Javisst, here we go again: språket är nyckeln - till arbetsmarknaden och därmed till integrationen. Kring detta mantra har det länge rått samförstånd i Sverige och flera av inläggen i den pågående språkdebatten ger uttryck för det. Men vilket språk är det som är den där nyckeln? Är det svensksvenskan? Forskning från Stockholms universitet visade i slutet av 1990-talet att nej, det är det inte. Ungdomar som talade svensksvenska hade avsevärt sämre chans att få jobb om de hade svart hår och konstiga namn, det kunde forskningen visa i noggrant kontrollerade studier. Därmed var det bevisat att språket inte var nyckeln och att diskriminering var en faktor att räkna med.

Sedan dess har en del hänt inom åtminstone några samhällssektorer. När det gäller etermedier inom public service tycks nyckeln vara den omvända: svart hår och namn som många svensksvenskar har svårt att uttala. Kanske till och med ett miljonsvenskt uttal, ett o i stället för ett u. Det kan se ut som ett utslag av kvotering men är bara ett resultat av en rationellare rekrytering; SR och SVT lyckas överse med oväsentligheterna och kontraktera folk som har den kompetens och de kontakter som de redan anställda saknar. Och det är utmärkt, för det betyder att vi får ett offentligt Sverige som bättre speglar verkligheten.

Att nyhetsreportrar talar bruten svenska spelar också roll för Sveriges självbild. De negativa attityderna som bruten svenska länge har genererat kanske är på väg att ge vika. Sjukvården är en annan sektor där man av nödvändighet har tvingats minska diskrimineringen och massrekrytera folk med inte bara svart hår och konstiga namn, utan också med ett brutet språk. Och faktum är: det funkar. Språkforskaren Nataliya Berbyuk vid Göteborgs universitet skriver just nu på en avhandling som visar att svenska patienter genomgående är mycket nöjda med läkare som talar bruten svenska. Förklaringen är att dessa läkare ofta är extra måna om att säkra kommunikationen, ställa motfrågor, omformulera sig och ta sig gott om tid. I mötet mellan läkare och patient - där patienten är beroende av läkaren - verkar alltså rasism och motstånd sättas ur spel och kommunikationen plötsligt fungera trots alla hinder. Mest hoppingivande är kanske att patienterna är beredda att erkänna det.

Det borde kunna öppna för en liknande utveckling inom andra sektorer, till exempel - fast det är knappt jag vågar skriva det - skolan. Lärare som talar bruten svenska skulle kunna bli viktiga förebilder som visar barn att utbildning inte är ett privilegium för svensksvenskar. Lärare som talar bruten svenska? Inte för små barn väl? Och inte i invandrartäta områden? Och inte i svenska?

Inte vet jag. Jag vet bara att Sverige är ett mångkulturellt land, oavsett om vi gillar det eller inte, och att det betyder att vi måste lära oss leva med en mångfald av perspektiv, från Ebba Witt-Brattströms till Gringos, och med en allt bredare mångfald av olika sätt att tala svenska. Ja, självklart, invandrare måste genom satsningar på bättre svenskundervisning få tillgång till Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Och ja, faktiskt, invandrares sätt att tala svenska måste få en höjd status, så som engelskan och dess olika brytningar fått i USA, så att miljonsvenskan i dess olika uttryck blir ett annorlunda men inte nödvändigtvis sämre sätt att tala.