Viskande visor i valiumtakt

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Nina Ramsby och Martin Hederos fyller gärna luckorna i sina ordinarie rockbandsprogram med annan musik. Nu har de samlat ihop gamla visor, skruvat ner tempo, volym och anslag. Resultatet heter kort och gott: "Visorna".

Nina Ramsby och Martin Hederos fyller gärna luckorna i sina ordinarie rockbandsprogram med annan musik. Nu har de samlat ihop gamla visor, skruvat ner tempo, volym och anslag. Resultatet heter kort och gott: "Visorna".

Det började i höstas. Nina Ramsby, från grupperna Salt, Baxter och Grand Tone Music, hade kvar besöket på sommarens visfestival i Västervik på näthinnan och den gnagande tanken "det här kan jag också göra" i skallen. Efter mejlande och långluncher med kompisen, pianisten och Soundtrack of Our Lives-medlemmen Martin Hederos fanns också ett sätt att förverkliga tanken. Resultatet heter "Visorna", en elva låtar lång skiva (recenserad i DN 2/6) med tolkningar av svenska och norska visor.

Sådant har svenska rockmusiker gjort förr, kan man säga. Det finns dock ett par skillnader den här gången. Låtarna som valts ut har förvisso de gamla vanliga upphovsmännen - Bellman, Vreeswijk och Adolphson. Men också Eva Dahlgren och Bo Kaspers. Och sättet de framförs på är lilla julafton för alla kultursidors rubriksättare; det är naket, avskalat, viskande och intimt. En röst, ett piano, ibland en synt, någon gång en gitarr. Och: inte de allra mest självklara låtvalen.

Annons:

- Den första tanken var att hitta en låt från alla "de stora vismästarna". Men det mesta föll bort, eftersom vi inte hittade någon egen vinkel på stora delar av det materialet, säger Nina Ramsby över en tallrik grekisk sallad på en sunkig lunchrestaurang.

- Och sen kom jag på att "oj, det här är ju bara män". Så jag började leta kvinnor. Därför har till exempel Eva Dahlgren kommit med. Hon kanske inte har gjort rena visor, men hon betydde mycket för mig när jag var ung - homomässigt och känslomässigt.

Martin Hederos, som sitter bredvid, tyckte först att den sociala aspekten med projektet var det viktiga - att få hänga med Nina: "Vi hade kunnat spela badminton ihop eller så, men det känns som om musiken var lite naturligare." Klart det blev en skiva.

- När jag tittar på det urval vi har gjort så är den här skivan nästan som en hommage till Metronome-eran och producenten Anders Burman. Det var jävligt bra musik, snygga omslag, coola artister - en guldera i svensk musik.

Martin Hederos har i duoform tolkat andras låtar förr. Det nyligen insomnade succéprojektet Hederos-Hellberg byggde lite på samma anslag med viskande tolkningar, men då av rockens dinosaurier. Snart får han stämpeln på sig som svensk musiks temposänkare, en vandrande valiumtablett ordinerad till en hysteriskt tjoande och vilt dansande generation.

- Nja. Jag ser mig inte så, men som pianist är det roligt att få sköta ruljangsen ibland. Och jag tycker att pianot som instrument lämpar sig för det här, att inte bara fylla i luckor i till exempel rockmusik.

För Nina Ramsby är det mesta med "Visorna" helt nytt. Inte bara musikaliskt, avsaknaden av taggiga gitarrer och aggressiva trummor, utan plötsligt ska andras svenska texter sjungas.

- Med vissa av visorna blev det först lite konstigt, de är ju helt ur ett mansperspektiv. Men plötsligt såg jag genus-shittet, jag tycker att det är bra att en kvinna sjunger om till exempel en fruktansvärd fylla. Vi är ganska trötta på självömkande män som spyr och att vi ska tycka att det är gulligt. Och i Olle Adolphsons "Konstnasaren" drar han "en rövare med bondens fru". Gökar alltså. Fattar du, nu blir det jag som gör det!

Med två musiker som vanligtvis låter volym och utlevelse råda kan man undra hur nära det var att trummor, basmattor och distade gitarrer letade sig in i visorna. Men, nej, både Nina Ramsby och Martin Hederos tycker att det har gjorts förr. Och att ständigt köra i vänsterfilen med flashande helljus blir inte roligt. I stället har Nina Ramsby och Martin Hederos letat efter hålen, pauserna i musiken - och maximal effekt på det sättet.

- Det som kan göra att visor känns passé är just det där med yviga gester och knuten kravatt, säger Martin Hederos. För mig känns det numera nästan som en skyldighet att en skiva inte bara ska vara en dokumentation av att "här sitter vi och spelar". Det bästa är när det man gör kan bli någon form av förstärkt verklighet.

- Ju äldre man blir, desto viktigare är det att var sak har sin poäng, fortsätter Nina Ramsby.

- Mina tidiga skivor innehåller väldigt mycket ljudmattor, men vartefter börjar man tänka i figurer i stället: "Nu behöver det här instrumentet säga sitt."

Vad händer nu med Ninas Grand Tone Music och Martins Soundtrack of Our Lives? undrar kanske oroliga lyssnare. Är de vistolkare på heltid nu? Martin Hederos svarar:

- Det är ett lite konstigt synsättet inom rockvärlden - det blir som fotbollslag. Så tänker man inte inom till exempel jazzen, där flyter folk omkring och alla spelar med alla. Jag tror att även den här grytan kan hållas kokande, vi har båda luckor i våra andra program.

Möjligen hittar "Visorna" fram till sin ordinarie publik, men inte via rockfestivaler.

- Kanske spelar vi i en kyrka, där tror jag att det här skulle passa, säger Nina Ramsby.

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad: Den svenska debatten återspeglar ofta klichéartade fördomar om hur ”riktiga fascister” måste se ut. 38  16 tweets  22 rekommendationer  0 rekommendationer

arnstad
Foto:TT

 DN Debatt: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD. 401  58 tweets  343 rekommendationer  0 rekommendationer

 På universitetsområdet i Växjö. 24-åring vårdas för livshotande skador.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: