Vi ville visst teckna kollektivavtal

Erland Olauson från LO lägger ned mycken möda på att förklara att Laval när som helst kunde ha undvikit konflikten genom att teckna kollektivavtal (DN 24/11). Samtidigt påstår han att Laval vägrat göra det. Det är direkt felaktigt. Laval var bundet av ett lettiskt kollektivavtal men kunde förvisso efter en viss vånda, tänka sig att teckna även ett svenskt kollektivavtal, dock med en lön på 109 kronor per timme.

När Olauson säger att Laval inte ville teckna ett kollektivavtal menar han uppenbarligen att bolaget inte ville teckna ett svenskt kollektivavtal med den av Byggnads angivna minimilönen på 145 kronor per timme. Sett i det perspektivet är det i och för sig lika riktigt att påstå att Byggnads inte heller ville teckna något kollektivavtal.

Olauson och andra representanter för LO och dess förbund har även alltsedan september 2004 hävdat att Byggnads inte alls ställt något krav om en minimilön på 145 kronor per timme som villkor för att teckna ett fredspliktsgrundande kollektivavtal med Byggnads. Det är i och för sig klädsamt att såväl Byggnads ordförande Hans Tilly som Olauson nu medger att Laval hela tiden haft rätt i denna fråga. Tillys erkännande innebär även en avklädning av Torgny Johansson, ordförande i Byggettan, och hans ihärdiga förnekande av samma fakta i Zarembas artiklar.

Desto mer förvånande är det därför att Bror Perjus (DN 1/12) nu återfaller i den ursprungliga falska verklighetsbeskrivningen och hävdar att det ultimativa kravet på 145 kronor per timme "bara" var ett förhandlingsbud.

Olauson menar att Byggnads krav på 145 kronor per timme inte var oskäligt och att det svarade mot genomsnittet för byggnadsarbetare i Stockholm. Lavals kompromissförslag att teckna ett svenskt kollektivavtal på 109 kronor per timme svarar mot minimilönen i Byggnads egna avtal. Menar Olauson och Perjus att det är ett uttryck för bolagets strävan att lönedumpa? Har i sådant fall Byggnads avtal i sig en lönedumpande effekt? Perjus argumenterar även för att Laval kunde teckna ett avtal med Byggnads och därefter förkasta alla lönebud från Byggnads för att slutligen hamna på 109-kronorsnivån. Eftersom ingenting förhindrade Byggnads att från början godta Lavals kompromiss och teckna ett svenskt kollektivavtal på just den nivån är Perjus resonemang svårförståeligt. Hela Vaxholmskonflikten kunde enkelt ha undvikits om Byggnads accepterat att 109 kronor per timme var mer än godtagbart för de lettiska byggnadsarbetarna i stället för att ihärdigt försöka få till stånd en ordning där alla skulle få minst 145 kronor.

I det längsta sökte jag för Lavals räkning möjligheten för bolaget att teckna kollektivavtal med Byggnads. I slutet av förhandlingarna ringde jag till och med hem till Olauson. Jag bad honom försöka tala med och påverka Byggnads så att vi kunde få till stånd ett kollektivavtal. Jag framförde att Byggnads måste vika från kravet på 145 kronor per timme och att Laval inte ville ha ackordslöner. Olauson svarade att han skulle försöka men att det nog skulle bli svårt. Olauson hörde aldrig av sig.

Jag nämner detta för att belysa Lavals inställning. Laval ville ha möjlighet att inom ramen för den upphandling som gjorts bygga klart skolan i Vaxholm. Man var beredd att tänja på sina marginaler och även teckna ett svenskt kollektivavtal.

Jag föreslog även till Byggnads att vi kanske kunde hitta en konstruktion med ett trepartskollektivavtal med Laval, det lettiska byggnadsarbetarförbundet och svenska Byggnads, allt för att om möjligt hitta en för alla parter godtagbar lösning. För Byggnads fanns endast ett alternativ: Skriv på vårt avtal om 145 kronor per timme eller så vidtar vi stridsåtgärder.

Jag värjer mig därför mot alla insinuationer att Lavals och mitt agerande styrdes av möjligheten till ett bra case i EU-domstolen, som Perjus skriver, eller att det inte fanns något intresse av att fullfölja förhandlingarna. Laval hade bara ett intresse, nämligen att få fullfölja entreprenaden i Vaxholm. Det var inte Laval som satte frågan på sin spets utan Byggnads.

Med facit i hand vet vi nu att Byggnads vidtog stridsåtgärder i form av blockad och sympatiåtgärder. Totalt omfattade stridsåtgärderna 1,4 miljoner arbetstagare i 14.000 företag. Laval hade som mest ungefär 25 anställda byggnadsarbetare i Vaxholm.

Vill de fackliga organisationerna vara en positiv kraft i en besvärlig och oklar brytningstid måste man lämna det agitatoriska klasskampsperspektivet och inte angripa varje ifrågasättande av den nuvarande ordningen. Det handlar inte om att stjälpa över ända "alla fackliga krav på kollektivavtal med ett anständigt innehåll", som Olauson skriver. Även facket måste anpassa sig till att Sverige och världen förändras.