I det senaste numret av Litkes, den litterära modetidningen, samtalar redaktörerna Naomi Itkes och Agnes af Geijerstam med genusvetaren Vanja Hermele och modevetaren Louise Wallenberg om varför man "inte kan vara feminist och gilla mode" och upptäcker att frågan upplöser sig själv. Man kan visst vara feminist och gilla mode, det finns en massa feminister som "gillar mode". Om man för en stund vill låtsas som något annat måste man luta sig mot en gammal tradition av att se feminister som fula: Säck-och-aska-looken och bränn behån och hennafärg och håriga ben; bilder som är för gamla för att man ska orka fortsätta inrätta sina samtal efter dem, men som uppenbarligen är svåra att komma runt.

Så även om man vet bättre - vilket jag kan anta att Litkes gör eftersom de i artikeln outar sig själva som feminister - finns det ju någonting i feministrörelsen, ett utseende eller en uniform till exempel, som utlöser den där frågan. Har feminismen problem med modet och varför då i så fall?

Universalsvaret i Litkes blir att svenska feminister före queerteorins genombrott bara har kunnat se kvinnor i modebilder som offer. Men det är ju ett problem som gäller inte bara synen på modefotografi utan all populärkultur och det mesta som har att göra med att försöka skildra kroppar eller sex.

Ett annat svar skulle kunna handla om hur feminismen sitter ihop med vänstern. Marit Bergman skrev i vintras på sin blogg att hon var förvånad över hur länge det här med feminismens förhållande till modet fortsätter att fascinera. Hon beskrev sin ambivalens inför att komma ut som "intresserad av mode" och inför att piffandet och dollandet som del i det kvinnliga projektet har en politisk bakgrund:

"Ett kuttersmycke på mannens arm, konkurrensfördelar i kvinnolivet har skaffats genom det yttre, vi behövde bli försörjda. (Särskilt har detta gällt medelklassen och överklassen, i arbetarklassen räckte inte en lön till att ha hemmafru.)"

Viljan att göra sig fin ses fortfarande som en borgerlig handling. Den breda svenska vänstern har resignerat inför klassamhället för länge sedan, men sparkar bakut när klasskillnader, eller snarare symboler för och manifestationer av klasskillnader, visar sig på de områden som historiskt ägts av kvinnor (eller bögar). Som mode. Eller shopping.

Jag förstår att man kan ha problem med hela utseendeprylen och idén om att kvinnokroppar behöver tas om hand på andra sätt än de manliga. Men mode är inte piffande och dollande. Säck-och-aska-stilen var också mode. Anti-mode är mode.

Frågan om hur feministerna klär sig egentligen är kittlande för att det är rätt sällan som feminister i egenskap av att vara feminister får tala ut om sina garderober, samtidigt som den är irriterande eftersom feminister klär sig på många olika sätt. Litkes lyckas inte riktigt få Vanja Hermele att gå till botten med och förklara sina klädval. Däremot säger hon att modet borde sluta ängslas för vad feminismen tycker och börja jobba på sitt eget feministiska värv i stället. Det finns något ängsligt över hur modet å ena sidan försöker hävda rätten att få vara mode bara för modets skull och å andra sidan hela tiden försöker vinna gillande från allt annat.

Hur ser modets eget förhållande till feminismen ut egentligen? Vad tycker modet? Det är det man blir nyfiken på efter att ha läst Litkes. Kan man vara modeskapare utan att vara feminist?