Jag pratar med en samhällsintresserad tjugoåring, hon kan mycket om vår tids politik.
- Geijeraffären, frågar jag. Vad vet du om den?
- Nån gammal politisk röra med gubbar och bordeller och sånt, svarar hon. Fast jag vet inte riktigt.
Nej, inte ens den som försöker följa med kan veta. För en ordentlig röra blev det verkligen med alla lögner, halvsanningar, avslöjanden, dementier. Men nu finns en tjock bok av Janne Mattsson och Deanne Rauscher: "Makten, Männen, Mörkläggningen. Historien om bordellhärvan 1976" (recenserad i DN 28/9). Den borde väl ge klarhet?
Jo, men detaljerna är många, det mesta hänger ihop i ett långt virvlande flöde, den icke initierade läsaren kan lätt gå vilse. Några få recensenter med stor bakgrundskunskap, som radions Björn Elmbrant, har förstått bokens huvudfrågor, andra styr undan på sidospår som så många gånger förut.
Alltså: Vad var Geijeraffären?
Jag jobbade på tv då. 1976-78 gjorde vi tre program för Studio S om prostitutionen i Sverige, särskilt i Stockholm. De första programmet handlade om småflickor på Malmskillnadsgatan, i det andra kartlade vi alla Stockholms lägenhetsbordeller, drygt 170 stycken. Vi såg att vissa fastighetsägare olagligt tjänade stora pengar på överhyror, i några fall hade de organiserat bordellerna.
Men vi såg också en del kunder, hörde förvånade bordellgrannar berätta om justitieminister Lennart Geijer som kom och gick. Så träffade vi poliser som berättade mera, och vi pratade med prostituerade kvinnor som berättade. Lennart Geijer nämndes ganska ofta.
Hösten 1977 hade vi kommit en bit på väg med ett tredje program. Då publicerade Dagens Nyheter Peter Bratts numera berömda artikel om Lennart Geijer. Där stod att rikspolischefen Carl Persson i ett pm till statsminister Olof Palme påpekat att Geijers umgänge med prostituerade var en säkerhetsfråga.
Efter ett par dagar dementerade Palme och Geijer. DN fick be om ursäkt, betala skadestånd, som Geijer med ironi överlät till ett stipendium för undersökande journalistik.
DN hade inget att sätta emot visade det sig. Tidningen trodde till och med att man var utsatt för en provokatör, nämligen Peter Bratts källa Leif G W Persson, som då jobbade åt Rikspolisstyrelsen och hade hört historierna om Geijer. DN röjde olagligen sin källa och Perssons namn blev känt bland Stockholms alla journalister. Aftonbladets reportrar jagade Persson, som under en tid var fredlös, och Aftonbladets ledarskribenter krävde gång på gång att DN:s källa skulle avslöjas.
Jan Guillou var en av dem som deltog i jakten på källan. Han har skrivit utförligt och självkritiskt om detta i "Nya Berättelser" (Askelin & Hägglund, 1984). Den historien kan med fördel läsas ihop med Mattsson/Rauschers bok.
På Studio S-redaktionen visste vi att DN hade rätt i allt väsentligt. Men vi var inte färdiga med våra undersökningar. Nu visste vi att även Säpo spanade, vid sidan av kriminalen. Varför?
Jo, några prostituerade hade kontakter med KGB-anknutna öststatsambassader och samtidigt med svenska militärer, politiker och toppmän i totalförsvaret. Detta är en klassisk säkerhetsrisk. Men justitieministerns bordellbesök var ju i sig en säkerhetsfråga, oberoende av eventuella östagenter. Ett skikt av Stockholms kriminella hade insyn i bordellverksamheten. De skulle kunna utöva utpressning, det är ju en möjlig väg in i politiken för organiserad brottslighet. Det visste rikspolischefen Carl Persson när han skrev sitt pm till Palme.
Men efter DN:s fadäs låg frågan på havets bottnen. Under början av 1978 gällde fortfarande Palmes dementi som sanning. Vi bestämde oss alltså för att hålla låg profil, vi nöjde oss med att bevisa att Carl Perssons pm fanns och att innehållet hade substans. Vi sände programmet "Papperen på bordet" i maj 1978.
Det blev oväsen i riket. Den nye statsministern Thorbjörn Fälldin sa i riksdagen att allt var lögn eftersom hans eget namn fanns i Carl Perssons PM. Fokus flyttades från Geijer, historiens huvudperson. Palme stödde Fälldin och hånade både Carl Persson och inblandade journalister. Flera partiledare stämde in.
Men Carl Persson blev arg och begärde att justitiekanslern Ingvar Gullnäs skulle granska hans pm. Så gjorde Gullnäs, och kom fram till att Carl Persson hade handlat rätt: De sammanhang som landets justitieminister förekom i var oroande, det var en säkerhetsfråga.
Men nu var det mitt i sommaren. Reaktionerna blev dämpade. Jag skrev en artikel, ringde DN:s debattredaktör och påpekade att tidningen ju hade fått rätt. Ville de ha artikeln?
Det låter utmärkt, sa redaktören, men ring i morgon, jag måste nog prata med cheferna.
Jag ringde nästa dag. Nja, du förstår, vi har ju en knepig sits, så att säga.
Jag ringde Aftonbladet. Nja, du förstår. Men du kan få skriva i vår personaltidning.
Tidningen Arbetaren tog in en artikel. De har ju en annan tradition.
Men varför dementerade Palme? Han hade redan i början av 70-talet fått veta av polisen att hans justitieminister förekom i samband med prostitution. Då hade han kunnat öppna en sidodörr åt Geijer, samma sak senare när frågan kom tillbaka, och tillbaka. Men Palme valde att förneka det poliser, journalister och utländska säkerhetstjänster visste.
Nu är den gamla affären här igen och det blir allt svårare att hålla reda på alla turer. Dagens Nyheters roll beskrevs i "Stormarnas hus" (DN Förlaget 1989). I dag finns nya vittnesmål, mera fakta. Dags alltså för DN att uppdatera, kanske omvärdera sin roll. Och därmed ge en ny chans åt alla som gått vilse bland dementierna att fatta vad det handlar om.