden i medierna är inte lika stigmatiserad längre. När de premiärvisade ”Which way to the sea?” för regeringen i våras var det flera som såg berörda ut, berättar Tam.

– Jag var på en föreläsning med en professor från Hawaii som pratade om filmens kraft. Den är mycket mer effektfull än en artikel, bok eller ett tal. Om jag säger till dig att det är smärtsamt att vara lesbisk kan du begripa det. Men berättelserna i den här filmen berör på ett helt annat sätt. Det är mäktigt.