Så bra att det kommer i gång en stadsbyggnadsdebatt i DN! Det har länge behövts. Stadens framtid berör alla och ska inte föras enbart i facktidningarna. Tråkigt däremot att debatten öppnas med så många felaktigheter och smalbenssparkar.

Karin Bradley, Ola Broms Wessel och Moa Tunström har varit på en veckolång KTH-kurs om den amerikanska ny-urbanismen och ändå inte riktigt förstått vad den handlar om. De tror att ny-urbanismen vill mota in folk i en enda stadsbyggnadsmodell. Tvärtom handlar den om att erbjuda en rad olika bebyggelsetyper, allt ifrån den rena landsbygden till den dynamiska stadskärnan. Poängen är att utveckla en grammatik för olika sorters bebyggelse, där trafik, gator, byggnader och funktioner tillsammans ger en helhet. Vägar på landet och gator i stan. Glest på landet och tätt i stan. Natur på landet och stadsliv i stan. Detta var redan den gamle romaren Vitruvius inne på med sitt begrepp "dekorum" - det som passar ihop (i dag har detta ord en något annan betydelse). Och det har länge flera svenska stadsbyggare diskuterat: trädgårdsstaden, småstaden, stenstaden, villastaden etcetera.

Ny-urbanisterna ska kritiseras för sin pastischarkitektur. Men deras arbete om stadsstruktur ger nya redskap för hur stadsbyggandets variationsrikedom kan utvecklas. Vi behöver alternativ till modernismens funktionsuppdelade monotoni, det är Europas främsta planerare övertygade om. Det gav ensartade och glesa förorter - mest villamattor på USA:s åkrar och mest flerfamiljshus i Sveriges tallbackar. Det kanske fungerade på femtiotalet, med mamma vid spisen, pappa på jobbet och barnen på gården. Men det fungerar inte i dagens mångkulturella tvåförsörjarsamhälle.

För i dag är dessa förorter ännu ödsligare, i den trea som då hyste en tvåbarnsfamilj bor nu en ungkarl eller ett pensionärspar. Butikerna måste stänga och alla som har råd med bil använder den vart de än ska - till stormarknaden, till jobbet och att skjutsa barnen till skolan. På kuppen blir de som saknar bil lidande, särskilt äldre, kvinnor och fattiga.

Även om bostäder i Järla Sjö är billigare än andra nya bostäder så är nyproduktionen i allmänhet otillgänglig för flertalet. Den som upprörs över detta borde bli långt mer upprörd över att stora delar av stadsbygden i praktiken är otillgänglig för folk i gemen - just för att den är så utspridd och kollektivtrafiken därför är så gles.

Det är denna problematik som sammanfattas i ordet "sprawl" - utväxt utan tillväxt. Sprawl är ett stadsfenomen som världen över förvärrar fattigdomen, hotar jämställdheten, ökar segregationen, är ett hot mot hälsan, minskar tryggheten, ökar trängseln i stadskärnorna, förstör miljön, utarmar kulturen och missgynnar småföretagandet.

Dessa allvarliga frågor för framtidens städer var ämnet för FN:s World Urban Forum i Barcelona i september. Sverige tog upp stadsutvecklingen utifrån ett underifrån- och vardagslivsperspektiv, det vill säga satte vanligt folk i fokus. En rad svenska kommuner bidrog med sina erfarenheter. Vi tog upp trafikfrågor, segregation, medborgarinflytande, kulturarv. Peter Elmlund, Ax:son Johnssonstiftelsen, och Lars Markus, KTH, jämförde småföretagandets villkor, särskilt invandrarnas, i olika stadstyper. De menade att orsaken till att invandrare i engelska städer driver företag långt mer än i svenska kan bero på att där finns de i innerstädernas täta rutnätstad, medan här bor de i förorternas glesa höghusområden. De gav ett bidrag till att se staden ur den lokala ekonomins synvinkel i stället för en enda stor boendemaskin.

Karin Bradley, Ola Broms Wessel och Moa Tunström har rätt i att vi behöver olika sorters bebyggelse. Men det var just detta som modernisterna inte förstod och som i dag har lett till att Stockholm kanske är Europas mest segregerade stad. När folk fick välja flyttade de som hade råd från de enformiga bostadsområdena till landsbygd, villa eller innerstad. De som inte hade råd blev kvar och segregationen var ett faktum. Nu står vi inför att reparera modernismens värsta misstag - frågan är bara hur.

I brist på kunskap tar man till släggan. Det är ett vanligt knep, som tyvärr Peder Alton använder sig av. I allt det jag skrivit om stadsbyggnad hittar han en liten artikel där jag försöker reda ut den etymologiska bakgrunden till sprawl. Artikeln, som skrevs och uppfattades av de flesta som kåseri, tar Alton på största allvar och använder som utgångspunkt för såväl okunniga som nedsättande omdömen. Som han citerat ser det onekligen löjligt ut, men så blir det ju när man rycker citat ur deras sammanhang och dessutom feltolkar dem. Sen minns han konferensen City and Culture, anordnad av bland annat Stadsmiljörådet 1998, där jag lyckades få hit Richard Sennett. Alton påstår att Sennett sagt att USA och Europa är så olika att jämförelsen är meningslös. I själva verket handlade Sennetts föreläsning om mångfald och segregation, där han utifrån Manhattans segregerade stadsliv varnade Europa för att idealisera mångfalden. (City and Culture, Stadsmiljörådet 1999.) Ett inlägg i en i högsta grad aktuell svensk (och internationell) fråga.

I Arkitekturrådet representerar jag bara mig själv, liksom alla ledamöter. Där hoppas jag kunna bidra med en bred överblick över såväl svensk stadsbyggnadspraxis som internationell debatt. Exempelvis hör jag till de få i Sverige som besökt alla de projekt som så livligt fördöms av dem som inte sett dem. Men i ankdammen är det ju som bekant högt till kanten.

När artiklarna på DN Kultur den 24 oktober å ena sidan underkänner Peter Elmlund eftersom han är lierad med näringslivet och å andra sidan mig för att jag är anställd på Boverket undrar jag om det bara är dem med modernistisk partibok som Peder Alton tillåter att delta i internationella konferenser och svenska arkitekturråd. I så fall är vi illa ute.

Jag ser fram emot en stadsbyggnadsdebatt med sakliga argument och många röster. En debatt som kan hålla isär struktur och stil. För nutida arkitektur passar alldeles utmärkt i den äldre stadens mönster. Och i sprawl växer nostalgin som svampar ur marken.